söndag 21 januari 2018

SCEN: Den folkkära Macken med Roy och Roger återuppstår som tidlös musikal på Lorensbergsteatern!

Roy och Roger. Macken fyller nu 32 år! 

Regi: Claes Eriksson
Titel: Macken – TV-serien på scen (nypremiär)
Originaltitel: Macken 30 år – TV-serien på scen
Medverkande: Knut Agnred, Anders Eriksson, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe
Thomas Hedengran, Charlott Strandberg och Den Ofattbara Orkestern XL under ledning av Anders Ekdahl.
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Datum: 18 januari - 17 mars
Antal föreställningar: 32
Spelas: torsdag - lördag
Stockholmspremär: 11 april 2018
Spelas: onsdag - lördag t.o.m. 12 maj
Betyg: 5

Vissa saker är så perfekta. Så perfekt enkla, så perfekt genialiska, så tidlöst komiska att man funderar varför det inte gjorts förut eller varför det inte görs igen eller varför inte fler kan lyckas med att vara lika roliga ... Men det enkla är förstås en bedräglig illusion.

Bakom megasuccén med Macken – TV-serien på scen, som just nu har en efterlängtad nypremiär på Lorensbergsteatern, ligger decennier av rutin, ett varmt och hjärtligt kamratskap, som är allt annat än spelat, och en musik värdig en symfoniorkester. Och orkestern sitter väl synlig, svävande över macken. Orkestern har en egen scen och livemusiken ger en extra "gasen i botten" dimension till alla de musiknummer som är med i Macken.

30-åring firade 100 år

Musikalen Macken – TV-serien på scen skapades till Lorensbergsteaterns 100-årsdag den 27 oktober 2016. 2016 var också det år som Macken hade 30 års jubileum (köper du något i shopen läggs det fortfarande ner i en liten kasse med texten Macken 30 år på). Den anrika teatern firade 100-års kalas med 100 förställningar av Macken - men det räckte inte så klart. Publiken ville ha mer.

Och nu återuppstår Macken-succén igen och firar 32 år med 32 nya föreställningar. Kommer det att räcka? Man behöver inte en kristallkula för att förutspå att det knappast kommer att vara nog. Det är bara att lyssna på skratten. Det är bara att blicka ut över havet av lyckliga ansikten. Och det är bara att konstatera att det här är den lyckligaste publiken som finns. 

Macken skapar en sällsynt gemenskap. Ålderspridningen är så jämnt fördelad, alla generationer finns representerade, de som är 10+, 20+, 30+ osv. Macken är inte en nostalgi-grej, det går att uppleva Macken för första gången och tycka att den är rolig. Det går att återuppleva Macken och konstatera att den fortfarande är rolig. Det är sällsynt med humor som överlever den tid den skapades i, att den blir så tidlös och folkkär och allmängiltigt som den i Macken. Vanligtvis förvandlas humor till gammal skåpmat redan nästa säsong.

Det lysande undantaget

Det finns ett sägesätt om deckare och komedier att det bara går att se dem en gång. När man vet vem som gjorde det, förlorar deckaren sin spänning. När man kan poängen på skämtet är komedin inte rolig längre.

Macken är det lysande undantaget. 

Här går det att "kunna poängen" och ändå har roligt. Man hör hur publiken börjar fnissa redan innan poängen levereras, man hör till och med hur det viskas i salen att "nu kommer det!" eller "tipskupong!". (Kan du din Macken vet du precis i vilken sketch tipskupongen är poängen!)

Man skulle kunna ha "sing-along" visningar av Macken där inte bara alla sjunger alla sångerna, utan där publiken även säger poängerna i kör!

Nyckeln till framgång är en briljant ensemble som själva har roligt --- och alla här verkar trivas enormt bra tillsammans. Glädjen på scenen är varm och smittande.


Jan Rippes rockande Roger backas av den fenomenala orkestern på scenen!

Bröder med olika drömmar

Anders Eriksson och Jan Rippe spelar Macken-ägarna, ett par bröder som heter Roy och Roger.
Roger drömmer om att bli stor kändis, en skönsjungande TV-idol, men Roys dröm är att ha en mack. I det komiska förhållandet finns ingen "straight man" - båda två får ha sina galna stunder på scenen. Men Anders Eriksson är ändå som allra bäst när han bara reagerar på vad andra säger och gör. Det kan vara knäpptyst på scenen --- ingen sång, ingen dialog, ingen "punch line" --- och publiken vrider sig av skratt bara på grund av Anders Erikssons kroppshållning eller minspel. Han vet hur han ska mjölka varenda sekund på scenen till det yttersta. Blivande skådespelare brukar bli tillsagda att kolla på Meryl Streep för att se hur man "reagerar" ordentligt som skådespelare. Man skulle ännu hellre kunna komma med tipset att kolla på Anders Eriksson på scen i Macken. Han tränger aldrig ut andra skådespelare med sin närvaro på scenen, men samtidigt glömmer man aldrig bort att han är där. Han är begåvad med "funny bones" och har aldrig ett o-roligt ögonblick under hela Mackens långa speltid.

Förutom Jan Rippe och Anders Eriksson finns en stor ensemble av duktiga musiker och skådespelare som alla kan sjunga fenomenalt bra och som dessutom alla kan spela många olika roller övertygande och byta om och bli olika karaktärer i en handvändning.

Spelar ALLA kvinnorna i showen

Charlott Strandberg imponerar i ALLA kvinnorollerna. Ja, det finns många roliga kvinnor på scen, men de görs alla av Charlott! Från en snygg sångerska som är svag för bilreparatörer, till en nitisk lokalradioreporter, på jakt efter ett scoop. Och hon gör allas fruar. Från Rogers fru till husvagnsägarens fru.  Och så vidare.

Regissören Claes Eriksson behöver bara visa sig på scenen och se lite försynt ut, så skrattar publiken.

Knut Agnred är nu 60-plus och han är fortfarande rolig som en konfirmand som vill ha en synth i konfirmationspresent!

Vilken låt är bäst? Vilken låt skapar mest allsångsstämning? Det är jämt lopp mellan Farsan, jag vill ha en synt och Man ska ha husvagn och Mackens signaturmelodi, Roy och Roger har en mack ihop ...

Men så, efter de stående ovationerna, sjunger hela ensemblen om att det ska vara Gött å leva ... publiken förvandlas till ett hav av glada "allsångare", och se där, vi gick en allsångsvinnare till sist!

Det ska vara Gött å leva ...

Macken hotas

Macken har en övergripande handling som presenterar ett hot om att Macken ska läggas ned och jämnas med marken för att bana väg för framsted och en ny motorväg, och några "running gags" om en värdefull och vit Opel som kommit bort och en försynt och beige Claes Eriksson som också kommer bort, men också många roliga sketcher som alla fungerar perfekt som "singlar" och som skulle kunna presenteras i nästan vilken ordning som helst i föreställningen.

Det här är en humorns "greatest hits" parad.

Macken förtjänar något slags kulturminnesmärke. En staty utanför Lorensbergsteatern, kanske? Men vad kan vara bättre än att vara affischnamn själva Lorensbergsteatern?

Det här är tidlös humor som är lika rolig om du hör den för första gången eller för trettioandra gången. Macken har fyllt 32 år med grace och även bevisat att den fortfarande är aktuell.

Macken är inte knuten till någon viss tid eller någon viss plats eller något visst land. Det finns en framgångsrik teaterkomedi om att ha husvagn i Australien. Men musikalen Macken får in det mesta av husvagnseländet i en enda sketch, humorskaparna bakom Macken behöver inte ens en hel pjäs att bre ut sig på. På samma sätt finns det i alla länder komedier om småföretagare, om hoten mot glesbygden, om omaka förhållanden, om skattefiffel (fast ingen gör det så genialiskt som att byta ett avgasrör mot 25 limpor ...) Det som är extra smart med Macken är att alla de olika komedierna får plats under ett enda Macken-paraply!

Bilmodeller förändras, men inte människor

Bilmodellerna förändras och ingen ber längre att få låna en telefon på en mack (för alla har sina egna mobiltelefoner). Men det där att små människor ständigt blir överkörda, det har inte förändrats alls. Tyvärr.

Häromveckan ringde en gammal vän och förkunnade att en motorväg skulle förstöra deras lantliga idyll, "och den där trevlige bilreparatören ni var hos, hela hans verkstad ska rivas". En gedigen verkstad som ligger, och alltid har legat, 100 meter från vännens hus. En lantlig grusväg ska plötsligt bli genomfartsväg för tung trafik. Om du är i vägen blir du jämnad med marken. Dessutom ska skatterna höjas för att finansiera vägen som ingen vill ha. Alla är mot idéen, till och med experterna som råder politikerna vad de ska göra. Alla är mot, utom kommunalpolitikerna själva, det vill säga.  De hoppas locka svinrika människor till nya bostäder som ska byggas vid vattnet och befinna sig under vattnet om cirka 100 år eller förmodligen tidigare, i alla fall om den globala uppvärmningen fortsätter och om de tillfrågade experterna har rätt. Det hela låter som en sketch av Galenskaparna och After Shave. Om det bara vore så väl ...

