söndag 22 april 2018

FILM: Gordon & Paddy - Ett STORT mästerverk i det lilla formatet!

Musen Paddy och paddan Gordon blir goda vänner.


Regi: Linda Hambäck
Titel: Gordon & Paddy
Medverkande (röster): Stellan Skarsgård, Melinda Kinnaman, Felix Herngren m.fl.
Land: Sverige, 2017
TriArt Film

Aktuell: Går just nu på SF bio och släpps på streaming den 23 april 2018 och DVD, BD och VOD.

Det var länge, länge, sedan svensk barnfilm höll så här hög klass. Det har varit länge, länge sedan som svensk animerad film höll så här hög klass.

Vi snackar Per Åhlins glansdagar, typ.

Det har funnits svenska filmer som har varit bra, men det har inte funnits någon som varit ett mästerverk.

Så kom Gordon & Paddy.

Wow.

Tänk om man fick bli så här positivt överraskad varenda gång man såg en svensk barnfilm. Eller barnfilm över huvud taget.

Här slipper man allt skrikande och skränande och huvudlöst jagande som snart kommit att utmärka genren.

Det här är en snäll, vänlig, humoristisk, eftertänksam och filosofisk film - som ÄNDÅ har massor av action och spänning!

Det här är en ovanlig "buddy-movie" där Gordon, den gröna paddan som håller ordning i skogen, inte orkar med jobbet längre och tar sig en assistent. 

Gordon blir översnöad under ett spaningsuppdrag - jakten på de försvunna nötterna - och han
räddas av en liten namnlös och hemlös mus.

Gordon kallar musen för Paddy. Vilket låter lite som ett namn på en padda ...

Ljuv vänskap uppstår och tillsammans tar de två sig an mysteriet med de försvunna nötterna ...

Miljöerna är skildrade i mjuka toner och lätt igenkännbara, relationen som utvecklas mellan Gordon och Paddy har många nyanser, Gordon har en pragmatisk och praktisk inställning till "brott och straff" --- som hämtad ur 1970-talets Bamse --- och Beck-filmerna skulle kunna lära sig massor av att titta på Gordon & Paddy.

Grunden är en djup humanism och förståelse för andras levnadsvillkor.

En fin barnfilm. Oöverträffad på barnfilmsmarknaden idag.

Linda Hambäck är debutant som långfilmsregissör --- Ulf Nilssons och Gitte Spees bokförlagor har däremot skrivits av veteraner. 

Filmen blir en lyckad blandning av nytt och gammalt.

Astrid Lindgren uttalade sig föraktfullt om "kurre ekorre böcker" och alla böcker där huvudpersonerna var djur och levde i en fabelvärld. Hon skulle ha behövt kolla in Ulf Nilsson fabelvärld - där djuren är mycket lättare att identifiera sig med än alla dessa svenska barnböcker med likadana barn i alla huvudrollerna (oftast vita, oftast från en kärnfamilj, oftast etniskt svenska) och även hur Gordon tar sig  an "hyss" och "brott och straff" på ett mycket bättre sätt än att vrålskrika, jaga och spärra in folk i snickerboa.

Som Bamse sa: Ingen blir snäll av att sitta i fängelse.

Rekommenderas varmt!

Stellan Skarsgård (Gordon) och Melinda Kinnaman (Paddy) gör rösterna till huvudpersonerna med den äran.

Gordon & Paddy är animation av högsta kvalitet och för vidare en tradition från förgrundsgestalter som Per Åhlin, Lotta Geffenblad, Uzi Geffenblad, Gun Jacobson, Eva Eriksson, Peter Cohen ... och Bamse-tecknaren Rune Andréasson.

BG

fredag 20 april 2018

FILM: A Ghost Story - Casey Affleck spökar med lakan över huvudet

Lakan-mannen Casey Affleck och Rooney Mara i A Ghost Story.

Regi: David Lowery
Film: A Ghost Story
Manus: David Lowery
Medverkande: Casey Affleck, Rooney Mara m.fl.
USA, 2017
Universal Sony Home Entertainment


En av 2017 års bästa filmer enligt olika best-of-listor. A Ghost Story har fått massor av hyllningar. Men man får vara på det klara med att det här är inte en skräckfilm, thriller eller actionfilm utan en ganska pretentiös film om olika tidsperspektiv, och det är mycket lite action. Och här finns också med en extremt icke-PK- historia med tidsresande då huvudpersonen, lakanspöket, reser i tiden och får se en familjs dotter dödad av indianer.

Början av filmen är mer av en tragisk kärlekshistoria, maken, i form av ett spöke, försöker skapa kontakt med sin levande hustru, När de båda levde bråkade de om att bo kvar eller flytta från huset, för de blev störda av att ett spöke hamrade på pianot, och sedan visar det sig att det var han själv, i spökform, som hamrade på pianot. Ja, som spöke kan han tydligen resa i tiden och det var han själv i spökform som irriterade sitt levande jag ...

Rooney Mara är en av vår tids finaste skådespelerskor, hon har ett oandligt sårbart och öppet ansikte, och man får följa hennes sorghantering.

Casey Affleck har större problem med att visa sina känslor i och med att han är täckt av ett lakan.

Filmer om döden-döden är inne nu. Och jet här är en markant annorlunda version av döden-döden än den reinkarnerade apan Monkey i filmen med samma namn.

Matt foto, alternativ trend-musiken, spöke i lakan, sparsmakad eller ingen dialog i scenerna och inga namn på filmens karaktärer.

Regissören David Lowery experimenterar hela tiden med presentationen och tidsbegreppet.

A Ghost Story är en stilstudie i modern film.

Och en av de vackraste kärlekshistorierna från 2017.

BG

FILM: Monky - Maria Blom stannar kvar i barnfilmsvärlden med en reinkarnerad apa

En ny monkey härjar runt i ett nytt Villa-viller-kulla-hus! Den här gången är Herr Nilsson en tjej - och datoranimerad.

Regi: Maria Blom
Biosuccén kommer nu på DVD!
Titel: Monkey
Medverkande: Julius Hugoson, Frida Hallgren, Johan Petterson, Ing-Marie Carlsson m.fl.
Sverige, 2017
Nordisk Film


Maria Blom har med sina Dala-komedier Masjävlar och Hallå, hallå blivit folkkär och dessutom gett andra sätt att tala svenska än "rikssvenska" ett utrymme i svensk film.

Den senaste filmen hon regisserade var den tecknade filmen Bamse och häxans dotter, en lyckad och påkostad svensk tecknad kvalitetsfilm där alla de små hjältarna i Bamsevärlden fick ta gott om plats.

Monkey är en påkostad svensk barnfilm, där man inte sparat på krutet när det gäller specialeffekter.

En svensk E.T. med storögd, charmig huvudperson (den animerade apan) och ett sorgligt anslag som efter hand dränks i slapstick och full fart och kalasstämning.

Lillasystern i familjen dör i cancer och kommer tillbaka som apan Monkey för att få familjen att gå vidare i sitt sorgearbete.

