onsdag 31 januari 2018

FILM: War for the Planet of the Apes - Andy Serkis i toppform i en av årets tio bästa filmer

Aporna rider igen!


Regi: Matt Reeves.
Titel: War for the Planet of the Apes
Medverkande: Andy Serkis, Steve Zahn, Karin Konoval, Terry Notary, Woody Harrelson, Amiah Miller m.fl.
USA, 2017
Fox-Paramount


War for the Planet of the Apes hamnade på The Guardians topp tio lista över årets bästa filmer (2017 års bästa filmer alltså) och nu finns denna filmpärla på DVD och Blu ray med massor av spännande extramaterial.

Att War for the Planet of the Apes är så bra är mycket tack vare Andy Serkis. Karln har spenderat ett par decennier med att vara med i världens mest älskade och världens mest framgångsrika filmer - Sagan om Ringen filmerna, The Hobbit, King Kong, Tintin ... utan att världen vet --- eller i alla fall ser i filmerna --- hur han ser ut.

Om det fanns en Oscar för bästa motion capture roll --- för motion capture är något HELT annat än bästa animerade film eller bästa vanligt skådespeleri --- skulle den gå till Andy Serkis praktiskt taget varenda år.

War for the Planet of the Apes
är möjligtvis del tre i en trilogi (det snackas om en film fyra, men HUR ska det bli lika bra igen utan Andy Serkis?) men det går precis lika bra att se filmen utan att ha sett någon av de tidigare två filmerna i den nya trilogin. Filmen blir till och med BÄTTRE utan att ha sett de första filmerna. Det är liksom lite första Star Wars (den från 1977) över det hela - man kastas mitt in i en konflikt utan att ha en aning om vad alla strider om eller vem som är på vilken sida.

Bashandlingen är människor mot apor. Men det finns apor som samarbetar med människorna och som kallas "donkeys" --- de motiveras i sitt val av att de inte vill bli utrotade av människorna. Och det finns apor med olika filosofier som vill olika saker, så det finns apor som strider mot varandra också. Och givetvis finns det olika falanger av människor som strider mot varandra!

De hjältemodiga apor vi får följa, de vi ska heja på, med den fredsälskade apan Ceasar (Andy Serkis apa) i spetsen, tillfångatas av människor och hålls som slavarbetare i ett slags koncentrationsläger, där Woody Harrelson påminner om Ralph Fiennes i Schindler's list. Han blickar ut från sin balkong över apmassorna, kan gärna döda några på måfå, men han behöver dem som arbetskraft.

Aporna ska nämligen bygga en palissad för att hålla en annan arme med människor borta som vill utrota den första armen med människor ...

Aporna har bara ett val: att fly innan människorna tar kål på varandra OCH alla apor på köpet. Men hur ska det gå till?

Det hela utvecklas till en smart och rafflande prison-break-sekvens med humor dramatik och intensiv spänning. Det grävs tunnlar och snos nycklar och tunnlarna fylls med vatten och det sprängs saker och en lavin kommer ...

Här har man inte sparat på krutet! No pun indended!

Ceasar är ett slags kombinerad Spartacus och Mosesfigur. Han blir korsfäst och piskad men gnäller aldrig, alla ser upp till honom, han leder de förslavade aporna mot friheten mot det förlovande landet, genom öknen (fast det tar inte 40 år) och han dör lycklig, lycklig över att veta att hans tribe har hittat hem och att de är säkra tillsammans.

En kul insiderskämt: på ett ställe i filmen, när ett par apor undersöker flykttunnlarna, står det Ape-ocalypse now i graffitiskrift. Apocalypse Now är också en klar inspirationskälla för den här filmen, liksom Spartacus och De tio budorden. Filmens mänsklige ledare, en fantastisk överste spelad av Woody Harrelson, är av samma skrot och korn som Marlon Brandos överste i Francis Ford Coppolas klassiker. Här är överstens mål inte bara att utrota alla apor utan även alla människor som bedöms som inte tillräckligt mänskliga. Man behöver bara se på den stumma - men smarta - flickan Nova för att fatta att översten har så himla fel. Människor är inte korkade bara för att de inte pratar. Ibland kan det till och med vara en fördel.

OM det ska bli en fortsättning finns ju människoflickan Nova och Ceasars unge Cornelius - de är ungefär lika gamla och kommer att växa upp tillsammans.

Men just nu är detta ett perfekt bitterljuvt slut och en fantastisk roll av Andy Serkis som man fått ta del av.

War for the Planet of the Apes är definitivt värd sin topp 10 placering när det gäller årets bästa filmer - och den fungerar helt fristående som ett filosofiskt konstverk, i en tid där så många filmer mer och mer börjar likna avsnitt i evighetslånga TV-serier är det befriande.

Star Wars Episod tre och trekvart: Vaders Lilla Prinsessa - ännu mer och ännu roligare om Darth Vader som tonårsförälder!



Författare: Jeffrey Brown
Titel: Vaders Lilla Prinsessa
Serie: Star Wars
Originaltitel: Star Wars: Vader's little Princess
Översättning: Karolina Sahlin, Olle Sahlin
Illustrationer: Jeffrey Brown
ISBN: 9789157030016
Utgivningsdatum: 2018-01-19
Förlag: Egmont Publishing AB


För länge sedan i en galax långt, långt bort...

Nu är det dags för Episod tre och trekvart: Vaders Lilla Prinsessa.
För länge sedan i en galax långt, långt bort...

Nu är det dags för Episod tre och trekvart: Vaders Lilla Prinsessa.

Den mörke Sithlorden Darth Vader fortsätter att leda det galaktiska imperiet och tänker förgöra den hjältemodiga rebellalliansen. Samtidigt måste han ta han om sin unga dotter Leia, medan hon går från att vara en söt liten flicka till en rebellisk tonåring …

Det här är en ännu roligare bok än den om lille Luke! Dels för att Leia blir äldre i boken och dels för att hon är en tuffare nöt att knäcka än Luke. Den lilla prinsessan har koll på och regerar över alla!

Det är inte lätt att vara Darth Vader när dottern kommer hem och frågar “exakt vad är det du gör”, när avrättade människor ligger för Vaders fötter, eftersom Leia ska skriva uppsats i skolan om pappas jobb. Det är inte heller lätt att ha en dotter som ständigt är i telefon och samarbetar med rebellalliansen och  messar hemliga ritningar och har en icke-önskvärd pojkvän, Han Solo … Pojkvännen kan i alla fall frysas ner i karbonit, så har pappa Vader en sak mindre att oroa sig över!
Uppsatsämne: Min pappas jobb.

Men vad ska man göra med andra olämpliga vänner --- som alla de där ewokerna som dräller in överallt? Och räcker det verkligen med ett lättsamt “Förlåt pappa” efter att ungarna haft sönder den splitternya Dödsstjärnan?!

Till sist drar Leia alltid det längsta strået. Vad kan man vänta sig?! Hon är ju född att härska!

Böckerna om Luke och Leia som barn och tonåringar är kul presentböcker till alla Star Wars fans oavsett ålder … Och en mycket roligare present än en slips!
Felet med ungar: de har sönder ALLTING!



Star Wars Episod tre och en halv: Darth Vader och son - härlig Star Wars humor för alla åldrar!

Visst finns det för många Star Wars leksaker i universum? Inte ens Luke och Darth Vader kan hålla rätt på dem!
Omslagsillustration till boken Darth Vader och son av Jeffrey Brown..

Författare: Jeffrey Brown
Titel: Darth Vader och son
Översättning: Karolina Sahlin, Olle Sahlin
Illustrationer: Jeffrey Brown
Utgivningsdatum: 2018-01-19
Förlag: Egmont Publishing AB


Star Wars Episod tre och en halv: Darth Vader och son.

Det här utspelar sig för länge sedan i en galax långt, långt bort …
Den mörke Sithlorden Darth Vader leder det galaktiska imperiet mot den hjältemodiga rebellalliansen. Innan han kan ta sig an rebellerna måste lord Vader första ta hand om sin son - den fyraårige Luke Skywalker.

Texten är uppställd precis som i filmerna, gul text som blir mindre och mindre mot en stjärnhimmel … och snart börjar showen!

Jeffrey Brown har skapat två olika humorböcker där Darth Vader försöker uppfostra Luke och Leia som singelförälder, och han har det inte lätt. En hel del av humorn kommer av att alla tilltänkta läsare kan originalfilmerna av George Lucas och det finns gott om referenser till dem. Det behövs inte många ord i pratbubblorna, faktiskt inga alls ibland, för att serierna ska bli roliga.