Skratta åt eländet

Vad säger man till förtvivlade vänner i sådana lägen? Ge inte upp hoppet! Vem vet, kommunen kanske köper skruv för 400.000 kronor istället!

Ja, det där dramatiska deus-ex-machina greppet fungerade ju för att få till ett lyckligt slut i  Macken! En komedi som hela tiden står på de små människornas sida och som hela tiden lyckas vara ruggigt aktuell - även om Macken i original skrevs för 32 år sedan!

Bakom mig på teatern sitter förresten en hel rörfirma. De har åkt till Göteborg enkom för att se Macken på scen --- det är lätt att identifiera sig med bröderna Roys och Rogers eviga slit. Men det gapskrattas genom hela föreställningen. Helt rätt. Man SKA skratta åt eländet! Det är det bästa man kan göra åt elände!

BG


lördag 20 januari 2018

SCEN: The Greatest Cinema Hits - En sanslöst vacker bioupplevelse utan filmduk!


Lights! Camera! Music!


Titel: The Greatest Cinema Hits
Medverkande: The Cinema Symphony Orchestra
Plats: Stora salen, Göteborgs Konserthus
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inklusive paus
Arrangör: Eurospectacles SARL

Lights! Camera! Music!

Titanic, Raiders of the Lost Ark, Pirates of the Caribbean, Fame, ET
... Vad vore dessa megastora biosuccéer utan sin odödliga musik? Och är det inte dags att musiken får ta plats på scenen istället för att bara vara bakgrundsridå till alla kända skådespelare och tjusiga miljöer?

The Cinema Symphony Orchestra är en internationell orkester som har specialiserat sig på att spela musik som är känd från filmens värld - främst de stora, episka Hollywood filmerna. Men på programmet står också pampig musik från Game of Thrones och Lost, samt musik från de älskade, brittiska Harry Potter filmerna.

I publiken finns både filmälskare och musikälskare --- några har Gryffindor halsdukar på sig, ingen har Gandalf hatt. 1-0 till Harry Potter fansen för dedikation.

Ingen pompa utan musikaliska omständigheter

De stora filmäventyren skulle inte vara desamma utan den pampiga musiken. Vare sig man tänker på Out of Africa, Laurence of Arabia, Star Wars eller någon annan film med mycket sand i. Musiken är en viktig del för att skapa filmupplevelsen och idag höjs pulsen hos Star Wars fans bara de hör introt till den numera klassiska musiken från 1977 - redan innan filmen har börjat. Men är inte introt till Superman med Christopher Reeves ännu pampigare, egentligen?
Harry Potter musiken med live harpa och stråkensemble!


En hel del filmer använder sig av symfoniorkester när de ska spela in sitt soundtrack. London Symphony Orchestra har varit flitigt anlitade till exempel för att göra musiken till Harry Potter filmerna. Rivaliserande The London Philharmonic Orchestra anlitades för de rivaliseriande The Lord of the Rings filmerna. Vare sig det gäller Harry Potter eller The Lord of the Rings så har man från början varit ute efter det pampiga symfoniorkestersoundet.  Givetvis är det nu roligt att se musikerna "in action" och se live hur temamusiken växer fram. Speciellt kul är det med harpan i Harry Potter temat. Men likheten kvarstår, att något som gjorts för filminspelningen av en symfoniorkester nu spelas upp av en annan symfoniorkester.

Det som blir riktigt roligt och häftigt och oväntat och annorlunda är när spår som inte alls förknippas med symfoniorkestrar framförs! Som Mission Impossible temat, öppningsnumret till förra årets stora Oscarsvinnare La La Land eller öppningsnumret till musikaldramat Saturday Night Fever.

Staying Alive, denna klassiska discodänga av the Bee Gees, får en helt ny, vacker. glittrig discodräkt när låten pånyttföds i symfoniversion.

Dirigenten är riktigt spexig och kanaliserar John Travoltas dansande gång i de slängiga rörelserna.
Stående ovationer för föreställningen!

När Mission Impossible temat spelas bestämmer han sig för att ta en kort paus och lämna orkestern, som glatt spelar vidare. Ska han själv ut på hemligt uppdrag? Eller är det en "Mission Impossible" att dirigera låten?

Tvärflöjten leder dansen

La La Lands öppningsnummer  Another Day of Sun,är en scen där massor av människor sjunger och dansar tillsammans på en motorväg, och i symfoniversionen tar instrumenten över sången och dansen. "Sång och danssolist" nummer ett är tvärflöjten - sedan hakar andra instrument på, ett efter ett, tills slutligen alla instrumenten dansar tillsammans. Tvärflöjtisen får många ovationer. Det här är ett färgglatt och intressant nummer som tar en hel del oväntade vändningar.

På något sätt påminner dirigenten om en trollkarl som viftar med sitt trollspö, "Wingardium Leviosa!", när Harry Potter temat lyfter och detta nummer får flest ovationer under kvällen.

En yngre och annorlunda publik har lockats till Konserthuset och alla har leenden på läpparna när de lämnar salen.

Konsertupplevelsen är på turné i hela Sverige, så håll ögon och öron öppna om The Greatest Cinema Hits kommer till ett konserthus nära dig!

BG


fredag 19 januari 2018

SCEN: Tomas Ledin regerar i Skarpt Läge på Rondo!

Tomas Ledin på Rondo - Kavajen må vara silver, men showen är guld! Foto Graham

Artist: Tomas Ledin
Titel: Skarpt Läge
Regi: Edward af Sillén
Plats: Rondo, Liseberg, Göteborg
Publik: Fullsatt
Premiär: 18 januari
Bäst: Energin. Höga Kusten. Att Ledin lägger ribban så högt, hela tiden.
Sämst: Att man inte kommer att kunna gå på den här showen så många gånger som man skulle vilja!
Det är en live-upplevelse utan motstycke!
Betyg: 5

Just nu vill jag leva. Orden är Tomas Ledins. Melodin är Tomas Ledins. Showen är - givetvis - Tomas Ledins. Nuet är där Tomas Ledin lever. Han är inte den som vill leva på nostalgi, hans låtar lever och utvecklas organiskt och naturligt och versionerna som levereras i den nya krogshowen på Rondo, Skarpt Läge, är så sanslöst bra. 

Musik är till för att levas

Så mycket har sagts om Ledin och vad han betytt för Sverige och svensk musik och det svenska folket som älskar hans texter - men som Bob Dylan (en av Ledins husgudar) en gång sa: Låttexter är inte till för att läsas som litteratur. Det är melodin som är meningen med musiken. Med Ledin är det lätt att tänka ett snäpp längre: hans låtar som gjorda för att uppföras live! En läst låttext är inte samma sak som en insjungen låttext på skiva. Men en live version av en låt tillför ytterligare en dimension, i alla fall när en rutinerad live artist som Tomas Ledin framför den. Han har förmågan att få låtarna att bli nya och intressanta för varje gång han framför dem - även de hits som hänger med sedan 1970-talet.
Musik är till för att upplevas. Musik är till för att levas. Ledin lever ut sin musik med hela sin essens, under varje sekund av showen.
Mer Showtime med Ledin!
Showtime 2

Showtime var Tomas Ledins debut som krogshowartist och debuten var just på Rondo. Den showen var en 4+ show. Den här nya showen skulle ha kunnat heta Showtime 2 - för tyngdpunkten är just på showandet - fast titeln är nu Skarpt Läge. Och visst har Ledin och hans team vässat krogshowkonceptet ytterligare!
Det här är en annorlunda show än Showtime, som innehöll musikalen om Ledins eget liv och hans karriär (med David Lindgren i rollen som en ung Tomas Ledin) - men på sitt sätt är även Skarpt Läge också en biografi. Fast en musikbiografi där musiken står i fokus.
En konsert i konserten, som utspelar sig på det vackra Capri i Italien, gestaltar sig till en otroligt fin musikalisk upplevelse där Tomas Ledin unplugged spelar några av sina egna favoriter - Bruce Springsteen, Bob Dylan, Janis Joplin. Så här kan man också göra en biografi!

På turné med Höga Kusten

Senare i showen far vi vidare till Höga Kusten, musikerna och Ledin promenerar omkring på "spontan turné" i publikhavet och ställer sig till sist på en provisorisk scen och framför en  folkmusikinspirerad och nyare version av "Ledinklassiker". Men Ledin kommer publiken ännu närmare än så, som när han kanaliserar Treat Williams i Hair och dansar på bordet, eller som när en del av publiken bjuds upp på scenen för att bli en Isabella-kör.

Skarpt Läge lever upp till Showtime förväntningarna och toppar dem. Om Showtime är 4+ skulle man behöva en helt ny betygsskala för Skarpt Läge.
Ledin låter sig inte tyngas ner av den klassikerstämpel som hans låtar fått, utan han förnyar både dem och sig själv hela tiden.
Tomas Ledin på mini-turné med Höga Kusten.