Det är väldigt trendigt med "svåra ämnen" i barnkultur just nu. Alla de senaste barnböckerna jag fått att recensera handlar om död och sjukdom och funktionshinder och fosterfamiljer och oansvariga (eventuellt alkoholiserade) föräldrar och mobbing. Inte nödvändligt i den ordningen.

På bio är den största succén just nu DisneyPixars nya film den Oscarsbelönade Coco, som handlar om döden och de dödas dag och till största delen utspelar sig filmen i dödsriket, dit man kan gå på en bro av tagetesblad. (Helt mytologiskt korrekt).

Tjuren Ferdinand handlar om döden i slakthuset och döden på arenan och hur det känns att fastna mellan de två alternativen. En mycket filosofisk film.

Pelle Kanin i filmen Pelle Kanin sörjer fortfarande sin far som blev stoppad i en paj av Mr McGregor. Som i ett utslag av "gudomlig rättvisa" dör McGregor en utdragen hjältinfarkt (efter att ha intagit för mycket fet mat och alkohol) som utförligt skildras i filmen. Knappast finkänsligt eller feelgood i en film som marknadsförs som rolig ...

Och i bakgrunden av Paddington 2 ligger också död och saknad - Paddington är en föräldralös flykting (symbolen för ett ensamkommande flyktingbarn) och han förlorade sina släktningar i en jordbävning och är nu orolig att bli övergiven av sin nya adoptivfamilj.

Ungarna har alltså fått sin beskärda del av "svåra ämnen".

Hur gör man feelgood av sorg? Det är vad Maria Blom tar sig an i filmen Monkey - som alltså ligger helt rätt i tiden, både om man granskar barnkulturen i stort eller barnkulturen som just nu visas på bio.

Något som är lite svårt att förstå är varför de vuxna flamsar på som de gör, som om de är med i bolibompakanalen. Det kan väl inte vara så svårt för vuxna att spela vanliga vuxna?

Och varför pratar alla rikssvenska när filmen inte utspelar sig i Mälardalen utan i södra Norrland?

Det var samma sak i Ingelin Angerborn filmen  Rum 123 ... i hela Skåne pratade ingen skånska.

Pågår det någon slags etnisk rensning av dialekter i svensk film?

Eller tror man att tittarna inte förstår om alla inte pratar onaturligt rent och jättetydligt?

I ett sydnorrländskt landskap pratar alltså här alla rikssvenska, även ner på birollsnivå.

Men Monkey ligger helt rätt i tiden och kan se fram emot att gå från biosuccé till DVD-succé. (och BD och VOD). 

Finns snart att köpa på en DVD hylla nära dig!

måndag 16 april 2018

FILM: Star Wars The Last Jedi - Från Dunkirk till Harry Potter i sci-fi sagans värld

Luke och Rey i The Last Jedi.

16 april 2018. Efterlängtat datum i kalendern! Den NYA filmen i Star Wars sagan, Star Wars The Last Jedi, släpps på DVD, BD och VOD. Redo att se den om och om igen och analysera hur sagan utvecklar sig ... 

Hur ska det gå för Rey? Vad är det för STOR hemlighet som gäller hennes föräldrar? Vem är Snoke och var kommer han ifrån och vad har han för agenda, egentligen? Hur cool och farlig är egentligen silverstoormtroopern Captain Phasma? (Också känd som oövervinnerlig krigare i Game of Thrones). 

Det finns SÅ många frågor som Star Wars sagan har att svara på efter den förra filmen av J.J. Abrams. Fast nu är det Rian Johnson som tagit över rodret för rymdskeppet ett tag ... Och visst, som så ofta när det gäller Star Wars grips man av en känsla av déjà vu. Förra filmen liknade mycket den första Star Wars filmen från 1977 (den som nu är film fyra i serien) fast med en kvinnlig Luke Skywalker, Rey, i huvudrollen. 

Och med mer "diversity" i rollerna. Plus för det! Alla ska ha rätt att finna karaktärer att identifiera sig med i Star Wars universum, och "white human males" behöver inte vara de enda som har en agenda och status som hjältar, skurkar och hjälpare. Också plus för Snoke. En skurk som inte är en standard-människa. Det borde på det hela taget finnas fler "alien life forms" representerade i Star Wars, liksom många olika typer av människor.

När man ser Star Wars The Last Jedi  blir man lika glad igen för "diversity" ansträngningen (fast man kunde så klart gjort ännu med på det området) men man grips också av en déjà vu upplevelse. Igen. Fast en här gången inte till Star Wars utan till Dunkirk, som man nyss såg på DVD ... Det är kanske inte så konstigt med tanke på att George Lucas himself var historienörd och inspirerades av andra världskrigets allianser och bragder, men Rian Johnson har verkligen verkligen gjort historien till en Dunkirk i rymden.


Flyga i formation, skjuta och saker brinner och låter i rymden ... här är Star Wars The Last Jedi.



Flyga i formation, skjuta och saker brinner i luften ... här är  filmen Dunkirk.


Huvudintrigen i nya Star Wars The Last Jedi är i princip densamma som i Dunkirk ... Det onda, stora Luftwaffe vs. gulliga små Spitfires, dogfights i luften (eller i rymden), medan stackars oskyldiga allierade (eller rebeller) försöker undkomma ... det går inte i det stora fartyget, för det är för lätt att träffa, så man försöker med massor av små fartyg istället.

Det fattas bara att små fiskebåtsrymdfartyg kommit seglande!

Och någon måste så klart offra sig för att resten ska komma undan.

George Lucas - historienörden

George Lucas gillade förresten andra världskriget filmer och redan den första Star Wars filmen från 1977 innehåller luftskrider à la modell Luftwaffe vs. RAF. Everyone loves a good dogfight! Och rebellernas små farkoster och deras överlägsna mobilitet lär vara baserad på Spitfires och deras rörlighet.

Skillnad: hur kommer sig att det blir en massa skottljud och eld och explosioner i rymden när det inte finns någon luft som kan fortplanta ljud och ingen syre som kan se till att saker brinner?

Fördelen med Dunkirk på jorden var att spänningen var mer koncentrerad. Man slapp en löjlig casinoscen. Spänning och bra luftstrider och en storskalig evakuering .... man behöver inte mera!

Finn verkar ha tömt sina reserver på att ha något vettigt att göra. Ingenting som Finn och hans nya flickvän Rose gör under hela filmen spelar någon roll (ja, förutom att de klantar till det hela tiden. Vem i hela världen blir arresterad för felparkering? OCH de röjer rebellernas plan genom att PRATA om det framför en person som vi VET är opålitlig så att massor av rebellskepp sprängs. Hur dum får man bli?!).

Det hade räckt att klippa mellan scenerna i rymden där rymdskepp attackerar varandra och Reys "träning" hos Luke Skywalker på en där mystiska Jedi-ön, befolkad med hamsterversionen av lunnefåglar. 

Rey - Star Wars stora Stjärna!

Rey är jättebra. Samspelet mellan Rey och Luke är jättebra. Samspelet mellan Rey och Kylo Ren är jättebra. De passar ihop som Yin och Yang. De har de bästa scenerna - och de bygger nästan till 100% bara på rent skådespel. Inga CGI effekter. Inga bombastiska gester, saker som exploderar eller något öronbedövande muller.