Som när Darth Vader och Luke spelar baseboll tillsammans och Luke använder ett lasersvärd som basebollträ. Ja, basebollen klyvs mitt itu! Och visst ser det festigt ut när Darth Vader springer och försöker putta på lille Lukes cykel eller ska servera frukost till Luke (med hjälp av kraften kan flingpaketet sväva och flingorna hälla upp sig själva).

Men Luke är själv duktig på att använda kraften och det går inte att sätta burken med kakor “för högt upp för att nå” för Luke får den att sväva ner igen! När det är Halloween klär Luke ut sig till Stormsoldat och möts av kommentaren “Är du inte lite kort för att vara stormsoldat?

Och visst yttras de (nästan) klassiska orden Luke, plocka genast upp dina leksaker,  Luke, jag är din pappa, Nu blir det time out! Och se där, Star Wars leksaker finns utströdda precis överallt. Darth Vader svär säkert ve och förbannelse över all Star Wars merchandising. Liksom alla legobitar som han trampar på överallt! Och varför går det inte att använda kraften för att få Luke att INTE välja en Jar-Jar-Binks docka i leksaksbutiken?


Och hur ska man hindra barnen från att leka med olämpligt sällskap? Som Han Solo?

Förresten, vad säger en fyraåring som svar på den klassiska frestelsen:
- Tillsammans kan vi styra galaxen som far och son!
Klockrent svar:
- Får jag godis sen?

Ja, fyraåringar har sina prioriteringar klara!

Det här är en väldigt bra humorbok där varenda sida är rolig!

Perfekt för Star Wars fans i (nästan) alla åldrar! Från 4 år och uppåt!

FILM: November Criminals - Baby Driver stjärnan i nytt coming-of-age drama


Regi: Sacha Gervasi
Titel: November Criminals
Manus: Sacha Gervasi och Steven Knight, baserat på boken av Sam Munson
Medverkande: Chloë Grace Moretz, Michael Shanks, Tessa Albertson, Catherine Keener, David Strathairn m.fl.
USA, 2017
Universal Sony Home Entertainment


November Criminals
är en film som är betydligt bättre än boken som filmen är baserad på - filmen lider dock av en något märklig och opassande titel. I och för sig, Baby Driver som också hade Ansel Elgort som huvudrollsinnehavare hade också en något opassande titel, som fick filmen att låta som en barnfilm (eventuellt en tecknad uppföljare till den påfrestande filmen The Boss Baby?)

Men om man väntar sig massor av action och rafflande kriminella intriger, så är det här helt fel film att välja. Det här är snarast en coming-of-age story där huvudpersonen går runt och funderar en massa, ungefär som huvudpersonen i Catcher in the Rye och otaliga tonårsromaner sedan dess.

Att November Criminals hamnat på listan med världens värsta filmer är oförtjänt, för det är inte en sådan film man letar upp för att ha en riktigt dålig film att skratta åt. 

Huvudrollsinnehavarena tar sina roller på fullt allvar och det här är aldrig någon "rolig" film.

De två vännerna Addison och Phoebe börjar bli förälskade, fast de inte inser det (eller erkänner det) men när en av deras vänner blir skjuten så börjar de tillsammans att utreda mordet.

Ansel Elgort spelar i stort sett samma typ av roll som i Baby Driver - en missförstådd kille som sörjer sin döda mamma, blir involverad i kriminella kretsar och som blir kär i en söt blond liten tjej som "räddar" honom.

Chloë Grace Moretz har varit barn  och tonåring i så många filmer, från den amerikanska versionen av skräckisen Låt den rätte komma in till komedin Dagbok för alla mina fans. Fast för många seriefans är och förblir hon hitgirl.

Som tjejen som huvudpersonen blir förälskad i har hon inte mycket att göra - förutom att rädda honom så klart. Men om man börjar analysera handlingen är det även hon som kommer över alla värdefulla ledtrådar. Killen är så pass labil och instabil att ingen tar kontakt med honom eller pratar med honom.

Filmen är bara 85 minuter, en lagom ungdomsroman som blivit en lagom TV-film.

Chloë Grace Moretz  är förresten just nu involverad i den mest hyllade filmen på Sundance Filmfestival. Hon gör aldrig en dålig rollprestation - vilken film hon än är involverad i.


tisdag 30 januari 2018

FILM: Ted - För kärlekens skull - Varken hackat eller malet i ännu en biopic från fornstora dagar

Jonas Karlsson utklädd till Stikkan Anderson och en alldeles för gammal Adam Pålsson utklädd till tonårige Ted.

Regi: Hannes Holm
Titel: Ted - För kärlekens skull
Medverkande: Adam Pålsson, Peter Viitanen, Jonas Karlsson m.fl.
Manus: Hannes Holm
Sverige, 2017
Stella Nova Film 

"Inte visste jag att han var så rubbad!"
Ja, det är slutkommentaren som fälls av publiken när folk har sett Ted Gärdestad filmen på bio.

Väntar man sig en musikfilm ... så får man en del musik. Men filmen försöker mest att vara A Beautiful Mind - den där filmen där Russel Crowe spelade ett geni med schizofreni - och här ska Ted Gärdestad vara ett geni med schizofreni. Det genialiska är att kunna skriva musik och det galna är att prata med låtsaskompisar. (Det verkliga geniet som porträtterades i A Beautiful Mind konstaterade torrt att han minsann aldrig sett låtsaskompisar - men skit samma, myten är redan cementerad!)

Det här Alfons och Hemlige Mållgan greppet är rätt uttjatat och även det där att "komma på" att låtsaskompisarna aldrig blir äldre. För det verkar ingen annan bli heller. Alla ser likadana ut genom hela filmen.
Skådespelaren som spelar Ted ser ut att vara 30 hela tiden, alldeles för gammal för att spela 14-årige Ted och för ung för att spela 40+ Ted.

Om du jämför med filmen Borg så avverkade man där 3 olika skådespelare för att porträttera Borg och då slutade man ändå när han var i 20-års åldern.
Det hade varit bättre om filmen Ted också valt att fokusera på någonting - en viss period i musiken eller ett visst personligt drama. Som det är nu blir det varken hackat eller malet.

Intrycket man får är att tjejen Lotta Rammel tog knäcken på Ted (hon ser ut som Camilla Läckberg i filmen, och den verkliga Lotta Rammel spelar sin egen mamma i filmen). Han hoppade av turnén med ABBA för att vara med henne och så spolar hon honom direkt.

Ted sitter på tåget och läser tidningsrubrikerna, om hur Borg vinner Wimbledon igen och hur ABBA gör världssucce. Ted har gett upp både tennisen och musiken "för kärlekens skull" (eller för dumhetens skull?) och det blir han knäpp av.

Sedan fortsätter filmen ett bra tag till, en ny tjej och en ny familj kan inte laga Ted som blir allt trasigare.

Det knäppaste är att ge en massa pengar till en amerikansk sekt (scenerna i Oregon är  inspelade i Tanumshede) och en svinrik guru säger att Ted måste försaka allt (snällt av gurun att ta hans pengar) och att lyx och överflöd som han är van vid inte leder till lycka. Lyx och överflöd? Den religiöse svinrike gubben har tydligen aldrig sett en svensk folkpark backstage. Det är så långt från lyx och överflöd man kan komma. De som gör turnéer gör det för att möta sin publik och för att göra dem lyckliga, inte för att få lyx och överflöd och rikedomar.

Tomas Ledin pratar förresten fprtfarande om världturnen med ABBA som det roligaste i sin karriär.

Det hade Ted också kunnat göra - om han inte supat allt för en Camilla Läckberg lookalike.

Svensk film tycks ha fått pippi på fornstora dar - på den där tiden då Sverige var bäst i världen på tennis och musik och en massa annat. Borg är förresten också med i filmen om Ted.

När det gäller att rata kläderna som han skulle sjunga Satellit i verkar Ted förresten inte alls knäpp.
Scenkläderna ser både fåniga och obekväma ut!


Det har varit en del kontroverser kring filmen i media. Enligt Gärdestads dotter, Sara Zacharias, är flera av hans anhöriga starkt kritiska till filmen och har utan framgång försökt stoppa inspelningen. Dock har flera andra av Ted Gärdestads anhöriga godkänt filmen, till exempel Teds bror Kenneth Gärdestad.

Filmen hade en succéartad premiär. Efter fem dagar hade filmen setts av över 135 000 personer. Den 8 januari 2018 gick Ted – För kärlekens skull in som etta på biotoppen.

Något filmen lyckas med är att få Teds musik att fastna igen - låten Himlen är oskyldigt blå sitter som en smäck och man hör den i huvudet långt efter att man lämnat biosalongen.

FILM: Pitch Perfect 3 - Last Call Pitches! - Medryckande girlpower i ny jukeboxmusikal

The Barden Bellas på Europaturné för att pigga upp publiken.