Gränslös musik för gränslös glädje

En hel del av publiken är ung - dvs. har inte minnen av hela Ledins karriär  (eller förstår referenserna i mellansnacken) - vilket är bevis på att musiken inte hör ihop med en viss tid --- eller ens ett visst land. Skarpt Läge är en utmärkt show att bjuda med folk till som aldrig hört Ledin förr --- till exempel musikälskare som inte kan svenska. Musiken och showen talar för sig själva. Det hela är en WOW-upplevelse som går över alla språkgränser. Det är roligt för folk som inte vet vilket stort namn Ledin är, att konstatera att "så här bra musik finns i Sverige!". Ingenting är så roligt som att upptäcka en ny, bra artist och en ny låtskatt! Ingenting är så roligt som att vara den som står för presentationen!

Utflykter till Chile och Gotland

Nu finns det ju några låtar med i Skarpt Läge som är internationella hits och som inte framförs på svenska. Till exempel den spanskspråkiga duetten som Tomas Ledin skrev för sig själv och Agnetha Fältskog (som är skriven på engelska i original) och som fortfarande är mega-stor i Chile. Never Again blev Ya nunca mas. Den framgörs i showen av Ledin tillsammans med Laila Adèle och Fernando Fuentes, som bara är ett par av de duktiga musiker som Ledin omger sig med.

Tänka sig att denna lite smöriga men charmiga duett har samma upphovsman som Snabbköpskassörskan! Man har roligare när man inte håller sig till några regler --- eller några musikgenrer.

Megastjärna med självaktning

Höga Kusten, menade förståsigpåarna, var inte "Tomas Ledins stil" - nu är det en av hans största succéer. Folkmusik och folkrock och modern pop blandas i en enda skön mix och i live-versionen på Rondo blir jag speciellt förtjust i tjejen med fiolen.

Varje megastjärna med självaktning borde försöka att ha med en fiolspelade folkmusiksvirtuos i sitt showkoncept. Bara för att se vad som händer med musiken. Och för att konstatera hur nära olika musikgenrer ligger varandra och att de blir vackrare, roligare och busigare när de överlappar varandra än när de hålls åtskilda i olika fack.
Lysande Ledin, helt enkelt lysande!
En upplevelse att upprepa

Det här är en underbar musikupplevelse och showupplevelse. Tomas Ledin berättar i ett kort mellansnack att han sett en av sina idoler på Sverigebesök hela fyra gånger under samma turné!

Man kanske inte ska ta upp plats fyra gånger på Skarpt Läge på Rondo --- den här showen kommer att bli utsåld snabbt och så många som möjligt förtjänar att få se den! Men att få se, höra och uppleva showen två gånger är väl inte att begära för mycket av ödet?!

Sommaren må vara kort, men Ledins succé är långvarig. Han skapar ett "just nu" som blandar sig med evigheten.

B.Graham

torsdag 18 januari 2018

SCEN: Två Nordiska Snillen - Klaus Mäkelä och Daniel Lozakovitj förgyller en rysk musikalisk kväll med Göteborgs Symfoniker

Två nordiska snillen: Violinisten Daniel Lozakovitj och dirigenten Klaus Mäkelä lever sig in i Tjajkovskijs violinkonsert, tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Foto Graham.




Titel: Två Nordiska Snillen
Medverkande: Klaus Mäkelä dirigent, Daniel Lozakovitj violinsolist, Göteborgs Symfoniker
Plats: Göteborgs Konserthus
Datum: 18-19 januari + livesändning på gso play

Musikaliska genier som upptäcks vid tidig ålder är något som man förknippar med forna tider och välgjorda gamla kostymdramer. Men visst finns musikaliska genier än idag och livs levande i verkligheten!

Göteborgs Konserthus inbjuder till två föreställningar med, enligt titeln, Två Nordiska Snillen.
Göteborgs Symfoniker får då sällskap av de båda nordiska supertalangerna Klaus Mäkelä, 21-årig dirigent, och Daniel Lozakovitj, 16-årig violinist.

Skivkontrakten är klara

Det svenska musiksnillet Daniel Lozakovitj har redan varit solist med Mariinskijteaterns orkester och Valery Gergiev och han har ett skivkontrakt med Deutsche Grammophon. Den första inspelningen är Beethovens violinkonsert. Det är inget lätt verk att ta sig an som skivdebut! Daniel började spela violin på Lilla Akademien i Stockholm när han var sex år och gick därefter vidare till de internationellt kända violinpedagogerna Josef Rissin i Tyskland och Eduard Wulfson i Schweiz.

Dirigenten verkar i jämförelse vara en veteran i sammanhanget - Klaus Mäkelä har hunnit fylla hela 21 år! Han har redan tidigare hunnit med att dirigera Göteborgs Symfoniker och fick lysande recensioner efter debuten. 

Även om konsertens titel är Två Nordiska Snillen går kvällen i den ryska musikens tecken med verk av Dmitrij Sjostakovitj och Pjotr Tjajkovskij.

Mäkelä tyglar Sjostakovitjs tionde symfoni 

Det visar sig bli gott om tillfällen för båda de nordiska snillena att briljera. Sjostakovitjs tionde symfoni är en fascinerande och lockande skapelse som verkar passa Klaus Mäkelä som handen i handsken. Mäkelä verkligen gestaltar och tyglar musikens kraft, både de lekfulla, roliga passagerna och de groteska och skrämmande --- och givetvis är det roligt att lyssna efter Sjostakovitjs välkända musikaliska "bus" (eller "rebus"?). Symfonin innehåller kompositörens eget tema, tonerna D-Eb-C-B, eller D-(för Dmitrij) och S-C-H(för Schostakovich). Speciellt i den sagolika tredje satsen återkommer det många gånger. Man kan också roa sig att lyssna efter Elmira temat - som försvinner i fjärde satsen efter att den älskade Elmira gått bort.

Annars är verket mest känt för att detta var Sjostakovitjs comeback till musiken. Efter Stalins död. Det hotfulla Stalin temat går som en blodröd tråd genom verket. 

Stalin förbjöd bra musik

Sjostakovitj var en av de talangfulla musiker som blev stämplad som dissident och hans musik blev förbjuden. Den var helt enkelt för bra. Man skulle ha "enkel" musik. Det skulle vara "folkligt". Något som är lätt att "förstå". Det är intressant det där hur överheten lägger sig i vad folk ska tycka är bra eller inte. Ryska folket i sig verkar aldrig ha haft något problem att älska bra musik. Den behöver inte vara "förenklad". Den behöver inte "förstås". Resonemanget påminner lite om när vissa kulturskribenter idag ska såga musik utan motivering, det räcker med att upprepade gånger skriva "jag förstår inte". Som om det är artistens och kompositörens roll att förklara. Som om musik är något som ska förstås. Istället för att upplevas. Istället för att kännas. De förstår inte att de själva låter enfaldiga med sitt ständiga upprepande av "jag förstår inte".

Daniel Lozakovitj tolkar Tjajkovskijs älskade violinkonsert

Pjotr Tjajkovskijs violinkonsert i D-dur är en av de mest omtyckta violinkonserterna i hela världen.
Daniel Lozakovitj imponerar med sin inlevelse och briljans. Så här ska en Tjajkovskijs violinkonsert kännas! Det är helt obeskrivligt! Han kanaliserar violinkonserten med hela sin kropp. Det här är egentligen något som går över alla ord, över alla beskrivningar. Lozakovitjs spel är som gjort för den här violinkonserten. Det här är verkligen något som inte behövs förstås alls. Det är bara att ta för sig och njuta i en hel halvtimme. Ovationer och flera inropningar kommer som ett brev på posten. 


Stående ovationer för violinkonserten! Violinisten och dirigenten strålar ikapp efter en briljant föreställning.


Livesändning den 19 januari!

För den som inte kan ta sig till Göteborg (eller som inte lyckades få biljett till de otroligt populära konserterna) finns det tröst i det faktum att morgondagens konsert är föremål för Göteborgs Konserthus nya satsning med livesändningar.

Om drygt en månad kan du få uppleva denna underbara konsert som inspelad live-sändning från den 19 januari. Eller återuppleva - om du hade lyckan att se de båda nordiska snillena live!

BG


måndag 15 januari 2018

FILM: Det (2017) - Bill Skarsgård briljerar som clownen Pennywise! - Tävla och Vinn!

Bill Skarsgårds fejs döljs bakom en röd ballong - och tonvis med smink..

IT-bubblan håller på att spricka ...
Andy Muschietti
Originaltitel: It
Medverkande: Jaeden Lieberher, Bill Skarsgård m.fl.
USA, 2017
Warner Bros.

Huvudpersonerna i Det utgörs av ett gäng vänner i tonårshierarkins bottenskikt, sex killar och en tjej, så filmen har snabbt etablerat sig som ett #Metoo objekt - här är återigen en Smurfette-film från Hollywood, med massor av olika killar som alla har olika egenskaper, och en enda tjej som har som egenskap att vara tjej - hon får vara sexobjekt, sexuellt offer och/eller bli kidnappad och vara "damsel in distress" som måste räddas av killarna. Tjejen i Det uppfyller alla kriterierna på listan. Inklusive bli kidnappad och räddad i tredje akten.