Samspelet mellan Rey och Finn var bra i den förra filmen i sagan, men utan Rey att samspela mot sjunker Finn som en sten och blir bara "dead weight" för filmen.

Här kunde Rian Johnson tagit ett blad från George Lucas bok. När folk inte hade något att tillföra film-sagan längre, hade han ihjäl dem. Att låta Finn och Rose dö hjältemodigt och tidigt i filmen hade rensat upp en hel härva av lösa trådar och onödig speltid.


Och ingen av de stora frågorna som byggdes upp så stort i förra filmen besvaras.

Det finns det tydligen inte tid till.

Två års väntan på svar

- Vem är Rey? Vem är hennes föräldrar? Ingen aning. Och det spelar tydligen ingen roll.

- Vem är Snoke? Vad har han för agenda? Ingen aning och det spelar tydligen inte heller någon roll.

- Vad har Captain Phasma för superkrafter och för roll att spela som silver-stormtrooper? Ingen aning och det visade sig inte heller spela någon roll.

Man har väntat i två år på att få svar på frågor som plötsligt nu ignoreras och bara kastas bort, lika snabbt som Luke Skywaker kastar bort sin ljussabel, den som Rey gav honom som en stafettpinne i slutet på den förra filmen.

Rian Johnson struntar gång på gång i att lösa de frågor som byggdes upp i det förra avsnittet av Star Wars sagan och ingenting är tydligen speciellt viktigt. Stora nyckelspelare dör som flugor. Man  har byggt upp Skurk X och Skurk Y utan att ge dem chans att leverera när det verkligen gäller.

Harry Potter vibbar i rymden

Star Wars har gått från sci-fi krigsfilm till fantasy, en Harry Potter saga i rymden.

Harry Potter och Voldemort har ett speciellt band. Precis som Rey och Kylo Ren. Fast det är den onde Voldemord-Kylo-Ren som har ärret den här gången, inte den goda Harry Potter Rey.

Rey hittar liksom Harry Potter "the mirror of Erised", desire-spegeln där den föräldralösa huvudpersonen kan få se sina stackars döda föräldrar  --- fast skillnaden här är att hon bara kan se sig själv.

Men detta  kanske är hennes "desire" ? Hon kanske vill se nuet snarare än det förflutna?

Och slutligen får Dumbledore (alias Luke Skywalker) offra sig igen, för att hjälten ska gå vidare på egen hand.

Det som är positivt för nytillkomna tittare är att filmen verkligen tar sin roll som "avsnitt i en serie" på allvar och om man mot förmodan glömt alla de andra filmerna och vad som hände i dem, så avslöjas allt mycket tydligt i dialogerna. Det är alltså inga problem alls att hänga med.



Rey finds her power!


Upp som en sol, ner som en pannkaka. Star Wars serien har fått ta många smällar genom åren! Star Wars har en lång, historierik historia bakom sig ...

Den första succén - en antik saga

Ingen trodde egentligen på den första filmen om Star Wars - den med prinsessan Leia som dam i nöd, Luke Skywalker som bondpojken från vischan som blir stor hjälte och superskurken nummer ett som döljer sig bakom en svart mask. Ingen utom George Lucas - och rymdsagan blev en stor succé. Pampig musik, pampiga förtexter och en handling som passat lika bra i de gamla grekiska tragedispelen eller i en gammal sagosamling.

Star Wars var inte framtiden - det var forntiden presenterad i en tidlös paket. Massor av luftstrider, som tagna från populära andra världskriget filmer med massor av "dog fights" bidrog till spänningen. Istället för RAFs Spitfires versus the Luftwaffe hade man här modiga snabba små rebeller och det ondskefulla Rymdimperiet.

Riddar Arthur och Merlin tränar tillsammans

Del två var mörkare - Rymdimperiet slår tillbaka var titeln, och ja, rymdversionen av Luftwaffe kom tillbaka med ett jätteslag mot rebellerna. Men Leia och Han Solo fick lida mest, Luke var upptagen med att hitta en ersättning för sin Merlin-figur Obi-Wan-Kenobi på en ödslig planet där den nya läraren Yoda bor. Och han tränade och tränade tills han insåg att det inte var någon mening med det, det är bättre att bara göra sitt bästa och hjälpa sina kompisar direkt.

Del tre innehöll seger och försoning - Darth Vader sonar sina brott mot mänskligheten (och  rymdbefolkningen) genom sina barn Luke och Leia. Den grekiska tragedin är komplett. Förutom att grekiska tragedier inte innehåller teddybjörnsliknande ewoker. De blev både omdiskuterade och älskade.

En succé byggs upp, kloss för kloss

Enligt George Lucas var det slut här. Cirkeln var sluten. Men när Disney köpte upp Star Wars och nu kommer det mer Star Wars hela tiden. På gott och ont.

Rogue One, som är en helt fristående film, är bland de bästa filmer som gjorts. Hård, tuff, gritty ... den passar även får icke-Star Wars fans, som tycker att Star Wars har blivit för "gulligt".

Lego Star Wars serien om tre skrothandlarsyskon vid namn Freemaker är bland det roligaste som gjorts! Den är bara så bra! Respekt för originalsagan och även grymt kul!

Lego-serien utspelar sig mellan film ett och två i originalserien och det är omöjligt att inte gilla de tre Legosyskonen - varav den yngste drömmer om att bli jediriddare när han blir stor. Luke och Leia gör ett gästspel i serien - i form av Legofigurer så klart.

Det finns också en tecknad version av Star Wars rebeller, men den är inte lika bra och lika rolig som Legoversionen.

Rey är väldigt lik skotletar-Lego-figuren, och den tecknade "scavenger" som också livnär sig på rymdens rester ... Hon är också en skrotletare eller scavenger och hon har också inga speciella föräldrar eller någon speciell härkomst, som original-seriens Luke Skywalker.

Det är tredje gången på raken nu som Star Wars presenterar en helt vanlig skrotletare som huvudperson i serien ...

Den nya filmen som gick upp på bio på Luciadagen 2017 - Star Wars The Last Jedi - är givetvis långt ifrån det sista vi hört om jedis och Star Wars och skrotletare. Filmen är en av de mest framgångsrika någonsin på bio.

The Last Jedi - Ett ovanligt långt serie-avsnitt

Liksom Lego Star Wars och de andra serierna känns detta som ett TV-avsnitt - ett ovanligt långt TV-avsnitt, som håller på i över två och en halv timme. Helt omotiverat. 
Det finns en inledande text som förklarar vad som hänt innan (om du har missat något avsnitt i TV-serien) det finns dialoger som förklarar vad som har hänt innan i tidigare avsnitt och vem som är vem och hur de är släkt ---- som en lång dialog mellan Snoke och Kylo Ren aka Ben Solo där det framgår att Kylo-Bens föräldrar är Han Solo och Leia, och att han dödade sin far i det förra avsnittet och att han är lessen för det, och om man inte minns originaltrilogin talar Snoke även om för åskådaren att Kylo-Bens morfar var den legendariske Darth Vader, det var därför Snoke värvade Ben Solo och gjorde om honom till Kylo Ren. Ben hade tydligen en enorm nedärvd potential till ondska och till "the force" redan vid födseln.