Regi: Trish Sie
Titel: Pitch Perfect 3
Medverkande: Anna Kendrick, Rebel Wilson, Hailee Steinfeld, Brittany Snow, Anna Camp,Hana Mae Lee, Alexis Knapp, John Michael Higgins, Elizabeth Banks m.fl.
USA, 2017
Universal Pictures

Acapella sånggruppen the Bellas sjunger vidare i film tre av tre i trilogin. Nu har huvudpersonerna gått vidare, gått ut college, gått vidare till andra jobb och andra utbildningar, men visst vill de ändå
återförenas för att underhålla de amerikanska grupperna "overseas" (olika ställen i Europa).

- Men det måste ju finnas en tävling, det finns ALLTID en tävling! påpekar en av the Bellas i en meta-kul-replik.

Och visst blir det en tävling. Men det blir inte the Bellas som drar det längsta strået utan Becca (Anna Kendrick) som tävlingsarrangörerna vill ha för ett solokontrakt. Hur ska hon klara sig ur detta? Blir inte de andra sårade och lessna?

Nej, inte alls, för de är upptagna med att bli kidnappade och Becca och Fat Amy (Rebel Wilson) måste tillsammans rädda sina vänner.

Det är inte ofta det kommer musikaler på bio och på kort tid gick två upp: The Greatest Showman (juldagen 2017) och Pitch Perfect 3 (3 januari 2018). Pitch Perfect 3 är helt klart roligare eftersom den har mer catchiga låtar och mer skruvade karktärer - The Greatest Showman har originalmusik men både filmen och musiken och intrigen är politiskt korrekt och slätstruken och dessutom har man så många fel med rent historiskt så det är inte sant. Jenny Lind var INTE kär i den fule gamle cirkusgubben (som inte alls var så snygg och PK som Hugh Jackman).

Pitch Perfect har inga sådana problem med sina karaktärer eftersom de alla är påhittade och hur skruvade som helst, speciellt Fat Amy. Det är kul med en komedi där det är tjejer som får lov att vara hur tramsiga som helst. Det är sällsynt. (Det finns nästan bara Pitch Perfect och nya Ghostbusters i den genren!)

Detta gör Pitch Perfect till en girlpower film - det, och att tjejerna inte behöver någon man för att rädda dem. Det gör de så bra själva.

Fast innan dess har de helt traschat och bränt ner ett hotellrum ...

Inga kan partaja som the Bellas, men nu ska det vara Last Call Pitches!
Alla går vidare med sitt och Becca går vidare med sin musikkarriär. Och Anna Kendricks är en av sin generations mest lovande skådespelare oavsett vilken genre hon slår klorna i.

Pitch Perfect med sin jukeboxmusikal och nytolkning av Toxic slår också det mesta i musikalväg.
Toxic ska fungera som distraktion för att få skurkarna att tappa fokus - men det fungerar också som distraktion för publiken. Man bara nynnar med utan att fundera allt för mycket på att ingenting i filmen egentligen hänger ihop rent logiskt sett.

FILM: Three Billboards - Old school western möter modern svart dramakomedi i årets stora Oscarsfavorit

Frances McDormand äger i Three Billboards.


Manus och regi av Martin McDonagh
Titel: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Genre: brittisk-amerikansk svart komedi-dramafilm och modern western.
Medverkande: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, John Hawkes, Peter Dinklage, Lucas Hedges m.fl.
Storbrittanien/USA, 2017
Distribution: Fox Searchlight Pictures

- Det där verkar vara en väldigt bra film!
- Ja, den ska vi se!

Paus.
-Var det någon som uppfattade vad den hette?

True story. Konversationen hördes när trailern  för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri   för första gången visades på bio förra terminen.
Förhoppningsvis hittade de tre biobesökarna rätt film. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har gått från att vara en okänd liten film som slår underifrån till att vara en av årets stora Oscarsfavoriter. Och den går flera gånger om dagen på stora biografer och konkurrerar med blockbusters som Star Wars och MazeRunner. Det här är tveklöst årets roligaste film. Manuset är smart, drivet och svart humoristiskt.
Typiskt brittiskt (eller indie-amerikanskt) på många sätt.
Men medan en engelskspråkig publik skrattar under biovisningen är en svensk publik dödstyst.
Hu vad hemskt! Död! Cancer! Mord! Våldtäkt! N-ordet! Misshandel! Självmord! Inte kan man skratta under en sådan film!
Publiken tar filmen på blodigt allvar. Publiken i landet som Ingmar Bergman uppfostrade med Sjunde inseglet och döden som spelar schack.

Men Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är skriven med jävlaranamma och krut i ryggraden och är skriven för att vara rolig. Och trion Frances McDormand, Woody Harrelson, och Sam Rockwell gör det mesta av sina roliga replikväxlingar. Rockwell gör också det mesta av scener där han inte säger något alls. Som när han dansar runt till ABBA-musik i hörlurarna, helt omedveten om att alla runt om honom sörjer en kollega som just begått självmord. Som när han med musik i hörlurarna är helt omedveten om att hela polisstationen står i brand bakom honom. (Seriöst, det verkar farligt det där med hörlurar!) Det finns en liknande "lyssnar på musik och märker inte att det brinner" scen i Pitch Perfect 3, men den hjär scenen är roligare, eftersom den inte försöker så hårt med att vara rolig.

Det bästa med Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är att personerna utvecklas hela tiden. De är aldrig statiska. Att McDormans och Rockwells respektive karaktärer ska bli vänner är något som man inte väntar sig när filmen börjar. Men omaka par kan hjälpas åt och dra åt samma håll.

Det är lätt att se filmen som en modern western, med McDormand i John Waynes gamla roll som rättrådig hämnare, och på slutet rider huvudpersonen in i solnedgången ... F'låt kör in i solnedgången. Det här är ju trots allt en modern version av en stad i södra USA och hästarnas hovklapper är förbi.

Man kan ju fråga sig VARFÖR huvudpersonen hyr Three Billboards när alla andra verkar utnyttja twitter och sociala media (typ #Meetoo). Men tack och lov - hon är old school och slagsmålet om de tre reklamtavlorna är något som är påtagligt och symboliskt, liksom den där reklamtavlan med ögonen i The Great Gatsby. Man hade inte  fått samma  filmiska effekt med en massa folk som bara satt och skrev saker på facebook och twitter.

Filmen hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig den 4 september 2017, där den tävlade för Guldlejonet. Den hade biopremiär i USA den 10 november 2017 och i Storbritannien och Sverige den 12 januari 2018.

Vid Oscarsgalan 2018 nominerades filmen till sju Oscars, inklusive för Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll till McDormand, Bästa manliga biroll till både Harrelson och Rockwell, och Bästa originalmanus. Vid Golden Globe-galan 2018 belönades filmen med fyra Golden Globes för Bästa film (drama), Bästa kvinnliga huvudroll (drama) till McDormand, Bästa manliga biroll till Rockwell, och Bästa manus. Filmen var även nominerad för Bästa regi och Bästa filmmusik.

måndag 29 januari 2018

FILM: Molly's Game - Poker Princess Jessica Chastain in Aron Sorkins best movie script



Jessica Chastain in Molly's Game.

She certainly is. America’s so-called Poker Princess, Molly Bloom, is the enigmatically glamorous woman in this very enjoyable true-life story who ran the hottest private card game in LA and then New York, before finally being led away in handcuffs in 2013 on illegal gambling charges. Luxurious hotel suites had been turned by Molly into macho gladiatorial arenas in which movie actors, sports stars, hedge fund managers and other wealthy poker addicts did battle under her gaze. There were no women players – a fact on which the film passes no comment.

Models were hired to serve drinks. Scented candles masked the reek of testosterone and rage. And Molly presided over it all, monitoring the bets on her laptop in the corner, wryly commenting on the Joycean echoes in her name (she repeatedly had to say no to these men) and accepting huge tips at the end of the night. She is played with exotic queenliness by Jessica Chastain, with something of the impassive hauteur and mute vulnerability that Elizabeth Taylor brought to Cleopatra. But who is Molly’s Antony? Does she even need an Antony? Of this, more in a moment.

Screenwriter Aaron Sorkin lets rip with another marathon-sprint of exhausting and exhilarating and exasperating dialogue, in the process switching up his game to hyphenate status, and making a very stylish debut as director. As ever, every character is turned into a motormouth marvel of hyper-articulate savvy.

There is much verbal headbutting on the issue of who is the smartest guy in the room – of whichever gender – and also a good deal of Sorkin’s trademark daddy issues. Could all this aggression and backtalk be an attempt to win some long-lost, intimately painful and humiliating dinner-table argument with your father?