Det hemskaste i filmen är inte den onda demonen utan ungarnas vardagsliv. De är alla mobbade av rejält elaka ungar och dessutom finns det inga vuxna som bryr sig. Vem har värst föräldrar? Beverly som har en pappa som förgriper sig sexuellt på sin dotter, eller Mike som tvingas slakta får i stället för att gå i skolan? Eller är det någon av de andra fem? De refererar till sig själva som "The Loser Club", men sanningen är att i Derry finns det inga vinnare. 

När en ondskefull demon dyker upp, som verkar ha som favoritform en bitsk clown (spelad av svenske Bill Skarsgård) är det liksom bara ännu en sak för loser-ungarna att ta itu med. Man tycker att de borde blivit luttrade av hemskheterna de utsätts för hemmavid, och de har de kanske också blivit - innan filmen är slut har Pennywise blivit rejält sårad och själv lärt sig hur det är att bli rädd.

Själva Pennywise-karaktären påminner om de där varelserna, boggarts, i Harry Potter böckerna, varelser som förvandlar sig till det som man är mest rädd för - vare sig det är Professor Snape eller en Dementor eller Voldemort. Pennywise är snäppet duktigare när det gäller förvandlingar. Pennywise kan till och med förvandla sig till en köksvask. (Så om du är rädd för disken - passa dig för Pennywise!) Liksom när det gäller boggarts är nyckeln till framgång att inte blir rädd, att skratta åt eländet, för då försvinner Det. Så Pennywise är en clown som mest av allt är rädd för att bli utskrattad?

Filmen har massor av så kallade "jump scares" och alla klassiska skräckgrejor radas upp, som i en skräckantologi. Försöker filmen för mycket? Nej, det finns en logik bakom upplägget, Pennywise kan ju förvandla sig till vilka hemskheter som helst och ungarna är tydligen rädda för alla de gamla vanliga skräckfilmsgrejorna. Fast man kan fråga sig varför Pennywise inte förvandlar sig till ungarnas hemska föräldrar eller ett får som ska slaktas --- och är clowner så hemska, egentligen?  Och skulle någon vettig unge på 1980-talet bry sig om en pappersbåt? Kanske om filmen utspelat sig på 1950-talet (som boken) men på 1980-talet fanns massor av bättre och finare leksaker.  Dator och video och TV-spel kom på bred front. Idag verkar alla ungar ha dator, i:pad, mobiler och massor av dyr elektronisk underhållning ... Pappersbåtar? Nej tack. Och alla är för upptagna med att leta Pokemons för att se något annat i landskapsbilden. 

När det gäller clownmetaforen: Likheten mellan "skratt" och "skräck" är att det är genrer som förväntas framkalla någon slags fysisk respons ... Och det går inte att skratta åt samma skämt hur många gånger som helst. Inte går det heller att bli rädd för samma saker heller, så det är inte konstigt att ungarna slutar vara rädda och ger sig på Pennywise, men han undkommer ändå, eftersom de ska bli en film två, med ungarna som vuxna.

Det är mycket bra gjort att dela filmen i två halvor! På så sätt får barndomen ta rejält med plats, istället för att bara vara förspel till att alla blir vuxna och ska förgöra clownen en gång för alla.

I nästa film kommer alla att spelas av vuxna skådespelare - men Bill Skarsgård består i rollistan!
Filmen Det finns på massor av "best of" listor när det gäller 2017 års bästa filmer.
Det är inte en perfekt skräckfilm, men det är ändå en av de bästa som gjorts på mycket, mycket länge. Mest tack vare en svensk rollprestation ... För Bill Skarsgård är filmen och rollprestationen en enastående triumf!

Det är också den mest framgångsrika skräckfilmen någonsin!

TÄVLA OCH VINN!

Tävla och vinn filmen DET på DVD & BD!
Maila: bokpanda@gmail.com före den 1 februari 2018
och svara på en enkel fråga: vad är det för färg på Dets ballong?
Före den 2 februari 2018.
Ämne: Det!
Första pris: Tim Currys DET på BD och Bill Skarsgårds DET på DVD.
Andra och tredje pris: DET (2017) på DVD.

FILM: MazeRunner The Death Cure - Suverän Dystopi! - Tävla och Vinn!





Dylan O'Brien är tillbaka som Thomas i den tredje delen av den spektakulära MazeRunner serien! Biopremiär är den 26 januari.
Det här är en av årets mest efterlängtade premiärer i genren sci-fi/fantasy/dystopier!
Svenskt bokomslag på boken som nu blivit film.
Filmen The Death Cure är baserad på boken I dödens stad av James Dashner.

Handlingen i MazeRunner trilogin så här långt: De har tagit ifrån Thomas allt: hans vanliga liv, hans minnen och nu hans enda vänner. Världen är full av kaos och han har skaffat sig övermäktiga motståndare. Men Thomas fiender vet inte att han har fler minnen av sitt tidigare liv än de tror. Han minns tillräckligt mycket för att veta att man har ljugit för honom. Tillräckligt mycket för att göra uppror.

Thomas överlevde labyrinten. Han överlevde vansinnets öken. Han är redo att ge vad som helst för att rädda sina vänner. Men sanningen kan vara det som slutligen krossar honom.

Missa inte det skrämmande slutet på den dystopiska serien MazeRunner! Den fantastiska framgången som har två filmsuccéer bakom sig!

Det här är finalen - del tre i en spännande trilogi som tagit världen med storm och förnyat dystopi-genren.

Tävla och vinn en av 6 böcker och en biobiljett för att se filmen! Finalen på ett spektakulärt äventyr!

Böckerna ges i Sverige ut av Bokförlaget Semic.

Filmen är av 20th Century Fox.

Maila svaret på en enkel fråga till bokpanda@gmail.com:
Vem har skrivit MazeRunner böckerna?
före den 25 januari 2018.
Ange MazeRunner som ämne.

FILM: The Post - En 5+ film med Tom Hanks och Meryl Streep

Tom Hanks och Meryl Streep i The Post - i regi av Stephen Spielberg.

Regi. Stephen Spielberg
Titel: The Post
Biopremiär: 26 januari 2018
USA, 2017
Distributör: Nordisk Film
Längd: 1h 55 min


I juni 1971 tog USA:s stora tidningar modigt ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som spände över fyra decennier. Vid den tiden försökte Washington Posts Katherine Graham fortfarande att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens labila men drivna redaktör, försökte förbättra den kämpande tidningens rykte. Tillsammans bildade de två ett osannolikt par - men ett vinnande team!

Filmen The Post är så bra som bara en film kan bli - Stephen Spielberg är i sitt esse och nöjer sig inte med några halvmessyrer. Tom Hanks och Meryl Streep och alla i ett stort och gediget "supporting cast" är på toppen av sitt spel.

Detta välgjorda politiska drama med veteranerna Tom Hanks och Meryl Streep i huvudrollerna är baserad på verkliga händelser i 1970-talets USA. Att se Hanks och Streep i sitt esse tillsammans är en sann njutning! Bättre än så här blir inte drama på vita duken!

Filmens titel The Post syftar så klart på tidningen  Washington Post, men egentligen fick det anrika New York Times först tillgång till den hemlighetsstämplade informationen från Pentagon, med hjälp av militäranalytikern Daniel Ellsberg.

Det intressantaste med filmen är att manuskriptet valt än annan väg än så många andra "tidningsthrillers" som fokuserar på "modiga män" och deras gärning. Den här filmen sätter fokus på
tidningens ägare Katharine Graham (spelad av Meryl Streep) som utan arbetslivserfarenhet plötsligt ärver en tidning och en chefsroll --- efter mannens självmord. Få kvinnor hade chefspositioner på den här tiden (ja, få kvinnor har chefspositioner än idag, om det inte gäller glossiga magasin specifikt inriktade på kvinnor som köpare). Hennes man hade tagit över tidningen efter hennes far. Streeps Graham navigerar lågmält men bestämt bland männen runt henne --- och beslutet att publicera rapporten är helt och hållet hennes eget. Modigt gjort, vilken girlpower-dam!

Det är tidigt att utropa årets bästa filmer - men The Post kommer att bli svår att överträffa på årets topplista!

Biopremiären i Sverige är den 26 januari.

Filmen blev nominerad till 6 Golden Globes och är även en stor favorit inför Oscarsnomineringarna.

Hanks och Streep är ett skådepspelarpar gjort i biohimmelriket.

BG

söndag 14 januari 2018

FILM: Borg - Världens bästa tennisfilm och efterlängtat DVD-släpp av Sveriges bästa biopic!

Borg och McEnroe vs. Shia och Sverrir ...