Vad blev vems arvedel?

Man ignorerar totalt att Leia genom hela serien har varit genomgod - och Luke och Leias mamma (alltså Ben Solos mormor) var också hela tiden genomgod. Det är också svårt att tänka sig Han Solo som ond eller ens engagerad i någon sida alls - man hade hela tiden intrycket att han gjorde det han gjorde för att han var förtjust i Leia. Han hade ingen inbyggd moralisk kompass. Ungefär som en hyrd revolverman i en gammal western. Och var Anakin Skywalker egentligen ond? I prequel trologin om Darth Vaders barndom om Anakin Skywalker verkar Anakin ha varit en trevlig liten unge (albeit väldigt lillgammal) och man kunde förstå varför han blev förbannad på jediriddarna - och mycket annat.

Så finns det egentligen någon ärvd ondska att tala om för Ben Solos del? Och är inte konceptet med ärvd ondska ganska daterat - typ som 1800-talets rasbiologi? Det är ingenting som man vill ta upp igen.

Nytillkomna tittare kan hänga med i handlingen

Men inget av detta går man in på i filmens handling eller i dialogerna, för det här är som sagt inga filosofiska dialoger, de är bra till för att förklara alla släktträd och alla tidigare handlingar för nytillkomna tittare i TV-serien.

Men till skillnad från bra TV-serier så skriver man inte ut karaktärer ur handlingen när de gjort sitt. John Boyegas Finn har definitivt gjort sitt, ändå envisas man med att behålla honom. Och att ge honom en lång och långtråkig intrig där han blir kär i en mekaniker som heter Rose och tillsammans ger de sig ut på ett långsökt och långtråkigt uppdrag som bland annat involverar att ta sig in på ett casino och rida på rymdhästar. Hela den här intrigen är så långtråkig och långsam och helt ovettig i förhållande till allt annat som händer att den bara drar ner effektiviteten i filmen och "the story telling" i stort.

Rymdimperiet slår tillbaka - en gång till

Star Wars The Last Jedi är i princip som Rymdimperiet slår tillbaka - det här är del två i en trilogi. Mitten i en story arc. Hjältarna måste nå ett nytt lågvattenmärke för att komma tillbaka och vinna i akt tre. Man följer en handling där rebellerna och First order (det nya rymdimperet, komplett med luftwaffeaktiga kostymer) skjuter på de stackars rebellerna i rymden. Man följer en annan handling där hjälten är ensam på en ö och ska utveckla sina krafter med en läromästare. Tills hjälten inser att det är dags att ge sig av och rädda sina kompisar - i sista stunden!

Rey är den nya Luke. Luke är den nya Obi-Wan-Kenobi (och Yoda). Luke tränade upp Ben Solo som blev ond, Obi Wan tränade upp Darth Vader som blev ond. Luke får en andra chans att göra rätt med Rey och offrar sig till sist för den goda sidan. Obi Wan fick en andra chans med Luke och offrade sig till sist för den goda sidan. Luke dör i strid med Ben Solo och Obi Wan dog i strid med Darth Vader.

Historien upprepar sig. På pricken. Som om den var gjord på kalkerpapper.

Ännu en slutstrid

Nu är ju striden mellan Ben Solo och Luke Skywalker  bland det roligaste i filmen - för medan Darth Vader var kallt kalkylerande och superond så är Ben Solo och hans alter ego Kylo Ren mest förvirrad och överkänslig. Han klarar inte av att bedöma en situation på ett kallt och logiskt sätt.

Men man börjar tänka på om det här ska pågå i evigehet, med nya TV-avsnitt på bio hela tiden. Ska Rey växa upp och träna någon hon också? Ska det aldrig ta slut någon  gång?

Ben Solo / Kylo Ren är  trött på de båda sidorna och hans förslag är att han och Rey ska slå sina påsar samman och göra slut på bråket för alltid och bringa fred till alla galaxerna på så sätt.

Men då skulle det ju inte bli några fler uppföljare ...

Ben Solo och Rey i kosmisk snapchatt

Den mentala kopplingen mellan Ben Solo och Rey är det bästa i filmen - för att man utnyttjar två bra skådespelare och deras kapacitet, det handlar inte om specialeffekter bara om rent och skärt skådespeleri på toppnivå och de är båda två så bra på att visa känslor - och på att inte visa känslor. Åskådaren får tanken att det ryms så mycket bakom det de båda visar. De har båda två sina masker. Kopplingen är som sagt lite som mellan Harry Potter och Voldemort - det är så att man väntar sig att det ska avslöjas att det är Kylo Rens ärr som satt igång det hela. Men nej, så kul var det inte.

Men ska Rey verkligen gå i fällan som så många "good girls" och tänka att en bad boy bara är lite missförstådd? "Jag kan minsann rädda honom!" tänker Rey. Han kanske är snäll innerst inne även om han mördade sin far Han Solo i förra TV-avsnittet?

Spegel, spegel på väggen där ... 

Ett annat Harry Potter moment är som sagt när Rey hittar en förbjuden grotta med en spegel - en Mirror of Erised där hon hoppas få se sina föräldrar. Hon ser bara sig själv.

Det är den cinematigrafiskt snyggaste scenen i hela filmen!

Men för att uppleva den måste man genomlida en hel del trams med Finn och Rose och en löjlig trip till en casino-ö som inte leder till något alls, och en påklistad kärlekshistoria och ... ja, snälla nån, om Kylo Ren bara kunde ha gjort slut på den tråden i berättelsen direkt!

Och även i filmens näst-snyggaste scen, bataljen mot Snokes röda kejserliga rymd-samurajer, klipps det till Finn och Rose, när man bara vill vara kvar i den snygga scenen i lugn och ro.

Och ljussabeln sprack från kant-till-kant ...

Det är så mycket som är ologiskt ... och varför får inte Finn offra sig för motståndsrörelsen när Laura Derns karaktär för göra det? (och varför har hon så opraktiska kläder för en militär?) Är det för att John Boyega har kontrakt på nästa avsnitt så de måste ge honom betalt även om han inte överlever? Finn har ingen funktion utan sitt samspel med Rey, och hon har ju nu ett mycket bra samspel med Kylo Ren i den här filmen ---  Två mycket bra skådespelare höjer liksom varandra till nya höjder ....

Deras fight-scene "us against the world" är också bland det snyggaste i filmen. Men när de gjort slut på en gemensam fiende vänder de sig mot varandra ... och Anakin Skywalkers ljussabel delas i två delar.

Undras vad det betyder för nästa del i TV-serien?

Wookie and Porg.


Yay! Porgs!

Merchanisevarning: porgs, de små pingvinshamstarna, är som gjorda för att bli  nya gosedjursstorsäljare! 