Molly’s Game is, in its way, a Malcolm Gladwellian film, with Ted-talking insights about how people smarter than you have become more successful than you. It’s a bit like Bennett Miller’s Moneyball (also scripted by Sorkin) about a baseball manager using stats to beat the world, or Adam McKay’s The Big Short, about maverick dealers shorting the market and doing well out of the 2008 crash. However, Molly’s Game is thankfully without The Big Short’s dubious and overpraised need to confer underdog-hero status on successful moneymen. This film doesn’t posture, but has the air of letting you in on a tasty and unwholesome secret.

Chastain very plausibly portrays an ultra-competitive person who was once an Olympic-level skier, trained to the brink of abuse by her coldly demanding father, played by Kevin Costner. Injury puts Molly out of the skiing business; in despair she starts working as PA to a rich asshole who gets her to manage his regular poker night with other rich assholes. She takes it over, and turns it into her own poker salon for fashionable Hollywood types – perhaps inspired by the poker game in Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven.

Molly instinctively affects a style of cleavage-revealing dress which is sexual but not sexually available. She entices rich men into her game but cleverly deflects their predatory instincts into the alpha poker-fight with other men. A movie actor, known as Player X (reportedly based on Tobey Maguire, and played here by Michael Cera), becomes obnoxiously resentful at her failure to find him attractive or to defer to his alpha status, and takes over the game. Molly moves to New York – to defy X, to get his attention, to defeat him, in the same she wants to defeat her father. But in New York the macho mobsters are even more nettled by her lucrative achievements.

It’s impossible not to watch this without submitting to the propulsive funkiness of Sorkin’s writing. You can hear the trademark rhythms. Sean Parker in The Social Network says: “A million dollars isn’t cool. You know what’s cool? A billion dollars.” Molly Bloom has something just as good: “You know what makes you feel OK about losing? Winning.” There’s the same addictive and amoral snap.

And who are the men in Molly’s life? That’s a mystery. Her lawyer, played by Idris Elba, is a gallant, smart guy who seems to be a demanding dad to his adorable pre-teen daughter, so maybe he’s more of a quasi-father figure to Molly, although her actual dad has a huge redemptive scene with Molly at the very end, a moment that only Sorkin could have got away with. Her romantic life is a mystery preserved to the last: potent, like the virginity of Queen Elizabeth I. Molly’s Game is another big winner for Sorkin.

FILM: Tjuren Ferdinand - Årets charmigaste tecknade film



Regi: Carlos Saldanha
Titel: Tjuren Ferdinand
USA, 2017
Fox-Paramount

Tjuren Ferdinand blev nominerad till en Oscar och en Golden Globe för årets bästa animerade långfilm. Även musiken nominerades.

Mycket välförtjänt, det här är en tänkvärd och filosofisk film med ett icke-vålds budskap. Som författaren till originalet förmodligen hade gillat.

När det gäller slutet på filmen så är det mer troget "verkligheten" än den Ferdinand som folk ser på julafton varje år.

Skillnad: en tjur som vägrar att strida (och bara luktar på blommorna) blir avrättad. Vad den verklige Ferdinand gjorde, var att ge en så bra show att publiken bad att få honom benådad. Det är inte ofta det händer på tjurfäktningarna, men det händer ibland.

Handlingen i sig är mycket inspirerad av Charlottes Web som handlar om vänskapen mellan en flicka och en liten gris som inte vill gå till slakt. Här är vänskapen mellan en flicka och hennes lilla tjurkalv.

Men tjuren växer upp och folk tror att han är farlig för att han är stor och ser farlig ut --- och så skickas han till en farm för tjurar som ska in på arenan. Precis den farm han flydde från som liten kalv ... som tur är blir han vän med en get och tre tuffa igelkottar, och de hjälper honom och även de andra tjurarna att fly mot friheten.

Filmen är som sagt filosofisk och den är för svår för små barn att hänga med i. Det frågades om svåra ord under hela tiden under filmen (bland annat vad styckhus betyder) de små barnen hängde inte med i handlingen och det hördes inga barnskratt underhela tiden. Jämför det med trailern till nya Pelle Kanin där det skrattades hela tiden! 

Bara för att det är tecknad film är det inte automatiskt barnfilm. Men det är definitivt en av årets bästa animerade filmer!

Mycket bra och tänkvärd.

Vad man saknar däremot är mamma kon från julaftonsfilmen. Hur kommer det sig att alla tjurkalvarna har pappor men inga mammor? Det brukar typ vara tvärtom ...

Även den lilla flickan har bara en pappa och ingen mamma. Det är en ganska lat trend att bara rita en förälder och då den manliga föräldern, eftersom det givetvis är han som är "the role model" - vare sig barnet är manligt eller kvinnligt.

En underbar familjefilm för alla oss som ser själen i djur. Men för lång och svår att förstå för de minsta.

Tjuren Ferdinand som hellre sitter och luktar på blommorna är stångas med de andra pojkarna har i alla år varit min favorit på julaftonens Disney-program på Sveriges Television. Att berättelsen om denna underbara tjur blivit en långfilm såg jag fram emot med viss oro. Den kortfilm som visas på julafton är för mig en fullständig berättelse. Hur ska den fungera som långfilm utan att bara upplevas som en förlängd version av julaftonens kortfilm? Den fungerar. Den har fått tillräckligt många nya ingredienser för att helt fånga in mig.

Igelkottarna är hur coola som helst, det finns en kul dance-off tävling mellan tjurar och hästar (en av barnfrågorna är "Varför är hästarna så elaka?") och en rolig kanin som måste räddas.

Tjuren Ferdinand har det som alla bra amerikanska familjefilmer har: den har innehåll som både talar till barnen och till de vuxna. Däremot har den också den trista ingrediens som väldigt många liknande amerikanska filmer har: några biljakter. Ja faktiskt också en biljakt men också det jag symboliskt menar med biljakt: scener där huvudkaraktärerna jagas i full fart av något som är livsfarligt. 

Och varför är det plötsligt så många filmer med djur som kör bil? Senast var det i Hitta Doris.

Världen behöver mer budskap om att fredens väg är möjlig. Att en film har ett bra budskap räcker förstås inte för att göra den bra, men Tjuren Ferdinand som långfilm är rolig, spännande och tankeväckande. 

FILM: Dagbok för alla mina fans - Greg går från boksuccé till filmsuccé!

Bok nummer nio blev film nummer fyra. Med en ny Greg i huvudrollen.


Bok ett blev film ett, bok två blev film två, bok tre och fyra blev film tre ... och helt logiskt: bok nio blev film fyra. Med nya skådespelare i alla de gamla rollerna!


Dagbok för alla mina fans är en serie med böcker som är älskade över hela världen och författaren Jeff Kinney hör till världens topp tio rikaste författare. Böckerna är tidlösa, vilket på något sätt också gjort dem platslösa. Greg skulle kunna leva nästan var som helst. Han oroar sig för att börja "middle school" och hans äventyr på skolan är pinsamma och tragiska och ibland komiska.

Nyckeln till framgång, har Kinney hävdat, ligger i att hitta på ett omaka par. Greg är självisk och jobbig medan hans bästis Rowley är snäll och vänlig. Greg har illusionen att han skulle kunna bli populär bara han dumpade Rowley ... Men i själva verket är det Rowley som blir populär utan Greg!
Hans snällhet visar sig vara ett vinnande koncept. Liksom hans humor.

Chloe Grace Morets (som slog igenom som Hitgirl och den lilla vampyren i Låt den rätte  komma in, den amerikanska versionen) har en liten men kul roll som fotograf och skribent för skoltidningen. Hennes roll finns inte med i böckerna men det behövs lite fler tjejroller i handlingen. Greg har precis som Jeff två bröder (baserade på Jeffs egna bröder) men till skillnad från Jeff ingen syster (hon fick inte äran att bli förevigad i serieform). Mycket i böckerna har hänt på riktigt och det ökar igenkänningen.

Greg har en hel del gemensamt med Charlie Brown - ni vet, Snobbens ägare. Runt huvud och utstående öron och en frisyr som består av väldigt lite hår.

På det hela taget fungerar övergången från serie till spelfilm bra - mest för att ungarna är så roliga ihop.
Greg, Rowley, Freggley och Chirag verkar ha roligt ihop - och senare även Holly och Patty. Holly kommer inte med förrän i film två och tre i trilogin. Storebror Rodrick har också många roliga repliker.

Alla Dagbok för alla mina fans filmer har relationer som tema.
I ettan relationen mellan Greg och Rowley (Greg får lära sig att bli en bättre vän).
I tvåan relationen mellan de båda bröderna Greg och Roderick (de får båda lära sig att vara schysstare som syskon - lillebror Manny är än så länge för liten för att bli indragen i intrigerna).
I trean relationen mellan Greg och hans pappa.