Regi: Janus Metz Pedersen
Svensk titel: Borg 
Internationell titel: Borg/McEnroe eller Borg vs. McEnroe
Medverkande: Sverrir Gudnason, Shia LaBeouf, Stellan Skarsgård, Tuva Novotny, Robert Emms
Sverige, 2017
Nordisk Film

Världens bästa tennisfilm har redan gjorts. Det är inspelningen av matchen mellan Borg-McEnroe då Borg tar sin femte legendariska raka Wimbledon seger. 
Det hävdade i alla fall brittiska tidningen The Guardian. Och på sitt sätt har de rätt - den matchen rankas fortfarande som den bästa eller en av de bästa tennismatcher som någonsin spelats.
McEnroe hävdar ursinnigt att det aldrig gjorts en bra film om tennis och han sågade även filmen Borg vs. McEnroe och sa att om de velat framställa honom som en skitstövel kunde de väl hittat på något bättre att komma med.
Borg har påpekat att det här är inte sanningen, det här är påhitt, men det var i alla fall en bra film.

Självklart är filmen påhitt, en spelfilm som checkar av alla spänningshöjande moment som man sett i otaliga sportfilmer tidigare. Men det fungerar!

Trots att man vet hur det slutar så är matchen otroligt spännande!

Men jag tror inte att Borg, verklighetens Borg, tänkte på att springa ute i skogen när han vände lyckan och vann. Jag tror bara att han koncentrerade sig på att träffa bollen och slå den utom räckhåll för McEnroe. Men det hade kanske inte blivit en så bra bild i filmen.

Den som är absolut bäst i filmen är den lille ungen - enligt eftertexterna spelad av Leo Borg. För att han inte spelar. Han bara är. han anstränger sig inte för att vara den store Borg, eller flickvännen, eller tränaren, han framkallar en dokumentär känsla ... som en unge som bara vill vara och spela tennis. Och det är förmodligen DÄR som filmen fångar den bästa och sannaste bilden av Björn Borg.

När det gäller känsla ... till syvende och sist blir det här en Bromance där Borg vs. McEnroe utvecklas till Borg + McEnroe. De två motpolerna finner varandra, attraheras, blir bästa vänner (att vara bäst är ett ensamt jobb) och firar till sist bröllop.

Ja, Borg var bestman på McEnroes bröllop.

Priser och nomineringar har regnat ner över Borg som kan slå alla rekord på Guldbaggegalan.

Vistt är det en spännande spelfilm. Ett snyggt påhitt. men ändå blir den inte lika spännande och brännande som filmen SuperSwede som är en dokumentär (om Sveriges bäste Formel 1 förare genom tiderna).

För övrigt är den internationella titeln Borg/McEnroe eller Borg vs. McEnroe mycket bättre. Det blir ingen legendarisk tennismatch om bara en spelare är bra. Det krävs två spelare som är på topp.

Med bara en spelare blir det förresten inte någon tennismatch alls.

Det är de stora rivaliteterna inom sporthistorien som gör folk till legender - som James Hunt och Nikki Lauda påpekar i filmen Rush

EN storhet gör inte en sport. Eller en film, för den delen, till någon spännande åskådarupplevelse.

Fotnot: Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer snart att dyka upp på ännu en aktuell DVD-release, i sin allra sista roll, där han spelar den svenske konungen i Kingsman: The Golden Circle. I Borg spelar han den legendariska sportkommentatorn Bengt Grive - fast idag får man väl inte röka segercigarr längre?


Mer tennis på film:

Främlingar på tåg (Alfred Hitchcock, 1951)
The Garden of the Finzi-Continis (Vittorio De Sica, 1970)
Wimbledon (Richard Loncraine, 2004) - här har McEnroe själv en liten cameo roll!
Match Point (Woody Allen, 2005)

FILM: Dalida - Född att älskas - En film som gapar över mycket och mister hela stycket

Dalida - Frankrikes största diva någonsin!

Regi: Lisa Azuelos
Titel: Dalida - Dömd att älska
Originaltitel: Dalida
Manus: Lisa Azuelos och Orlando
Medverkande: Sveva Alviti, Riccardo Scamarcio, Jean-Paul Rouve, Nicolas Duvauchelle
Frankrike, 2017
Njutafilms

Iolanda Gigliotti föddes 1933 och växte upp med sina italienska föräldrar i Kairo. Som barn blev hon mobbad men den fula ankungen växte upp och blev en stor skönhet. En svan med stor talang! Hon upptäcktes i Paris 1954. Hennes genombrott var megahitten "Bambino" och hon sålde över 80 miljoner plattor ... Om man listar Frankrikes verkliga superstjärnor finns Dalida givetvis med på den listan.
Hon är en sådan stor Diva att hon skulle kunnat tävla i Divighet med Barbra Streisand.
Tyvärr lever innehållet i filmen inte alls upp till Dalidas egna storslagna och grandiosa nivå.

Ett lyckat drag när man ska göra filmer om verkliga personer är att välja ut en specifik period eller händelse som kan dramatiseras på ett smart sätt och förhoppningsvis berätta något sant om personen i fråga och om tiden som hen levde i.

Dalida var en fransk-italiensk-egyptisk megastjärna i flera decennier. Men vad som gjorde henne Stor och Älskad av den franska och italienska publiken (stjärnan spelas i filmen av en italiensk fotomodell) missar filmen helt.

Dalida har en lyckad karriär och ett misslyckat privatliv, eftersom, hävdar filmen, hon inte lyckas behålla en man och få barn. Sant är att tre av hennes älskare begick självmord och att Dalidas eget liv också slutade med självmord, men att klämma in så mycket misär och dråp pch självmord på t vå timmar, gör att det inte blir så mycket kvar till dicsoglam stämning.


När MÄN och deras liv och prestationer blir film blir det som filmen BORG - halleluja vad duktig han var som vann sitt femte Wimbledon!!! Man fokuserar inte på att McEntroe vann nästa år, att McEnroe var världsetta längre, att Borg för den yngre generation är känd som en kalsong ... Man tar inte upp alla skilsmässor, skandaler, droger, tveksamma affärer och så vidare ... För MÄN ska ju hyllas för vad det är bra på!

Dalida var en stor stjärna som hade förtjänat en stor film - en betydligt bättre film än den här, som pliktskyldigast ska checka av alla tragedier och skandaler i Dalidas liv, men hur hon var som person får man inte reda på, och hur hon blev så stor inom musikvärlden, det får man inte heller reda på ...

Det hävdas i filmen att Dalida var ganska ointresserad av sitt jobb och helst bara ville leva ett vanligt familjeliv, --- vilket är helt osannolikt och något som framstår som totalt obegripligt med tanke på omfattningen av hennes mångfacetterade karriär. Hon kan inte bara ha halkat in på ett bananskal och råkat lyckas, medans hon i hemlighet drömde om att vara vän hemmafru.


Kärlek och passion kan ha varit viktiga drivkrafter för henne. Här checkar man noggrant av alla stolpskott, alla manliga "Loredanas" som syntes med Dalida. Ett annat slags, ett mycket bättre slags, film hade valt att också lyfta fram denna divas starka driv, självständighet och kreativa förmåga att uppfinna sig själv på nytt.

Är det någon som tycker att Madonna är misslyckad för att hon skilde sig från Guy Ritchie?

Nä. Jag tänkte väl det. Baby steps! Att framställa även de mest framgångsrika kvinnor som offer är gammalmodigt och kontraproduktiv - kvinnor ska skrämmas inte bara för utsikten att misslyckas utan även att lyckas. Dalida är värsta propagandan enligt den gamla linjen.

FILM: American Assassin - En historia som serverats i många världar förut

American Assassin på inspelningsplatsen i London. Dylan O'Brien i huvudrollen som den unge agenten.

Regi: Michael Cuesta
Titel: American Assassin
Manus: Stephen Schiff, Michael Finch, Edward Zwick, Marshall Herskovitz
Baserad på romanen American Assassin av Vince Flynn
Medverkande: Dylan O'Brien, Michael Keaton, Sanaa Lathan, Shiva Negar, Taylor Kitsch m.fl.
USA, 2017
Nordisk Film


Michael Keaton brukar vara bra och han har gjort en fin comeback och samlat på sig bra roller under de senaste åren - som Birdman i Birdman, Birdman, f'låt Vulture, i SpiderMan Homecoming och Ray Croc i The Founder.

Keaton går inte heller på halvfart i American Assassin. Även om manuset är en halvmesyr.

Grundintrigen handlar om gammal vis och ärrad man, typ Obi-Wan Kenobi, (Keatons roll givetvis) som en gång i tiden hade en lärling som gick över till den mörka sidan. (Darth Vader heter Ghost i den här versionen) och nu måste han sona sina synder och lära upp en ny lärling, samtidigt som han lär från sina egna misstag i det förflutna och blir en sanna fadersfigur istället för en fejkad fadersfigur ... Men är den nye lärlingen verkligen god eller håller han på att skapa ännu ett monster?

Den nye lärlingen i American Assassin spelas av Dylan O'Brien, känd från MazeRunner filmerna.

Och filmens klimax är så klart slagsmålet mellan gamle lärlingen och nye lärlingen - albeit utan ljussvärd.

Vad är felet då?

Att filmen försöker vara en verklig film, att den försöker förankra allt i någon slags nutida politik, istället för att utspela sig i en fantasyvälrd eller en dystopi som MazeRunner, eller i en galax långt långt borta ...