Om man gillar flygscenerna från Geroge Lucas original lär man i alla fall bli mycket nöjd - här finns massor av "dog fights". Precis som i andra världskrigets journalfilmer och precis som i Nolans nya film Dunkirk. Med den skillnaden att där finns 400.000 tusen pers att rädda undan the Luftwaffe. Här finns det inte fler folk än att de får plats på The Milennium Falcon - man kunde tänkt lite mer storskaligt det gäller ju ALLA planeters befolkningar i en hel galax, och scenerna på Jorden i en by var mycket större! Och klockan tickade hela tiden. Det var på något sätt mer spännande. Och det blir inga fler avsnitt i serien.

Nu ser vi fram emot den nya Han Solo filmen där Han träffar Chewbacca för första gången ... ;D Och blir den revolverman vi alla lärt känna och älska i Star Wars från 1977. A New Hope.

BG

söndag 15 april 2018

FILM: Tangled - Rapunzels återkomst i Drottning för en dag



Titel: Trassel- Drottning för en dag
Snöstorm drabbar landet ...
Medverkande röster original: Mandy Moore, Zachary Levi, Eden Espinosa, Clancy Brown
Julie Bowen m.fl.USA,  2018
Walt Disney Home Entertainment


Minns ni Rapunzel? Huvudpersonen i Trassel? Hon med magiskt blont långt hår och en kameleont som bästis och en strulputte som ser ut som Måns Zelmerlöv som partner? Hon är tillbaka och har en egen ny TV-serie! Avsnitten är som en "kort långfilm" alltså lite över 40 minuter, dubbelt så långt som Prinsessan Sofia den första och Elena of Avalor (avsnitt på 21 minuter) och de går på Disney channel och finns på DVD och att ladda ner, streama och hyra.

I Drottning för en dag far Kungen och Drottningen (alltså mamma och pappa) på minisemester i två dagar. Under den tiden ska Prinsessan Rapunzel själv styra riket. Hon är inte så pigg på att bli Drottning. Det är däremot hennes partner Eugene. Han tror att det bara är makt och inget ansvar ...

Men så drabbar en hemsk snöstorm landet och Rapunzel får använda all sin smarthet för att rädda sitt land och sitt folk - och Eugene får tänka om och ta ansvar istället för att bara njuta av lyx och privilegier.

När avsnittet är slut är landet räddat eller ... Fel! Några mystiska stenar verkar förpesta tillvaron i landet och en av Rapunzels vänner verkar förbytt till att bli en av hennes fiender ...

En ny karaktär som finns i TV-filmerna är Rapunzels nya bästa vän Cassandra och hon är hur kul som helst! Hennes djur-bästis är en uggla, precis som Rapunzels är en tuff kameleont.

Man vill gärna, gärna, gärna ha fler avsnitt på en gång! Spänningen byggs ju upp så bra och man vill veta hur det går!

TV-filmerna har samma röster som "den riktiga långfilmen" och musiken håller också samma klass.


BG

FILM: 3 x Swedenhielms - Tre briljanta versioner av Bergmans nationalkomedi!

Senaste TV-versionen av Swedenhielms  gjordes 2003.

En box. Tre versioner av Swedenhielms från tre helt olika decennier i film- och TV-historia. Här agerar några av de största och mest kända skådespelarna från respektive tidsepoker och generationer. 

Hjalmar Bergmans dramatiska pjäs har skrivit TV-historia - tre gånger om! Med Sven-Bertil Taube, Jarl Kulle respektive Edvin Adolphson i huvudrollen som ingenjören Rolf Swedenhielm.

Teaterstycket Swedenhielms av Hjalmar Bergman från 1923 uruppfördes på Dramaten i Stockholm 1925 - den blev film för första gången 1935, med den store Gösta Ekman i huvudrollen 1935 i regi av Gustaf Molander. Filmen hyllades med att den höll "världsklass". Då var pjäsen redan teaterhistoria.

När Hasse Ekman, Gösta Ekmans son, gjorde filmen Kungliga patrasket, en kärleksfull hyllning till en teaterfamilj och den störste skådespelare som Sverige någonsin sett, nämligen Hasses egen far Gösta Ekman, så hade Edvin Adolphson huvudrollen och filmen slutar lyckligt med att teaterfamiljen återförenas efter respektive prövningar --- och så genomför de tillsammans pjäsen Swedenhielms, för den har bra roller för hela familjen.

Edvin Adolphson hade alltså redan spelat Swedenhielm i en film innan han fick huvudrollen som Swedenehielm i den första TV-filmatiseringen  från 1961.

Edvin Adolphson som Rolf Swedenhielm och Gunnel Broström som dottern Julia i Swedenhielms från 1961.

Denna box från Majeng Media  innehåller alltså tre stycken fina TV-inspelningar av Swedenhielms från 1961, 1980 respektive 2003 i regi av Henrik Dyfverman, Hans Dahlin respektive Baker Karim.

Swedenhielms är en av Hjalmar Bergmans mest uppskattade komedier och snart blev den "en svensk nationalkomedi". Dramat utspelar sig i en rymlig Östermalmsvåning och tar sin början den 31 oktober 1924 och avslutas på själva Nobeldagen. Den stolta och aristokratiska familjen, som aldrig lärt sig spara på pengar (och oftast lever på lånade medel) väntar på att familjefadern ska få det ekonomiskt gynnsamma och därmed ytterst välbehövliga Nobelpriset. Det får han. Och då dyker ockraren Eriksson upp med Swedenhielms förfalskade namnteckning, på skuldväxlar.

Swedenhielm betalar dem, men han är inte längre i feststämning efter sitt nobelpris. Vem har förfalskat dem? Misstanken faller på båda hans söner .... Men egentligen är det den kavata hushållerskan Boman som skrivit växlarna på lånat papper, för det är inte gratis att skaffa mat till en hel familj ... eller skurpulver, tvättmedel, experimentmaterial, sidenskjortor, personal, vackra lyktor till fester och allt annat som familjen kräver att hon ska skaffa fram. Det må vara hon som lånat pengarna - men det är alla de andra i familjen, inklusive ingengör Rolf Swedenhielm själv, som är skyldig till att ha kalasat upp dem. Inte ett rött öre har hon spenderat på sig själv.

Jarl Kulle och Sif Ruud i Swedenhielms från 1980.

Swedenhielms har mycket gemensamt med de "buskis"-farser och senare pilsnerfilmer som blev så populära hos hela svenska folket. Överklassmannen må tro att han är smart och hedersam och familjens försörjare - men egentligen är han mest en uppblåst tönt med stora, uppblåsta ord. Den verkliga hjälten i dramat är hushållerskan eller hembiträdet, hon som håller skutan flytande. Och hon som alla andra innerst inne är lite rädda för - inklusive Swedenhielm själv.

I den här versionen är Boman, som hushållerskan heter, också Swedenhielms svägerska, och hon är speciellt förtjust i att skämma bort den yngste sonen i familjen.

Den som är roligast av de tre syskonen är den enda tjejen, "teaterapan",  hon är speciellt rolig i Anita Walls version, hon överartikulerar och överagerar konstant, även när hon ska vara "sig själv". Hon har verkligen tagit Shakespeares råd "alla the world is a stage" på blodigt allvar. Även hemmet är en scen där hon ständigt uppträder och har uppträden.