Varje film har scener som är hur kul som helst. Trean har en av de roligaste scenerna, när Greg och hans pappa är på "Civil War reenactments" och pappan säger att Greg inte behöver oroa sig eftersom "vi vann". Ja, det är innan Greg gör bort sig och förstör skådespelet och alla är efter honom!

Nu finns alla de klassiska Dagbok för mina fans filmerna ute i en samlarbox med massor av kul extramaterial. OCH fyran är också inkluderad!

Fjärde filmen The Long Haul är inte riktigt lika kul som de första tre filmerna, man har inte hittat lika roliga skådespelare till föräldrarna och inte heller till Rodrick och man saknar verkligen interkationen mellan alla kompisarna (Rowley är bara med i en scen, Freggley, Chirag, Holly och Patty är inte med alls).
Men Manny och minigrisen är kul. Extramaterialet är också mycket bra, bland annat där Jeff Kinney berättar om sina tio år med Greg och Dagbok för alla mina fans. 

FILM: Kingsman - The Golden Circle - Inget komediguld i den här uppföljaren

Välskräddad, men inte rolig. I Kingsman 2 är allt större och mer uppblåst, men filmen lyckas aldrig bli spännande.


Regi: Matthew Vaughn
Titel: Kingsman: The Golden Circle
Medverkande: Taron Egerton, Colin Firth, Julianne Moore, Mark Strong, Channing Tatum, Hanna Alström, Jeff Bridges, Halle Berry, Elton John m.fl.
USA/Storbritannien 2017
Fox-Paramount

Taron Egerton är tillbaka som Eggsy, den nyaste agenten i det brittiska spionnätverket Kingsman. Deras täckmantel är kläder, skor och paraplyer. Deras ingång ser ut som ingångnen till en exklusiv skräddare. Egertons roll är att se snygg ut i dyra kläder och att slå ner folk - något han klarar av med råge, men när han ska känna något (som när hans bästa vän och alla andra agenter han känner dött) visar det sig direkt vilket flortunt papper som Kingsman uppföljaren är skrivet på.

På pappret låter det bra med en spionparodi - Mike Myers lyckades ju så bra, förr i tiden. På pappret låter det bra med ännu en serietidning som blir film - Marvel har ju lyckats så bra, både med de tecknade versionerna och med de med skådespelare i. På pappret låter det som en kul grej att Elton John ska spela sig själv. På pappret ser det även ut som en kanongrej med 4 Oscarsvinnare i samma film (Jeff Bridges, Colin Firth, Halle Berry, Julianne More) och hur många kändisar som helst i andra roller - men hur i hela världen har de gått med på att vara med i den här filmen? Fick de över huvud taget se något manus? Halle Berrys Catwoman (belönad med Razzie för sämsta filmroll) ser ut som ett Oscarsvinnande mästerverk i jämförelse. The Kingsman del 2 är knappast The Kings Speech, det har man inte väntat sig. Men man kan åtminstone vänta sig att folk i filmen ska vara roliga eller att manuset ska vara roligt.

Filmen är långsam, långsökt och långtråkig. Och lång. 141 minuter känns som 441 minuter. Handlingen hoppar mellan olika miljöer hela tiden, England, USA, Italien, Sverige ... Men det går inte framåt.

Channing Tatum blir snabbt nerfrusen och inte upptinad förrän i slutet av filmen. Han missar inget.

Slagsmålen håller på i evigheter utan att vara spännande, roliga eller dramatiska. och inte bryr man sig om små saker som logik eller tyngdlagen heller.

Colin Firth lär ha sagt att han ville att hans karaktär skulle förbli död efter att ha blivit skjuten i huvudet i film ett. Det hade varit ett bra beslut. Även för Firth att vägra uppföljaren (vilket han inte gjorde, tyvärr).

Det här är sorgligt nog filmen som innehar Björn Granaths sista roll. Borg hade varit ett mer värdigt slut på en filmkarriär.

Dessutom förväntar sig filmakarna bakom Kingsman 2 att folk ska ha sett och att folk ska minnas den första Kingsman filmen - Bond filmerna förväntar sig aldrig att man ska minnas en massa, för det gör man inte. Det flyter mest ihop till en enda gegga.

Hur mycket skådespelarna än fick betalt får att medverka i den här filmen så är det för lite. Men de slapp kanske genomlida att se den färdiga filmen?

Svenskintresse: Lena Endre och Hanna Ahlström har små roller i filmen. Hanna Ahlström är just nu ruggit bra på bio som Ted Gärdestads andra fru.

FILM: Three Billboards on track for Oscar glory after three London Critics' Circle awards




Frances McDormand and Martin McDonagh take top honours as the UK’s leading critics’ film of the year, beating Oscar rivals Dunkirk and The Shape of Water.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri continued its strong awards-season showing by picking up a trio of prizes at the 38th London Critics’ Circle awards.

Martin McDonagh’s divisive drama, which won four Golden Globes earlier this month and has been nominated for seven awards at this year’s Oscars, took home the best film prize, while McDonagh and star Frances McDormand received awards for screenwriter of the year and actress of the year respectively.

One of Three Billboards’ Oscar rivals, Christopher Nolan’sDunkirk, took home the British/Irish film of the year award. though there was disappointment for Academy Awards frontrunner The Shape of Water. Guillermo Del Toro’s fantasy drama managed only a British/Irish actress of the year award for Sally Hawkins, who was jointly honoured for her performances in Maudie and Paddington 2.

Another Paddington 2 star, Hugh Grant, took home the supporting actor of the year award. In his victory speech, Grant compared his unlikely win to other major upsets in recent times. “Brexit, Trump and now me getting a prize … we’re living in the end of days here,” he said.

The best supporting actress award also went to a British performer, with Lesley Manville honoured for her performance in Phantom Thread, andDaniel Kaluuya received the British/Irish actor of the year award for his performance in Jordan Peele’s satirical horror Get Out. But there was no award for the odds-on favourite for the best actor Oscar, Gary Oldman. The Darkest Hour star was beaten to actor of the year by Call Me By Your Name’s Timothée Chalamet.

In the directorial categories, Sean Baker took home director of the year for The Florida Project, while God’s Own Country director Francis Lee received the Phillip French award for breakthrough British film-maker. The prize wasrenamed in 2016 in honour of the late Observer film critic.

Film of the yearThree Billboards Outside Ebbing, Missouri
Foreign language film of the yearElle
Documentary of the yearI Am Not Your Negro
British/Irish film of the yearDunkirk
Director of the yearSean Baker (The Florida Project)
Screenwriter of the yearMartin McDonagh (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Advertisement
Actress of the year Frances McDormand (Three Billboards Outside Ebbing, Missouri)
Actor of the yearTimothée Chalamet (Call Me By Your Name)
Supporting actress of the yearLesley Manville (Phantom Thread)
Supporting actor of the yearHugh Grant (Paddington 2)
British/Irish actress of the yearSally Hawkins (The Shape of Water/Maudie/Paddington 2)
British/Irish actor of the yearDaniel Kaluuya (Get Out)
Young British/Irish performer of the yearHarris Dickinson (Beach Rats)
Breakthrough British/Irish film-maker: The Philip French awardFrancis Lee (God’s Own Country)
British/Irish short film of the yearWe Love Moses (Dionne Edwards)
Technical achievement awardBlade Runner 2049
Excellence in film: The Dilys Powell awardKate Winslet

onsdag 24 januari 2018

SCEN: Svansjön - Juvelen i kronan med Den ryska nationalbaletten

Svansjön är en förtrollande saga, här på turné med Den ryska nationalbaletten.

Titel: Svansjön
Medverkande: Den ryska nationalbaletten
Solister: Polina Tokareva som Odette-Odile och Ivan Zviagintsev som prinsen Siegfried.
Musik av Pjotr Tjajkovskij
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Datum: 24 januari 2018
Urpremiär: Bolsjojteatern, Moskva, 1877
Speltid: 2 timmar och 20 minuter, inkl paus

Svansjön är tidernas mest populära, älskade och kända balettklassiker. Svansjön hade urpremiär på Bolsjojteatern i Moskva den 4 mars 1877. Men det var först vid nypremiären Svansjön på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg den 29 januari 1895 som det stod klart att en klassiker var född! Baletten hade nu en inspirerad regi och blev en stor succé med Pierina Legnani i Odette-Odiles roll.

Dubbelrollen som den vita svanen och den svarta svanen gäller fotfarande som den mest prestigefulla och även den mest krävande rollen som finns inom balettrepertoaren.