Och så är man trött på alla dessa agenter med rätt att döda. Ännu en Jason Bourne, James Bond osv. behövs det? Särskilt som de bara ältar sina egna upplevda orättvisor. Det handlar knappast om att rädda världen, eller galaxen, längre.


lördag 13 januari 2018

FILM: Borg vs McEnroe - GrandSlam i filmform!



När Guldbaggenomineringarna offentliggjordes blev det klart att filmen BORG, som hade biopremiär i Sverige i september, har blivit nominerad i kategorierna Bästa film, Bästa regi (Janus Metz), Bästa manliga huvudroll (Sverrir Gudnason), Bästa manliga biroll (nomineringar både för Shia LaBeouf och Stellan Skarsgård), Bästa klipp, Bästa kostym, Bästa originalmusik, Bästa scenografi och Bästa visuella effekter. Dessutom har filmen blivit nominerad till Guldbaggens publikpris.

”Att filmen har blivit nominerad i så många kategorier är fantastiskt kul – vi är mycket glada och hedrade”, säger Fredrik Wikström Nicastro, som producerat filmen BORG på SF Studios tillsammans med Jon Nohrstedt.

BORG har sålts till hela världen och har lockat en stor biopublik internationellt, bland annat i Italien där den har blivit den näst största svenska filmen i modern tid. I början av september fick filmen, som första svenska film någonsin, det prestigefyllda uppdraget att öppna Toronto internationella filmfestival.

Filmen har under hösten även vunnit flera internationella priser. På filmfestivalen Camerimage i Polen tilldelades Janus Metz priset för ”bästa debutregissör” för sin regi i BORG, på Roms filmfestival, på Noordelijks Film Festival i Nederländerna och på Macaos Internationella filmfestival tilldelades filmen Publikens pris, och under Torontos filmfestival tilldelades Sverrir Gudnason IMDb STARmeter Breakout Star Award för hans porträtt av Björn Borg.

BORG har producerats av SF Studios i samproduktion med Film i Väst, Nordisk Film, SVT, Sirena Film, SF Studios Production ApS och Yellow Film & TV med produktionsstöd från Svenska Filminstitutet, Nordisk Film & TV Fond, Det Danska Filminstitutet, Finlands Filmstiftelse, DR och YLE. Medfinansierat av EU-programmet Kreativa Europa MEDIA. Den internationella försäljningen av filmen har hanterats av SF Studios.

Guldbaggegalan går av stapeln den 22 januari 2018 på Cirkus i Stockholm och sänds live i SVT. Programledare är Petra Mede.


Om SF Studios

SF Studios etablerades 1919 och är det ledande filmbolaget i Norden med verksamhet i Sverige, Norge, Danmark, Finland och Storbritannien. Bolagets verksamhet är film- och tv-produktion, distribution, samt de digitala tjänsterna SF Anytime och SF Kids. SF Studios ingår i Nordens största mediebolag Bonnier AB.

fredag 12 januari 2018

FILM: Lady M - Storslagen rollprestation av Florence Pugh

Florence Pugh är med sitt återhållna spel kongenial i rollen som den förtryckta kvinnan. Bild: Nonstop Entertainment

Regi: William Oldroyd
Titel: Lady M
Originaltitel: Lady Macbeth
Storbritannien , 2016
Njutafilms


En modern Lady Macbeth är en cool, rödhårig tjej som åker Harley Davidsson, lyssnar på Joan Jett och får sitt livs kärlek att göra vad som helst för henne ... För vad man minns bäst av Shakespeares Macbeth var hur mycket de båda huvudpersonerna älskade varandra och hur han gjorde precis allt för henne, i kärlekens namn (och för att avancera i makttoppen och bli kung. Det finns inget sångnummer "I just can't wait to be king" i Macbeth, men vänta bara, snart kommer det! Hamlet blev ju utmärkt i Disneyversion (alias Lejonkungen).

Men William Oldroyds Lady M är långt från den coola moderna Lady M jag hade väntat mig. Här finns varken Lejonungar eller coola punkrocktjejer. Hans moderna Lady M lever på viktoriansk tid och hatar sin make och har till slut ihjäl honom. 

Det är väldigt långt från sensmoralen och kärnan i Shakespeares Macbeth, där passionen i äktenskapet var det som drev paret framåt i deras ambitioner - och när hans älskade Lady M dör, har Macbeth själv inte mycket fighting spirit kvar.

Det här är alltså en långsökt titel som ger fel associationer. Det här är snarare uttråkade Madame Bovary möter Lady Chatterleys älskare och beslutar sig för att bli seriemördare.

Filmen är en fri tolkning av ryssen Nikolaij Leskovs kortroman ”Katerina Ismajlova” (1865) som Dmitri Sjostakovitj senare utgick från i operan ”Lady Macbeth från Mtzensk”, 1934. Så där kommer alltså titeln ifrån ....

Det här är Oldroyds filmdebut och vilken kanondebut! Bildspråket är så snyggt, så avskalat, så estetiskt avvägt. Det känns som om han har en hel rad filmer bakom sig ...

Perfekt är också Florence Pugh som spelar Katherine, som säljs tillsammans med ”en bit mark” till en godsherre i norra England för att gifta sig med hans son - som är både störd och jobbig.

Sedan följer "textbook example" där Oldroyd går igenom alla tänkbara aspekter av ras, kön, klass osv. som läroböcker i filmvetenskap brukar gå igenom.

Man kan tänka sig den här filmen visas på otaliga B-kurser i framtiden.

Men säsong 2 av House of Cards var ändå mycket mer äkta Macbeth - de moderna herr och fru Macbeth skulle givetvis strunta i att vara rebelliska punkrockare och istället ställa in siktet på Vita Huset!

Men när Macbeth väl blivit president självdog serien, långt innan Kevin Spacey outades i #Metoo upproret.

Vilket leder tankarna till en fråga: varför hamnar så många remakes och moderniseringar i den viktorianska eran, där de kan betraktas på tryggt tidsavstånd, när det finns så mycket orättvisor idag att ta itu med?

Och varför måste Lady M göras till offer innan hon blir förövare, precis som tjejen i Kill Bill och otaliga andra amerikanska filmer? Den riktiga Lady Macbeth var inget offer. Hon var girlpower hela vägen.

FILM: Overdrive - Rolig actionfilm med de snyggaste bilarna någonsin

Gaia Weiss, Freddie Thorpe, Ana de Amas och Scott Eastwood i Overdrive.

Regi: Antonio Negret
Titel: Overdrive
Medverknade: Scott Eastwood, Freddie Thorpe, Ana de Amas m.fl.
USA, 2017
Nordisk Film


Overdrive är som en klassisk blandning av Blåsningen, TV-serien Hustle, Oceans 11, Fast & Furious ...

En kupp planeras, ett team ska sättas ihop, någon kommer att bli rejält blåst och det kommer en överraskande twist på slutet ... För det är inte helt klart vem som ska rånas och vem som är uppdragsgivare.

I centrum av filmen står två bröder, spelade av Clint Eastwoods son Scott Eastwood respektive det nya brittiska stjärnskottet Freddie Thorpe. De är halvbröder i filmen pappa) så det är helt logiskt att en pratar amerikansk engelska och en brittisk engelksa. Scott Eastwoods roll är att se cool och oövervinnerlig ut (något som han borde ha i generna) och Freddie Thorpes roll är att vara comic relief.

Ana de Amas roll är att vara snygg och smart - med betoning på smart. Efter otaliga filmer med tjejer som offer och tjejer som ska räddas är det skönt att se en tjej som hela tiden ligger före i planeringen - och som kan rädda både sig själv och hela den komplicerade kuppen.

I teamet ingår också en annan smart och snygg tjej spelad av Gaia Weiss (så Freddie Thorpes karaktär får ett kärleksintresse i filmen) en massa coola typer som kör bil snabbt och en rund liten gubbe som påminner om Björn Gustavsson i original-Jönsson-ligan filmerna och visst, han klarar av att få till "en jävla smäll" när det verkligen behövs!

Intrigen är mer logisk än den i Oceans 11 och Oceans 12 och Oceans 13 ... fast det är i och för sig inte mycket till komplimang!

Det här är en rolig film för stunden som övertrumfar alla Fast & Furious filmerna, hela serien!

Filmen har också mycket snyggare bilar. Gillar man klassiska gamla modeller i allmänhet och Ferraris i synnerhet så är man i sjunde himlen!


onsdag 10 januari 2018

Min Saga - Härlig berättelse om verklighetens Mamma Mu!

Margareta Nordqvist
Min Saga
Illustrationer: Margareta Nordqvist
Saga och Lilla Mu!
ISBN: 9789163897474
Serie: Djurkompisar
Förlag: Bonnier Carlsen

Margareta Nordqvist är ett namn som många kopplar ihop med Shetlandsponnyerna som Alla Älskar - Sam och Sigge. Margareta kan det där med djur och natur, hennes djur är så levande att man känner igen temperamentet och sinnelaget hos "modellerna" hon använder.