Det är intressant att jämföra de olika versionerna - för de säger inte bara en hel del om Swedenhielms utan även en hel del om svenskt teaterdramatik och hur man gör och gjort TV-teater genom tiderna. 

På något sätt var 1970-talet (och även början av 1980-talet) det bästa decenniet för att göra TV-drama av klassiska pjäser. Då spelades även alla klassiska "buskisar" av Gideon Wahlberg in (missa inte den boxen)! 1980 års version av Swedenhielms kan inta bara stoltsera med Anita Wall som Julia (hon är även mycket bra som husan Vivan i Grabbarna i 57:an) utan även med Sif Ruud som rivjärnet Boman. Hon gör Swedenhielms till en hembiträdesfilm som inte går av för hackor!

1980 års version av Swedenhielms råkar också vara den kortaste filmen av dem alla - ett bevis på att man nödvändigtvis inte får in mer spänning och fler nyanser i ett drama, bara för att man gör det längre.



Rollista 2003
Sven-Bertil Taube - Rolf Swedenhielm, Sr.
Harriet Andersson - Marta Boman
Niklas Hjulström - Rolf Swedenhielm, Jr.
Cecilia Frode - Julia Swedenhielm
Gustaf Skarsgård - Bo Swedenhielm
Brasse Brännström - Eriksson, ockrare
Lina Englund - Astrid
Hugo Emretsson - Pedersen, journalist

Rollista 1980
Jarl Kulle - Rolf Swedenhielm Sr
Sif Ruud - Boman, husa
Anita Wall - Julia Körner
Marika Lindström - Astrid
Börje Ahlstedt - Eriksson
Peder Falk - Bo Swedenhielm
Björn Gustafson - Pedersen, journalist
Lars Humble - Rolf Swedenhielm Jr

Rollista 1961

Edvin Adolphson - Rolf Swedenhielm
Gunnel Broström - Julia Körner
John Elfström - Eriksson
Margaretha Krook - Marta Boman
Sven Lindberg - Pedersen, journalist
Lars Lind - Bo Swedenhielm
Helena Reuterblad - Astrid
Claes Thelander -- Rolf Swedenhielm Junior

BG

FILM: Skärgårdsflirt och Grabbarna i 57:an - klassisk "buskis" firas i nytt DVD-släpp - med några av Sveriges folkkäraste skådespelare



Gubbarna i Musikaliska Gänget ... Sune Mangs, Arne Källerud, John Harryson och Bert-Åke Varg.


Söderkåkar, Skärgårdsflirt, Grabbarna i 57:an ...

Gideon Wahlberg är för svensk buskis och pilsnerfilm vad Ingmar Bergman är för svensk finkulturell film. Det är omöjligt att tänka sig svensk friluftsteatertradition - och svensk komedifilm och TV - utan Gideon Wahlberg. Hans arv lever i allra högsta grad kvar och den nya pjäsen som ska spelas på Vallarna i sommar, Pilsner och Penseldrag, är baserad på Gideon Wahlbergs klassiker Grabbarna i 57:an. Det kan mycket väl bli sommarens roligaste upplevelse! 

Uppsättningen på Vallarna brukar också spelas in och ges ut som DVD av Majeng Media (missa inte den Nils Poppe inspirerade pjäsen Soldat Fabian Bom som kommer ut på DVD den 25 juni i år!) - och redan NU kan man njuta av föregångaren till Pilsner och Penseldrag OCH dramat Skärgårdsflirt i en splitterny generös dubbelutgåva från Majeng Media.

Gideon Wahlbergs "buskis" hade sina live-premiärer under 1930-talet (då även svensk pilsnerfilm hade sin storhetstid) men många av de allra bästa filmatiseringarna av Gideon Wahlbergs verk gjordes för svensk TV på 1970-talet: Söderkåkar, Skärgårdsflirt och Grabbarna i 57:an. Här medverkar la créme de la créme av svensk, folkkär skådespelarelit, som Bert-Åke Varg, Sune Mangs, Inga Gill, Anita Wall, John Harryson, Monica Zetterlund, Hjördis Petterson, Sten Åke Cederhök ... och man har fångat den vänligt humoristiska andan och kärleken till det enkla livet på landsbygden med perfekt lyhördhet. Hårt arbete, spirande kärlek, hårt festande, och så en sup och en sjungen visa och många skratt ... och så klart lyckligt slut! Det är ingredienserna i en Gideon Wahlberg succé!

Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget 

Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget är en svensk TV-serie från 1978 med manus och regi av Bernt Callenbo. Serien är baserad på ett folklustspel av Gideon Wahlberg som hade urpremiär på Tantolundens friluftsteater 1935. Den blev även "pilsnerfilm" För filmen från 1935, se Grabbarna i 57:an. Bland aktörerna märks den legendariska skådespelaren och teaterchefen Karin Kavli i en liten roll, en av hennes sista. För manusbearbetning och regi stod Bernt Callenbo som 1970 hade regisserat ett annat klassiskt lustspel, Söderkåkar, för TV.

På Alpgatan 57 i Stockholm huserar familjen Dahlberg: målarmästaren Oscar Dahlberg och hans barn Karl-Göran och Lisa, hans anställda ungkarlarna Vicke och Fabbe, pigan Vivan samt nya hyresgästen Greta. På andra sidan gården bor Oscars syster Sofie med fästmannen Ludde och sonen Gösta som är kvarterets odåga.

Vem tar vem? Det är det som är frågan ... Karl-Göran och Gösta blir båda rivaler om nykomlingen Greta Söderlund (vem är hon och varför har hon kommit dit?) men Greta uppvaktas även av de två målarkollegorna Fabbe och Vicke (briljant komisk tajming av Bert-Åke Varg och Sune Mangs) men de två går snart tillbaka till att gnabbas om sin gamla flamma, husan Vivan (Anita Wall) som inte gör sig någon brådska att välja mellan de två i första taget ... Vivan är helt klart den karaktär som har mest skinn på näsan i hela pjäsen, den smarta husan eller hembiträdet som huserar med allt och alla är en klassisk karaktär i fin gammal buskis eller pilsnerfilm/hembiträdesfilm.

Givetvis både dricks och sjungs det mycket under handlingens gång!

Hjördis Petterson och Gösta Bernhard respektive Rolv Wesenlund och Inger Hayman. i TV-klassikern Skärgårdsflirt.
Skärgårdsflirt - en varmhjärtad skildring av livet på landet

Skärgårdsflirt är en svensk TV-serie i tre delar från 1972, baserat på Gideon Wahlbergsfolklustspel med samma namn. Pjäsen har även filmatiserats 1932 av Rasmus Breistein och1935 av Arne Bornebusch.

I Gideon Wahlbergs originalmanus utspelar sig handlingen på Sveriges ostkust, men i TV-versionen flyttades handlingen till Sveriges västkust.