Svansjön - klassisk saga i många inkarnationer

Svansjön är liksom många klassiska folksagor en saga som finns i många olika versioner och många olika länder gör anspråk på att ha "originalet". (Även i Norden finns det gamla sagor om folk som blir förvandlade till svanar). Men det är ändå något med Svansjön som gör att man kopplar ihop berättelsen med det ryska sagoarvet --- och ingenting är väl mer underbart än att fantisera om att åka till Moskva eller St Petersburg för att se det äkta originalet ---- alltså uppfört av Den ryska nationalbaletten?!

Moskva kommer till Göteborg!

Jo, det finns en sak som är ännu mer underbart! Att Moskva kommer till Sverige! Den ryska nationalbaletten gästade Lorensbergsteatern och några av världens bästa dansare uppförde Svansjön. Sagan får liv och sträcker sig ut i salen. Dessutom är Lorensbergsteatern inte någon stor sal, så var man än befinner sig kan man njuta av i detalj studera både fotarbete och minspel från dansarna.

När prinsen möter den vackra svanprinsessan Odette ser de uppriktigt förälskade ut. När den falska svarta svanen Odile lyckas komma emellan dem ser man ett triumfatoriskt leende i hennes ansikte, som är allt annat än välvilligt.

Odettes förtvivlan känns äkta, hon spelar med hela sin kropp, varenda muskel, från ansiktet till tåspetsarna. Men till sist triumferar den äkta kärleken och prinsen och den vita svanprinsessan får varandra.

Utsökt uppbyggnad

Baletten är utsökt uppbyggd. Redan i akt ett finns en saga i sagan, prinsens informator berättar legenden om de förtrollade svanarna, det är därför prinsen i akt två söker sig till den förtrollade svansjön.
Här finns några av baletthistoriens vackraste och mest berömda och mest minnesvärda scener.
bland annat de fyra små svanarnas dans. Liksom prinsens och Odettes första förälskade dans.

Vackrast och mest imponerande är dock när hela ensemblen dansar, klädda i svanvita kläder och rör sig en masse som en flock graciösa svanar ,som glider fram på vattnet. En masseffekt som liknar det vackraste skådespelet i naturen, samtidigt som det är kultur på hög nivå. Natur och kultur uppnår här en perfekt förening.


Femme fatale i svart svanform

Akt tre innehåller Odettes dans, den vackra, farliga svarta svanen som kommer till palatset och förför prinsen - eftersom han tror att hon är Odile. På så sätt bryter prinsen sitt trohetslöfte och därmed är Odette dömd till att förbli svan för evigt ... Men prinsen lyckas i alla fall bryta förtrollningen och kärleken triumferar över den onde trollkarlen. Alla svanarna förvandlas till människor igen.

Det finns också uppsättningar av Svansjön som betonar kollektivet, att det är svanarna kollektivt som övermannar och besegrar ondskan och den onde trollkarlen (de är ju många fler och tillsammans mycket starkare) - de blir inspirerade av prinsen och Odettes kärlek och känner hopp. Efter att svanarna tillsammans besegrat det onda, återvinner de sin mänsklighet igen.

Tjajkovskijs sagoarv

Svansjön är en av de stora sagorna som man kopplar ihop med Tjajkovskij. Törnrosa och Nötknäpparen är andra stora, kända sagor som har odödlig musik av Tjajkovskij och som Den ryska nationalbaletten turnérar med.

Det här en upplevelse som är oförglömlig och magisk för alla åldrar. Många väldigt unga besökare finns i publiken och hänförs av den vackra sagan, de överdådiga scenografierna, den förtrollande musiken och den enastående dansen. Nötknäpparen var nyligen årets jullovsattraktion som isbalett på Liseberg, och det var förmodligen en bra satsning för att få barn att älska klassiska sagor och klassisk balett, om än i isbalettform. Men en besökare i 20-års åldern berättar att hon blev förälskad i Tjajkovskij eller snarare hans musik när hon var 8 år och för första gången såg Disney's Törnrosa. Man känner igen strukturen med prinsen och prinsessan och det onda som ska övervinnas - kanske tillsammans med ett kollektiv av modiga små hjälpare.



En ensemble född för att gestalta svanar!

Men ingenting slår Tjajkovskijs klassiska balettuppsättningar i original och ingenting slår den ensemble som är född och uppfödd för att gestalta svanarnas folksjäl.

Förhoppningsvis kommer det att bli fler gästspel från Den ryska nationalbaletten i framtiden. 
Det finns något mäktigt över storslagna känslor, framförda helt utan ord. Musiken och dansen talar för sig själva i en gränsöverskridande, magisk konstform. Svansjön är juvelen i kronan när det gäller klassisk sagobalett.

BG

FILM: Internationella trailern till Mamma Mia! Here We Go Again är här!


Tio år efter succéfilmen Mamma Mia! The Movie är det i juli dags för Mamma Mia! Here We Go Again att sätta guldkant på landets biodukar. Den 25 januari släpps är den internationella trailern!



Mamma Mia! The Movie tog hela landet med storm sommaren 2008 och drygt 1,9 miljoner personer har sett den på bio i Sverige. 20 juli i år är det dags att återvända till Grekland och återse både gamla såväl som nya bekantskaper, allt ackompanjerat av ny musik baserad på ABBAs låtar.

Gör dig redo att sjunga och dansa, skratta och förföras sommaren 2018!

Tio år efter Mamma Mia! The Movie återvänder vi till den grekiska pärlan Kalokairi i en ny musikalfilm med nya låtar baserade på ABBAs låtskatt.

Vi återser Oscar®-vinnaren Meryl Streep som Donna, Julie Walters som Rosie och Christine Baranski som Tanya. Amanda Seyfried och Dominic Cooper återförenas som Sophie och Sky, medan Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Oscar®-vinnaren Colin Firth återvänder för att spela Sophies tre möjliga pappor: Sam, Bill och Harry.

Mamma Mia! Here We Go Again tar oss tillbaka till det förflutna för att berätta historien om hur allt blev som det blev. Nya stjärnskottet Lily James (Baby Driver, Darkest Hour) axlar huvudrollen som unga Donna.

Trailer: https://www.facebook.com/MammaMiafilmen/videos/2070086723224547/

Biopremiär: 20 juli 2018

Universal Pictures

tisdag 23 januari 2018

FILM: The full list of nominations for the Oscars 2018




Lucky number 13! - 13 nominations for Shape of Water!


Guillermo del Toro’s drama The Shape of Water leads the way in nominations for this year’s Oscars.
The cold war-era fantasy, which stars Sally Hawkins as a mute cleaner who falls for a sea creature, picked up a bumper haul of 13 nominations, including best picture, best director for Del Toro and best actress for Hawkins.

However, the film faces Oscar competition from Christopher Nolan’s Dunkirk and Martin McDonagh’sThree Billboards Outside Ebbing, Missouri. Dunkirk managed eight nominations, including best picture and best director for Nolan. McDonagh’s dark comedy-drama, which received the most awards at this month’s Golden Globes, earned seven nominations in total, including a best picture nomination, a best actress pick for Frances McDormand and supporting actor nods for Sam Rockwell and Woody Harrelson.

In total, there were nine films nominated for best picture, with Call Me By Your Name, Lady Bird, Darkest Hour, Get Out, Phantom Thread and The Post completing the list.

In the acting categories Gary Oldman confirmed his status as frontrunner for the best actor prize, receiving a nomination for his performance as Winston Churchill in another historical drama Darkest Hour. Oldman will face competition from fellow Brits Daniel Day-Lewis and Daniel Kaluuya, as well as Call Me By Your Name star Timothée Chalamet and Denzel Washington. However there was no spot for James Franco. The Disaster Artist star had been tipped for a nomination after picking up a Golden Globe for his performance in The Disaster Artist, but has been the subject of multiple allegations of inappropriate behaviour in recent weeks.

Another British star, Phantom Thread’s Lesley Manville will battle it out against hot favourite Allison Janney (I, Tonya), in the supporting actress category, which also includes Laurie Metcalf (Lady Bird), Octavia Spencer (The Shape of Water) and Mary J Blige (Mudbound). Facing up against McDormand and Hawkins in the best actress category are The Post’s Meryl Streep, I, Tonya’s Margot Robbie and Lady Bird’s Saoirse Ronan.

Despite concern that this year’s best director category would be a male-only affair, Greta Gerwig picked up a nomination for her coming of age drama Lady Bird, which received five nominations in total, while another female-directed film, Dee Rees’ second world war drama Mudbound also received five nominations, including a best cinematographer nod for Rachel Morrison, the first time in Academy history that a woman has been nominated in the category.

The 90th Academy Awards will take place on 4 March at Los Angeles’ Dolby Theatre. The ceremony will be hosted by late-night comedian Jimmy Kimmel, who also hosted the 2017 Oscars.