Min Saga är det senaste ömsinta och finstämda djurporträttet från Magareta Nordqvist, och här står hon för både ord och bild.

Saga är som en verklighetens Mamma Mu - en ko med stor och stark personlighet, utan att det blir överdrivet och utan att hon behöver göra saker som en riktig ko aldrig skulle göra.

Saga är Pelles alldeles egna ko. Pelle drömmer om att bli bonde när han blir stor och han har känd Saga sedan hon var en liten kalv - nu ska Saga få en egen kalv, Lill-Saga. Och medan de väntar på den lilla kalven berättar mormor en alldeles sann saga som handlar om bandet mellan ko och barn, en gång för länge, länge sedan ... Så mycket har förändrats. Eller rättare sagt: inget har förändrats alls. För barn älskar fortfarande djur, det finns fortfarande speciella djur som är riktiga hjärteknipare (och speciellt barnkära!) och vi behöver fortfarande mat för att överleva dagen. Så heja på, alla bönder i Sverige som ser till att vi får närodlad och härodlat, smaskiga brödlimpor och vår dagliga mjölk och allt däremellan!

Det här är en mycket spännande historia både i nutid och förr i tiden. En riktig pärla för alla som tycker om djur och natur!

Givetvis vill barnen direkt rita av olika kor och olika koraser! Margareta har ritat av några av de allra vanligaste på bokens insida. Och nu vill de bli mjölkbönder istället för Jediriddare ... Ja, vår galax har ju fått namn efter mjölk, The Milky Way, så det är ju passande!

En stor eloge till Margareta Nordqvist som gör så fina, vältecknade och spännande böcker om djur och natur. Som dessutom är lättlästa utan att bli torftiga. Här levereras en bra historia (helt i versaler) men också massor av spänning och intressanta tankar om vad livet egentligen går ut på.

Du och jag Saga, kan man höra Pelle säga i fantasin. Vilket team de är!

Ny programchef på Bokmässan



Foto: Cato Lein


Oskar Ekström blir ny programchef för Bokmässan. Han tillträder i mitten av april.

Oskar Ekström arbetar för närvarande som verkställande producent för samtal, debatt och film på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Han har tidigare varit projektledare för flera internationella projekt med inriktning mot litteratur och mänskliga rättigheter, bland annat fristäder för förföljda författare, och har lång erfarenhet av samarbeten inom bokbranschen.

– Seminarieprogrammet har varit ryggraden i Bokmässan ända sedan starten, så det är med både stolthet och ödmjukhet som jag går in i den här rollen. Att få möjlighet att utveckla programmet är en väldigt spännande utmaning, säger Oskar Ekström.

Frida Edman, tf mässansvarig, välkomnar Oskar Ekström till Bokmässan.
– Det har varit ett stort intresse för tjänsten som programchef för Bokmässan. Oskar Ekström utmärker sig genom sin erfarenhet av programutveckling och sitt breda nätverk inom branschen. Han kommer som programchef, tillsammans med vårt team och våra samarbetspartner, att kunna bidra till en stark utveckling av Bokmässan.

måndag 8 januari 2018

FILM/TV: Game of Thrones - the best show on TV (but not the most logical)



If you must paper over gulfs in logic, the very best way to do it is with explosions, ice bears and flaming swords … like in Game of Thrones season 7.
Warning: this article contains spoilers from Game of Thrones season seven, episode six. Do not read on if you have not watched.

A criticism commonly levied at recent episodes of Game of Thrones is that characters suddenly appear to have developed the ability to teleport from one side of Westeros to the other with no more than a crinkling of their noses.

Jon was in Winterfell. Then Dragonstone. Then all of a sudden he was north of the Wall on some harebrained scheme to kidnap a Wight. Whereas previous seasons would have dwelled on the minutiae of trudging from place to place, mining rich seams of character development along the way, this one has more world-ending matters to deal with than spending five episodes watching Jon and chums amble up a snowy hill. So it doesn’t bother. And while I reject the “teleportation” criticism – they don’t tend to show characters on the toilet either, because that too would be irrelevant to the plot – it is indicative of a deeper issue with the current series: that it’s become blindingly obvious seven episodes is simply not enough. The producers’ decision to shorten the episode count from 10 did make each episode a thrilling set piece. The problem is that they’ve been trying to cram so much into each, little things like “logic” and “character” have burst out of the seams.


This season has more world-ending matters to deal with than spending five episodes watching Jon and chums amble up a snowy hill – so it doesn’t bother. Photograph: HBO

Take this week’s episode, which alone gave us a panoply of huge, plot-altering events. We got a couple of fairly high-profile deaths in Benjen Stark and Paul Kaye’s Thoros. Arya basically threatening Sansa with a Littlefinger-approved DIY face-ectomy. So much Dany/Jon flirting you could cut the incestuous tension with a Valyrian steel dagger. Dany and Tyrion having a big falling out. A brilliant and very cold-looking battle. More dragons. An actual zombie bear. And then, the piece de resistance: the Night’s King getting a blue-eyed dragon all of his own.

Game of Thrones recap: season seven, episode six – Beyond the Wall
Expect stabbings and stand-offs as an epic battle takes over this penultimate episode that would have been great fun to watch … if only the plot made sense

Massive stuff. Game-changing, some of it. It was another exciting, bravura hour of telly. But did any of these events land with the weight they deserved? Or did they all whizz past at such a relentless clip that none really had time to register? And did any of the characters do or say anything remotely plausible for the entire episode? No they did not.

The first five minutes of Beyond the Wall consisted almost entirely of characters telling each other exactly what they thought of them in great granite slabs of exposition, as opposed to giving relationships space to percolate slowly and organically as the show has done so adeptly in the past. It felt clunky and forced. Then the action started, and everything got a bit silly. Huge leaps of logic aside – how long would it take a raven to fly from the Wall to Dragonstone anyway? Why does killing a White Walker make all his subservient Wights disappear, bar one? – the characters felt like they were little more than window-dressing as the narrative groaned and twisted to see to it that Dany joined the war against the Walkers and the Night’s King got his dragon. It often feels as if the tail’s wagging the direwolf.
 In a show full of dragons and magic, it’s strange that the humans are starting to feel fake. Photograph: HBO

Characters used to act, and plot used to unfurl, in ways that felt real; that’s what gave this geeky genre series about dragons and magic its global crossover appeal. Now? We know Jon will be part of the larger battle to come, so we knew he hadn’t drowned. The Night’s King needed a dragon, so the plot gave us a half-baked reason – Dany coming to a profoundly unlikely rescue – for him to get one. Sansa sends Brienne away because the plot requires her to be unprotected, nothing more. Characters aren’t so much pieces being moved on a board than the board is being moved under them, credulity be damned. In a show full of dragons and magic, it’s strange that the humans are starting to feel fake.

To the series’ credit, if you are going to paper over gulfs in logic, the best way to do it is with explosions, zombie bears and flaming swords. Every episode is a tantalising prospect as the story gallops towards a conclusion like a windmilling drunkard, and none have disappointed so far. The pace hasn’t let up all season. It’s physically impossible to dislike a programme this relentlessly, air-punchingly entertaining.

So it’s still the best show on TV, and I will have an inappropriately passionate argument with anyone who claims otherwise. It’s just a shame it’s also now one of the daftest.

L.H.

FILM/TV: Game of Thrones - best season yet? - discuss with spoilers!


It sure has been an interesting and enthralling journey since HBO's Game of Thrones left George R. R. Martin's book series behind back at the beginning of Season 6. At the time too, there was almost an "and not a moment too soon" quality to the break. Season 5 had caught some notable flack for being bleak. Not that the show hadn't been bleak by design, as part of its actual blueprint, but after four plus years, some fans had reached their threshold.


Once Sansa started getting victimized and brutalized again and then Princess Shireen got burned to death by her own father, there was a cry from the rafters regarding Thrones being too much of an agony parade, especially since those moments didn't come from the books (or hadn't happened in the books yet). Viewers wanted wins. They wanted the good guys to stand tall for once. Then Jon Snow got ganked in the Season 5 finale and it seemed all was lost. Fan theories held firm though (for readers and viewers) and there was hope that a Lord of Light loophole would save everyone's favorite beautiful bastard.

So then, all eyes were on Season 6. This would be the first time that a major fan theory had the possibility of being confirmed, one way or another. Fully untethered from GRRM's pages, Season 6 would proceed to hand out happy moments and payoffs like they were pocket candy. It was the happiest season of Thrones to date, capped off by the exceptional episodes "Battle of the Bastards" and "The Winds of Winter." Still though, the run almost felt too rewarding given what the show, and story, had been up until that point. That vibe, plus some lingering complaints about "fast travel," made Season 6 land in a much different way than other Thrones seasons. David Benioff and Dan Weiss were now finishing the story in a markedly different fashion than Martin would - despite some overall plot beats being the same. Thrones was now more of a traditional TV show than the celebration of audience contempt that we'd all grown to love (despite its knack for traumatizing us).