Inspelningarna gjordes på Tjörn i Bohuslän. Bo Hermansson svarade för regin och i rollistan fanns folkkära skådespelare som bland andra Gösta Bernhard, Hjördis Petterson, Siv Ericks,Rolv Wesenlund och Sten-Åke Cederhök. Serien sändes för första gången på TV 2 tre kvällar i rad julen 1972 och har visats i repris flera gånger.

Fiskargubben Västman har lovat bort sin son Nils-Erik till skärgårdsbonden Sjöholms vackra och fattiga dotter Inga. Komplikationer uppstår när Nils-Erik förälskar sig i en annan flicka, en rik grosshandlardotter som är en sommargäst på ön ... Men har inte hon redan en annan fästman, från stan? Och är det klokt att föräläska sig i en sommargäst,, som bara är ute efter en sommarflirt, en skärgårdsflirt? Samtidigt är Väsgtmans och Sjöholms respektive drängar förtjusta i samma piga ... och de menar båda allvar!

Triangeldrama i buskismiljö

Handlingen mjölkar "buskis möjligheterna" för allt vad de är värda. Några av de roligaste scenerna uppstår ur kombinationen triangeldrama och buskar --- för Sten Åke Cederhöks svartsjuke dräng och Johan Falks svartsjuke Nils Erik är båda på jakt efter sina respektive flammor, som kuttrrar i buskarna med någon annan, och de ertappar båda fel par, det par som den andre är på jakt efter.

Sten Åke Cederhök, utklädd till schejk (i ett försök att vara romantisk) och misstagen för spöke, hör till en annan av seriens klassiska komiska höjdpunkter.

Vid slutscenen är det lätt att skänka Hemsöborna en tanke - så här bra skulle Hemsöborna ha kunnat vara om Strindberg haft humor och om han hade haft någon empati med lantisarna och inte bara sett dem lite von oben, som en sommargäst, på jakt efter en skärgårdsflirt eller en story ... typ "och så gick hösten och vintern och våren och så var det sommar igen och sommargästerna kom". Visst.

Folket på öarna lever faktiskt hela året om. Inte bara på sommaren. När gästerna kommer. Det är ett slitsamt och hårt liv --- men med lite sång och lite dricka och lite kaffegök knallar livet vidare!

Hjördis Petterson är helt underbar som barsk dam med hjärta av guld, en roll hon haft i många filmer ... Hjördis Petterson är för övrigt den skådespelare som medverkat i flest svenska filmer genom filmhistorien - och lägg till detta TV-serier som denna. Här får hon även sjunga!

Grabbarna i 57:an som Pilsner och Penseldrag: Bert-Åke Vargs och Sune Mangs målarkluddar
spelas av Claes Månsson och Jojje "Dag-Otto" Jönsson i årets uppsättning på Vallarna!
Buskisen lever och spirar än idag

Wahlbergs folklustspel låg som grund för de filmer som blev de första i den genren med filmade folklustspel och buskis, som kom att kallas för "pilsnerfilm". Pilsnerfilm var först menat som ett skällsord, men den folkliga genren blev högt älskad av publiken och man visste vad man fick: glad musik (pilsner kräver dryckesvisor), skojiga förvecklingar och ett lyckligt slut.

Filmkritiker och filmvetare under pilsnerfilmens guldålder tyckte så klart att publiken hade låg smak - men ingen hade klagat så länge buskisen höll till i buskarna, alltså på friluftsteatrarna. Protesterna kom först när folklustspelet med sina lättsamma komiska ton och sina dryckesvisor och sina glada skämt kom in på de fina biograferna. Där skulle man se på "konst" som Körkarlen och fina tragedier och sedan sånt som Ingmar Bergman gjorde. Så småningom blev pilsnerfilmerna älskade av alla - Ingmar Bergman själv erkände att han älskade dem - för att de var roliga - och han kallade Thor Modéen för ett "geni". Filmvetare och filmkritiker uppvärderade pilsnerfilmerna och de rättades för eftervärlden - och ett par av dem blev till och med älskade TV-serier eller TV-filmer i nyfilmatisering.

När Gideon Wahlbergs Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget gick på svensk television 1978 betraktades folklustspelet som en nationalklenod och miljoner bänkade sig vid TV-apparaterna.




Skratt, sång och musik!

Att uppdatera Wahlbergs Grabbarna i 57:an eller Musikaliska gänget till ett nytt (eller nygammalt) folklustspel och kalla det Pilsner och Penseldrag är ett genidrag av gänget på Vallarna.

Det går knappast att hitta bättre och mer "gediget" material att omarbeta än Wahlbergs intriger (han skrev massor!) och titeln Pilsner och Penseldrag uppfattas idag direkt som "kvalitetsstämpel" - det här kommer att bli roligt! - liksom pilsnerfilmsstämpeln ska vara ett löfte om skratt, sång och musik.

Soldat Fabian Bom tog mycket bra hand om musikaliska ögonblick, man hade gärna haft flera och Pilsner och Penseldrag kan mycket väl bjuda på ännu mer av detta (i alla fall att döma av originalet som de inspirerats av). Pilsner och Penseldrag kanske blir Vallarnas första musikal?

Gänget rider igen!

Dessutom hade Soldat Fabian Bom en enastående bra och samspelt arsenal av roliga skådespelare.
Skojigast var den barska och smarta tant som Siw Carlsson spelade - ja, det finns en sådan tant även i Gideon Wahlbergs folklustspel! - och Anna Carlssons och Mikeal Riesebecks omaka kärlekspar.
Med lite tur och skicklighet kan de två toppa de vansinnigt roliga scenerna de hade tillsammans redan nu i sommar!
Soldat Fabian Bom släpps på DVD 25 juni 2018.

Jojje Jönsson borde få briljera i fler roller än Dag-Otto och efter Soldat Fabian Bom är det kul att se att han går vidare till ännu en annorlunda komisk roll: en av målarna på målarfirman. Gissningsvis kommer han och Claes Månsson att spela skönsjungande och skämtande rivaler om det smarta hembiträdet!

Också positivt att se Karin Bergquist och Ola Hedén som återvändare till Vallarna för tredje året i rad!

Sommarens skojigaste dagar utlovas ...

Så himla kul att ett av Gideon Wahlbergs mest berömda verk återuppstår och får nytt liv och nya kläder! Kärlek, gapskratt, pilsner, målarkluddar, massor av sång och en samspelt ensemble som har kul tillsammans ...

Det här skulle lätt kunna bli en av sommarens skojigaste dagar!




Regissören Ulf Dohlsten, Mikael Riesebeck, Siw Carlsson, Claes Månsson, Anna Carlsson och Jojje Jönsson. Foto från Vallarna av Bo Håkansson.


Regi: Ulf Dohlsten
Titel: Pilsner och Penseldrag
Manus: Lars Classon och Jojje Jönsson.
Baserat på: Gideon Wahlbergs Grabbarna i 57:an (eller Musikaliska gänget).
Medverkande: Mikael Riesebeck, Siw Carlsson, Claes Månsson, Jojje Jönsson, Ing-Marie Carlsson, Anna Carlsson, Per Holmberg, Lars Väringer, Karin Bergquist och Ola Hedén.
Premiär: på Vallarnas friluftsteater söndagen den 1 juli kl 18.00 2018.
Spelas: hela sommaren t.o.m. 12 augusti.
Biljettsläpp: 3 april 2018.