Full list of nominations:


Best picture

Call Me by Your Name
Darkest Hour
Dunkirk
Get Out
Lady Bird
Phantom Thread
The Post
The Shape of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri


Best actor

Timothée Chalamet, Call Me By Your Name
Daniel Day-Lewis, Phantom Thread
Daniel Kaluuya, Get Out
Gary Oldman, Darkest Hour
Denzel Washington, Roman J Israel, Esq

Best actress

Sally Hawkins, The Shape of Water
Frances McDormand, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Margot Robbie, I, Tonya
Saoirse Ronan, Lady Bird
Meryl Streep, The Post

Best supporting actress

Mary J Blige, Mudbound
Allison Janney, I, Tonya
Lesley Manville, Phantom Thread
Laurie Metcalf, Lady Bird
Octavia Spencer, The Shape of Water

Best supporting actor

Willem Dafoe, The Florida Project
Woody Harrelson, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Richard Jenkins, The Shape of Water
Christopher Plummer, All the Money in the World
Sam Rockwell, Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best animated film

The Boss Baby
The Breadwinner
Coco
Ferdinand
Loving Vincent

Best director

Paul Thomas Anderson, Phantom Thread
Guillermo del Toro, The Shape of Water
Greta Gerwig, Lady Bird
Christopher Nolan, Dunkirk
Jordan Peele, Get Out

Best documentary

Abacus
Faces Places
Icarus
Last Men in Aleppo
Strong Island

Best documentary short

Edith+Eddie
Heaven Is a Traffic Jam on the 405
Heroin(e)
Knife Skills
Traffic Stop

Best foreign language film

A Fantastic Woman
The Insult
Loveless
On Body and Soul
The Square

Best song

Mighty River, Mudbound
The Mystery of Love, Call Me by Your Name
Remember Me, Coco
Stand Up for Something, Marshall
This Is Me, The Greatest Showman

Best adapted screenplay

Call Me by Your Name
The Disaster Artist
Logan
Molly’s Game
Mudbound

Best original screenplay

The Big Sick
Get Out
Lady Bird
The Shape of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best cinematography

Blade Runner 2049
Darkest Hour
Dunkirk
Mudbound
The Shape of Water

Best costume design

Beauty and the Beast
Darkest Hour
Phantom Thread
The Shape of Water
Victoria & Abdul

Best editing

Baby Driver
Dunkirk
I, Tonya
The Shape of Water
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best makeup and hair

Darkest Hour
Victoria & Abdul
Wonder

Best score


Dunkirk
Phantom Thread
The Shape of Water
Star Wars: The Last Jedi
Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Best production design

Beauty and the Beast
Blade Runner 2049
Darkest Hour
Dunkirk
The Shape of Water

Best animated short


Dear Basketball
Garden Party
Lou
Negative Space
Revolting Rhymes

Best live action short

DeKalb Elementary
The Eleven O’Clock
My Nephew Emmett
The Silent Child
Watu Wote/All of Us

Best sound editing

Baby Driver
Blade Runner 2049
Dunkirk
The Shape of Water
Star Wars: The Last Jedi

Best sound mixing

Baby Driver
Blade Runner 2049
Dunkirk
The Shape of Water
Star Wars: The Last Jedi

Best visual effects

Blade Runner 2049
Guardians of the Galaxy Vol. 2
Kong: Skull Island
Star Wars: The Last Jedi
War for the Planet of the Apes

måndag 22 januari 2018

Guldbaggegalan 2018 – här är alla vinnarna!





Vid galan på Cirkus korades Guldbaggevinnarna för filmåret 2017.
11 av 23 nominerade filmer tilldelades Guldbaggar.
The Nile Hilton Incident fick flest priser med fem Guldbaggar, tätt följt av Sameblod med fyra priser, inklusive Guldbaggens Publikpris. The Square och Borg fick två Guldbaggar vardera.

Bästa film
The Nile Hilton Incident -  Producent: Kristina Åberg

Bästa regi
Ruben Östlund - The Square

Bästa kvinnliga huvudroll
Lene Cecilia Sparrok - Elle Marja i Sameblod

Bästa manliga huvudroll
Fares Fares - Noredin i The Nile Hilton Incident

Bästa kvinnliga biroll
Julia Kijowska - Agnieszka i Jordgubbslandet

Bästa manliga biroll
Stellan Skarsgård - Lennart Bergelin i Borg

Bästa manus
Amanda Kernell - Sameblod

Bästa foto
Fredrik Wenzel - The Square

Bästa klippning
Anders Skov - Sameblod

Bästa kostym
Louize Nissen - The Nile Hilton Incident

Bästa ljud/ljuddesign
Fredrik Jonsäter -  The Nile Hilton Incident

Bästa mask/smink
Petra Cabbe - Solsidan

Bästa originalmusik
Peter von Poehl - Korparna

Bästa scenografi
Roger Rosenberg - The Nile Hilton Incident

Bästa visuella effekter
Torbjörn Olsson och Alex Hansson - Borg

Bästa utländska film
The Salesman - Regi: Asghar Farhadi

Bästa dokumentärfilm
Silvana – väck mig när ni vaknat
Regi: Olivia Kastebring, Mika Gustafson och Christina Tsiobanelis

Bästa kortfilm
Min börda - Regi: Niki Lindroth von Bahr

Fler priser på Guldbaggegalan:

Årets nykomling
Rojda Sekersöz, regissör
för sina insatser i Dröm vidare

Hedersguldbagge
Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att tilldela 2018 års Hedersguldbagge till:
Stig Björkman, regissör

Gullspira
En jury bestående av Anna Carlson (ordförande), Gila Bergqvist Ulfung(regissör), Sanjin Pejkovic (filmforskare), Alexander Haridi(manusförfattare), Lisa Andrae (SVT Barn och Ungdom) och Johan Unenge(författare) har beslutat att utdela Gullspira 2018 till BUFF Filmfestival

Guldbaggens publikpris
Sameblod - Producent: Lars G. Lindström

Det var publiken som avgjorde vilken film som vann priset genom att rösta på guldbaggen.aftonbladet.se. Priset producerades av Svenska Filminstitutet i samarbete med Aftonbladet. Röstningen öppnade den 22 december 2017 och avslutades den 17 januari 2018.

Vinnarjuryn består av följande nio ledamöter; Anna Carlson (ordförande),Daniel Espinosa (regissör), Nadja Weiss (regissör, skådespelare), Elisabeth Ohlson Wallin (fotograf), Sören Staermose (producent), Anna Asp(scenograf), Anne-Marie Söhrman Fermelin (konsulent för ung film- och talangutveckling), Håkon Skogrand (tidigare programchef, Den norska filmfestivalen Haugesund)
och Marek Septimus Wieser (filmfotograf).

Guldbaggegalan ägde rum måndagen den 22 januari 2018 på Cirkus i Stockholm och sändes live i SVT. Programledare var Petra Mede.

söndag 21 januari 2018

SCEN: Den folkkära Macken med Roy och Roger återuppstår som tidlös musikal på Lorensbergsteatern!

Roy och Roger. Macken fyller nu 32 år! 

Regi: Claes Eriksson
Titel: Macken – TV-serien på scen (nypremiär)
Originaltitel: Macken 30 år – TV-serien på scen
Medverkande: Knut Agnred, Anders Eriksson, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe
Thomas Hedengran, Charlott Strandberg och Den Ofattbara Orkestern XL under ledning av Anders Ekdahl.
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Datum: 18 januari - 17 mars
Antal föreställningar: 32
Spelas: torsdag - lördag
Stockholmspremär: 11 april 2018
Spelas: onsdag - lördag t.o.m. 12 maj
Betyg: 5

Vissa saker är så perfekta. Så perfekt enkla, så perfekt genialiska, så tidlöst komiska att man funderar varför det inte gjorts förut eller varför det inte görs igen eller varför inte fler kan lyckas med att vara lika roliga ... Men det enkla är förstås en bedräglig illusion.

Bakom megasuccén med Macken – TV-serien på scen, som just nu har en efterlängtad nypremiär på Lorensbergsteatern, ligger decennier av rutin, ett varmt och hjärtligt kamratskap, som är allt annat än spelat, och en musik värdig en symfoniorkester. Och orkestern sitter väl synlig, svävande över macken. Orkestern har en egen scen och livemusiken ger en extra "gasen i botten" dimension till alla de musiknummer som är med i Macken.

30-åring firade 100 år

Musikalen Macken – TV-serien på scen skapades till Lorensbergsteaterns 100-årsdag den 27 oktober 2016. 2016 var också det år som Macken hade 30 års jubileum (köper du något i shopen läggs det fortfarande ner i en liten kasse med texten Macken 30 år på). Den anrika teatern firade 100-års kalas med 100 förställningar av Macken - men det räckte inte så klart. Publiken ville ha mer.