Enter Season 7, which not only continued to feel more "TV," but also ramped up the fast travel (to a degree where the only way to get past the geographical gaps was to ignore them completely) because there were now fewer episodes. Longer episodes sure (most by 10 minutes, the finale by 30), but fewer chapters overall to tell a story that would usually be spread out over 10. The silver lining to only having seven episodes was the increased frequency of massive battle sequences, which used to only come once a season. The show's seasonal budget was, assumedly the same, but now more money was being put into the episodes.

Now various gripes about the show have reached a bridge too far in the other direction. Thrones can no longer be too depressing and cutthroat, nor can everything play out too close to the way people expect. It's a very slim Venn Diagram here for this tricky balancing act of tenderizing and terrorizing. We wanted people to die, and they surely did but - oh - they weren't important enough to count. Their demise didn't crush our spirits and make us want to rage-quit the series. It's possible that we've all now reached a point, given everyone's varied favorite characters/favorite pairings/theories/predictions, that the show cannot unify us the way it once did, even if that unity came via mortification. Seven years in and we're splintered. Weiss and Benioff have a near-impossible task and a near-impossible audience to satiate.

Most of the major complaints regarding Season 7 can be found within the penultimate adventure episode, "Beyond the Wall" (which even sounds flat as a title). Normally, this expedition would have been spread out over two, or even three, episodes. But here, within the "bell to bell," this mega-quest felt crammed. For a show that literally opens with a map, and has been very much about geography with relation to story, things got super fuzzy regarding where Jon Snow and his men were, how far Gendry had to run, how much time was everyone was stuck out on that island, and how long it can actually take a raven to fly from Eastwatch-By-The Sea to Dragonstone.

On top of this, the bulk of the body count came from unnamed "Red Shirts," who laughably all seemed to be wearing hoods so the main characters could stand out easier, and in a dire situation that was surely one of the most perilous expeditions ever undertaken on the show, only one main player perished -- "main" being a generous term here.

Thoros of Myr aside, it's not that the shocking death of Viserion didn't register as something huge, but the fact that Tormund, Jorah, or (freakin') Beric didn't meet their end during this epic assault made the fact that almost every character now has "plot armor" stand out even more. It used to be that, truly, anyone could die. It didn't matter what traditional storytelling dictated, anyone could get cut down before they completed their arc or met that special someone they had to meet. Now, it's unlikely Tormund will die before he sees Brienne again, and Jorah with Dany, or Gendry with Arya.

Here's something to think about: Is that, inherently, a bad thing? I mean, I certainly want Tormund and Brienne to have monster babies, don't you? And I'd love for Gendry and Arya to reunite, whatever that coupling may bring. Are we disappointed now then that things feel too neat and clean? That's not to say that people won't die, but is everyone now guaranteed to die in a certain way? After a certain thing is accomplished?

It's probably for the best that A: Thrones is ending next season, and B: the season won't come until, possibly, 2019. What happens with everything popular is that, eventually, it lets you down on some level. When that happens, you stop overlooking/forgiving whatever flaws might be there and start noticing them more, even seeking them out. Game of Thrones has reached a tipping point where it's almost damned in every direction.

Enough boo-hooing now. Let's dig into what made Season 7 really pop. Firstly, one has to mention "The Spoils of War." It was the first time major characters collided in such a scene of spectacle and violence, with us viewers torn because representing the side of the Lannisters, the side we're supposed to jeer, were the two guys out of all of them we'd cheer: Jaime and Bronn. It was a crazy chaotic clash of fan favorites and it was exhilarating. Watching the Dothraki finally rampage across the Reach. The debut of the dragons in battle and the look on Jaime's face. Bronn at that giant crossbow. Jaime trying to end the war with one heroic Queenslaying joust. It was breathtaking.

One could argue that the fact that Jaime and Bronn both survived (side-eyeing Bronn here, especially) was the beginning of the quick and steep slope that culminated with almost everyone making it out of "Beyond the Wall" alive, but that didn't rob "The Spoils of War" of any of its majesty.

The accelerated pace of the show now, which is a combination of both fast travel and fewer characters to follow in fewer places, definitely had its benefits too. Jon and Daenerys, the two linchpins of the entire series, finally met in the third episode, "The Queen's Justice," when original recipe pacing would have had them meeting sometime in the last quarter of the season. This allowed them to get to know one another and develop the bond needed for them to finally land in each others' arms in the finale (with that Aegon Targaryen secret now dangling over their heads). The pacing also allowed for the war - Daenerys' war - to kick in right away, despite her losing efforts out of the gate.


What was really great here was the fact that Daenerys' temperament, and the brutal history of Targaryens, was a major talking point. The show needed to have a reason for Dany not to instantly ride roughshod all over the realm and fortunately it had a superb one -- her entire arc since Season 1, in fact. The idea that she made her name (her many names) fighting and ruling as a representative for the helpless and unfortunate. She literally took seven seasons to land in Westeros because ending the slave trade thousands of miles away was paramount to her character.

Daenerys may have had three dragons - three "nukes" really - when she started, but it's not like she could use them without serious consequences to both her legacy and dynasty. Yes, instead of supposedly having the upper hand, she came in with a tactical disadvantage. The show did a great job of showing us how difficult her task truly was, despite the fact that the soaring scene at the end of Season 6, with Dany sailing in with that giant fleet and all her allies, made us think it'd be easy pickings for her.

The battles were great this year too. Not just the "Loot Train Battle" (can this not be the official name, please?) but Dany flying in with her dragons to save Jon in the nick of time, Euron smashing Yara's portion of the Greyjoy fleet, the entire closing seasonal sequence involving the east part of the Wall coming down - the Season 7 VFX get a top grade. The money usually meant for more episodes was definitely on the screen.




Game of Thrones: Kit Harington Plays "Betray, Marry, Kill"
share
i
Error 4: No compatible source was found for this media.
1:16





With the war underway came new and game-changing alliances. Everyone of importance was now on one continent and, dammit, they were all going to meet. Dany's faction would find Jon and Davos while Cersei and Jaime would wrangle the Tarlys and Euron. It would all culminate in the season finale during an excellent twenty minute scene involving an ancient Dragonpit and a dozen or more important characters all filling a single space. It was one lengthy scene all about fighting the Night King and his army, which was another element that really worked this year: the fact that the army of the dead, the show's main antagonist that only a handful of people knew about, put a halt to the "Game of Thrones" conflict between Daenerys and Cersei and became everyone's top priority. Except Cersei, naturally, who lied because she's awesome and, pregnant or not, it didn't quite feel right for her to give that much of a damn about anything that she couldn't see and/or wasn't directly affecting her in that moment.

Of course, not everyone was down at the Dragonpit for the finale. The Stark siblings had their own running arc up in Winterfell and while it all ended with a phenomenal scene featuring Littlefinger getting called to account for all of his dastardly schemes and then getting unceremoniously executed, the build to that moment was shaky at best. Arya, who got two of the biggest crowd-pleasing moments this year (on a series that now actually has them) with her Frey massacre and her Brienne sparring session, seemed "off" up in Winterfell during the weeks when we were supposed think she was out to usurp Sansa and falling for Littlefinger's ploy.

She wasn't acting quite right. Either she was putting on a performance or she wasn't, literally, herself (some out there were wondering if Arya had actually been the Waif since the end of Season 6). All of this was enough though for viewers to sense that something was going on and when viewers feel that something's wonky, the theories come out. Then it became a little too obvious that Arya was setting a trap for Littlefinger. The best case scenario, of course, would be that Sansa was too. The last thing any of us wanted was either sister to be played of a fool given their respective journeys on the show. The two of them, many times over, earned the ability to stay a step ahead of him.

In the end, Lord Baelish's demise was fitting and fun, but the fact that Arya showed up acting a bit icy and hostile was a misstep because it immediately alerted us to the fact that the show wanted us to buy her possibly wanting to kill Sansa. In trying to not create a tell, they created a tell.

By the end, I did wonder when it occurred to both sisters that Littlefinger was trying to play them, given that Bran (who himself had become no picnic to be around as the sedated "Three-Eyed Raven") had the ability to see through time and space. Recently though, we spoke to actor Isaac Hempstead-Wright about a deleted scene between Sansa and Bran involving her asking him for advice and answers.

Of course, it's good that this moment wound up on the cutting room floor because it would have given away the Littlefinger scene at the end. Plus, it was only Sansa figuring things out, meaning Arya was being strange and confrontational on her own and wasn't in cahoots with her sister until possibly the end. Meaning that she was possibly being duped. Yeah, good riddance to that scene. Now I can just pretend that the three of them cooked up this plot back as early as when they all met by the Godswood.
The Verdict

Game of Thrones, in its seventh season, both benefited from and was damaged by the accelerated pace and shorter episode count. On one hand, the war started right away and a battle as magnificent as the one at the end of "The Spoils of War" could arrive as ferociously as it did. On the downside, huge moments sometimes got crammed together in such a way that it robbed them of weight and substance. Still, when this show goes for spectacle, or even smaller show-stopping moments (massacres, R+L=J revelations, even just The Hound smiling because he knows Arya is okay), it has no equal.

S.H.