Och nu återuppstår Macken-succén igen och firar 32 år med 32 nya föreställningar. Kommer det att räcka? Man behöver inte en kristallkula för att förutspå att det knappast kommer att vara nog. Det är bara att lyssna på skratten. Det är bara att blicka ut över havet av lyckliga ansikten. Och det är bara att konstatera att det här är den lyckligaste publiken som finns. 

Macken skapar en sällsynt gemenskap. Ålderspridningen är så jämnt fördelad, alla generationer finns representerade, de som är 10+, 20+, 30+ osv. Macken är inte en nostalgi-grej, det går att uppleva Macken för första gången och tycka att den är rolig. Det går att återuppleva Macken och konstatera att den fortfarande är rolig. Det är sällsynt med humor som överlever den tid den skapades i, att den blir så tidlös och folkkär och allmängiltigt som den i Macken. Vanligtvis förvandlas humor till gammal skåpmat redan nästa säsong.

Det lysande undantaget

Det finns ett sägesätt om deckare och komedier att det bara går att se dem en gång. När man vet vem som gjorde det, förlorar deckaren sin spänning. När man kan poängen på skämtet är komedin inte rolig längre.

Macken är det lysande undantaget. 

Här går det att "kunna poängen" och ändå har roligt. Man hör hur publiken börjar fnissa redan innan poängen levereras, man hör till och med hur det viskas i salen att "nu kommer det!" eller "tipskupong!". (Kan du din Macken vet du precis i vilken sketch tipskupongen är poängen!)

Man skulle kunna ha "sing-along" visningar av Macken där inte bara alla sjunger alla sångerna, utan där publiken även säger poängerna i kör!

Nyckeln till framgång är en briljant ensemble som själva har roligt --- och alla här verkar trivas enormt bra tillsammans. Glädjen på scenen är varm och smittande.


Jan Rippes rockande Roger backas av den fenomenala orkestern på scenen!

Bröder med olika drömmar

Anders Eriksson och Jan Rippe spelar Macken-ägarna, ett par bröder som heter Roy och Roger.
Roger drömmer om att bli stor kändis, en skönsjungande TV-idol, men Roys dröm är att ha en mack. I det komiska förhållandet finns ingen "straight man" - båda två får ha sina galna stunder på scenen. Men Anders Eriksson är ändå som allra bäst när han bara reagerar på vad andra säger och gör. Det kan vara knäpptyst på scenen --- ingen sång, ingen dialog, ingen "punch line" --- och publiken vrider sig av skratt bara på grund av Anders Erikssons kroppshållning eller minspel. Han vet hur han ska mjölka varenda sekund på scenen till det yttersta. Blivande skådespelare brukar bli tillsagda att kolla på Meryl Streep för att se hur man "reagerar" ordentligt som skådespelare. Man skulle ännu hellre kunna komma med tipset att kolla på Anders Eriksson på scen i Macken. Han tränger aldrig ut andra skådespelare med sin närvaro på scenen, men samtidigt glömmer man aldrig bort att han är där. Han är begåvad med "funny bones" och har aldrig ett o-roligt ögonblick under hela Mackens långa speltid.

Förutom Jan Rippe och Anders Eriksson finns en stor ensemble av duktiga musiker och skådespelare som alla kan sjunga fenomenalt bra och som dessutom alla kan spela många olika roller övertygande och byta om och bli olika karaktärer i en handvändning.

Spelar ALLA kvinnorna i showen

Charlott Strandberg imponerar i ALLA kvinnorollerna. Ja, det finns många roliga kvinnor på scen, men de görs alla av Charlott! Från en snygg sångerska som är svag för bilreparatörer, till en nitisk lokalradioreporter, på jakt efter ett scoop. Och hon gör allas fruar. Från Rogers fru till husvagnsägarens fru.  Och så vidare.

Regissören Claes Eriksson behöver bara visa sig på scenen och se lite försynt ut, så skrattar publiken.

Knut Agnred är nu 60-plus och han är fortfarande rolig som en konfirmand som vill ha en synth i konfirmationspresent!

Vilken låt är bäst? Vilken låt skapar mest allsångsstämning? Det är jämt lopp mellan Farsan, jag vill ha en synt och Man ska ha husvagn och Mackens signaturmelodi, Roy och Roger har en mack ihop ...

Men så, efter de stående ovationerna, sjunger hela ensemblen om att det ska vara Gött å leva ... publiken förvandlas till ett hav av glada "allsångare", och se där, vi gick en allsångsvinnare till sist!

Det ska vara Gött å leva ...

Macken hotas

Macken har en övergripande handling som presenterar ett hot om att Macken ska läggas ned och jämnas med marken för att bana väg för framsted och en ny motorväg, och några "running gags" om en värdefull och vit Opel som kommit bort och en försynt och beige Claes Eriksson som också kommer bort, men också många roliga sketcher som alla fungerar perfekt som "singlar" och som skulle kunna presenteras i nästan vilken ordning som helst i föreställningen.

Det här är en humorns "greatest hits" parad.

Macken förtjänar något slags kulturminnesmärke. En staty utanför Lorensbergsteatern, kanske? Men vad kan vara bättre än att vara affischnamn själva Lorensbergsteatern?

Det här är tidlös humor som är lika rolig om du hör den för första gången eller för trettioandra gången. Macken har fyllt 32 år med grace och även bevisat att den fortfarande är aktuell.

Macken är inte knuten till någon viss tid eller någon viss plats eller något visst land. Det finns en framgångsrik teaterkomedi om att ha husvagn i Australien. Men musikalen Macken får in det mesta av husvagnseländet i en enda sketch, humorskaparna bakom Macken behöver inte ens en hel pjäs att bre ut sig på. På samma sätt finns det i alla länder komedier om småföretagare, om hoten mot glesbygden, om omaka förhållanden, om skattefiffel (fast ingen gör det så genialiskt som att byta ett avgasrör mot 25 limpor ...) Det som är extra smart med Macken är att alla de olika komedierna får plats under ett enda Macken-paraply!

Bilmodeller förändras, men inte människor

Bilmodellerna förändras och ingen ber längre att få låna en telefon på en mack (för alla har sina egna mobiltelefoner). Men det där att små människor ständigt blir överkörda, det har inte förändrats alls. Tyvärr.

Häromveckan ringde en gammal vän och förkunnade att en motorväg skulle förstöra deras lantliga idyll, "och den där trevlige bilreparatören ni var hos, hela hans verkstad ska rivas". En gedigen verkstad som ligger, och alltid har legat, 100 meter från vännens hus. En lantlig grusväg ska plötsligt bli genomfartsväg för tung trafik. Om du är i vägen blir du jämnad med marken. Dessutom ska skatterna höjas för att finansiera vägen som ingen vill ha. Alla är mot idéen, till och med experterna som råder politikerna vad de ska göra. Alla är mot, utom kommunalpolitikerna själva, det vill säga.  De hoppas locka svinrika människor till nya bostäder som ska byggas vid vattnet och befinna sig under vattnet om cirka 100 år eller förmodligen tidigare, i alla fall om den globala uppvärmningen fortsätter och om de tillfrågade experterna har rätt. Det hela låter som en sketch av Galenskaparna och After Shave. Om det bara vore så väl ...

Skratta åt eländet

Vad säger man till förtvivlade vänner i sådana lägen? Ge inte upp hoppet! Vem vet, kommunen kanske köper skruv för 400.000 kronor istället!

Ja, det där dramatiska deus-ex-machina greppet fungerade ju för att få till ett lyckligt slut i  Macken! En komedi som hela tiden står på de små människornas sida och som hela tiden lyckas vara ruggigt aktuell - även om Macken i original skrevs för 32 år sedan!

Bakom mig på teatern sitter förresten en hel rörfirma. De har åkt till Göteborg enkom för att se Macken på scen --- det är lätt att identifiera sig med bröderna Roys och Rogers eviga slit. Men det gapskrattas genom hela föreställningen. Helt rätt. Man SKA skratta åt eländet! Det är det bästa man kan göra åt elände!
Macken program - mycket läsvärt!

Tips: förgyll teaterbesöket med ett fint Macken program - ovanligt bra och läsvärt teaterprogram, inte en massa reklam för ovidkommande produkter, utan från pärm till pärm en fin liten hyllningsbok till hela Mackens historia - inklusive om kvällens nya uppsättning. Dessutom kan man införskaffa en Macken väska och lägga programmet i ... Extra plus för att programförsäljarna är så snyggt Macken-klädda och går in i sina roller! Och ja, man kan även köpa en likadan Macken-keps som Roy (och programförsäljarna) har på sig.

BG