B.Graham.

torsdag 12 april 2018

SCEN: Shirley Valentine - En storartad triumf för Maria Lundqvist på Lorensbergsteatern



Shirley Valentine - En lysande premiär på Lorensbergsteatern!


Titel: Shirley Valentine
Medverkande: Maria Lundqvist
Regi: Edward af Sillén
Originalmanus: Willy Russel
Översättning: Edward af Sillén och Daniel RehnPlats: Lorensbergsteatern i Göteborg
Scenograf: Lars Östberg
Kostym: Sigge Avander
Speltid: 2 timmar och 45 minuter (inklusive paus)
Tid: 12 april - 27 april

Shirley Valentine är en storartad triumf för Maria Lundqvist, och även för regissören Edward af Sillén. De båda har tolkat Willy Russells kritikerrosade och prisbelönta pjäs, en modern klassiker, så att både humorn och svärtan kommer till sin rätt. Det här är både det roligaste och det mest tragiska man kan se på en teaterscen. I den här uppsättningen också det allra bästa man kan se!
Maria Lundqvist spelar på publiken som en violinvirtuos på en Stradivarius --- hon får fram hela skalan av känslor i den här pjäsen, varje tonläge, varje liten halvnot.

Maria Lundqvist kan vända som på en femöring från allvar till skämt och från skratt till tårar. Publiken är som lera i hennes professionella händer. Jag har aldrig hört en publik skratta så mycket --- alla ståuppkomiker som någonsin levat ligger i lä här! --- men jag har aldrig heller hört en publik vara så andäktigt tyst, när skrattat väl klingat av.

Att vara eller inte vara, det är frågan. 

Vem är jag? frågar sig kvinnan som en gång var Shirley Valentine. Var blev livet av? och Hur ska jag hitta tillbaka till mig själv igen? Pjäsen tar upp alla de stora frågorna som stora teaterpjäser brukar ta upp, men utan att någonsin bli svulstig eller självmedveten.

Det här är ingen grekisk tragedi (och inte heller någon tragedi av Shakespeare), även om andra halvan av pjäsen faktiskt utspelar sig i Grekland.


Livet i ett kök i Manchester. Foto: Lorensbergsteatern

Första halvan utspelar sig i ett kök i Manchester. Maria Lundqvist, i rollen som Shirley, river potatis och lök och knäcker ägg och lagar en hel måltid som doftar underbart ... matosen letar sig ut över publikhavet. Allt är så autentiskt som det kan bli ett arbetarklasskök i Manchester, och snart kommer maken hem, och då ska maten stå på bordet.

Det kan låta lite sparmakat att det bara finns en roll och en skådespelare i en hel pjäs som varar i över två timmar. Men om ni tycker det, då har ni inte upplevt Shirley Valentine.

Maria Lundqvist gör, genom Shirley Valentine, en hel rad roller. Vi som publik får också spela en roll: vi är hennes förtrogna, den hon pratar med ---  ja, förutom Väggen i köket. Maria är briljant när hon tolkar den bortskämda dottern, den strulige sonen (både nu-för-tiden och hur han lät som barn), alla rollerna i ett julspel hon minns från när barnen var små, alla rollerna i ett klassrum hon minns från när hon själv var liten ... och  givetvis imiterar hon sin make med komisk briljans, liksom bästa väninnan Jane och en skvallertant som bor mittemot och som plötsligt visar sig vara ovanligt sympatisk och trevlig.

Och väl i Grekland är imitationen av Mary och Douglas, det gifta paret som tar med sig alla sina problem från Manchester på semestern, helt obetalbar.



Maria Lundqvist som Shirley Valentine på en grekisk strand ... Tack för blommor och ovationer. Foto: Graham.

Shirley Valentine är en av de få stora kvinnliga rollerna i modern tid. När det gäller "stora kvinnliga teaterroller" tänker man automatiskt på Nora i Ibsens Ett Dockhem, men skillnaden i handlingen och i budskapet är markant --- här gäller det inte att lämna sin man, förtryckaren, han som inte förstår. Shirley Valentine gör det helt klart att män också är fångar, på sitt sätt. Lösningen är inte att lämna, utan att förhandla. Slutscenen på en strand, där Shirley Valentine väntar med ett par glas gott vin på en grekisk strand, är hoppfull. Shirley har hittat tillbaka till sig själv och blivit levande igen. Kanske kan hennes man göra samma sak.

Shirley Valentine måste helt enkelt upplevas. Det här är inte bara det bästa på en svensk teaterscen just nu, det är en av de stora scenhändelserna genom tiderna.

Missa inte! 

Det här är en nypremiär och snart är även denna säsong över för Shirley Valentine.

Så underbart, så skört, så tragikomiskt, så perfekt i alla sin o-perfekt-het ... Shirley Valentine är helt enkelt ett mästerverk!


Edward af Sillén ligger bakom regi, översättning och tolkning av Shirley Valentine. Foto: Graham.

B. Graham

FILM: I, Tonya - Enastående biopic om konståkningsvärldens "bad girl"



Regi: Craig Gillespie
Film: I, Tonya
Manus: Steven Rogers
Medverkande: Margot Robbie, Sebastian Stan, Allison Janney, Bobby Cannavale m.fl.
Land: USA, 2017
Nordisk Film

Minns du vem som vann OS-guld i damernas konståkning i det vinter-OS som just var?

Minns du vem som vann OS-guld i damernas konståkning i vinter-OS i Lillehammer?

Minns du Tonya Harding och bråket mellan henne och Nancy Kerrigan?

Svaret på de två första frågorna brukar bli nej och nej. Svaret på den tredje frågan brukar bli ja.

Filmen I, Tonya är ett mästerverk i genren sportfilm och genren "mockumentary" -alltså fejkdokumentär. Alla  som intervjuas i filmen spelas av professionella skådespelare. Men de här människorna har alla sina förlagor i verkliga människor, det mesta har hänt på riktigt och alla de mest vansinniga sakerna har hänt i verkligheten.

Det finns mycket att säga om Tonya Harding - den verkliga Tonya var bäst i USA och näst bäst i hela världen och först i västvärlden med att klara av en trippelaxel. Hon var praktiskt taget oslagbar. Ändå såg de amerikanska domarna henne inte som en gudagåva till konståkningsvärlden utan som "white trash" något som katten släpat in. Hon var inte "rätt klass".

Andra tjejer köpte dyra kostymer.
Tonya sydde sina själv.

Andra tjejer köpte dyra pälsar.
Tonya gjorde en av kaniner hon skjutit själv.

Andra tjejer åkte till klassisk musik.
Tonya åkte till ZZ Top.

Andra tjejer hade amerikanska helylle familjer som stöttade dem.
Inte Tonya. Hon hade familjen som Amerika inte ville visa upp för omvärlden.

Därför fick hon för låga poäng inför OS-uttagningarna. Båda gångerna. Hon kom med ändå.

Tonya kom från ett skilsmässohem, hennes mamma var gift fem gånger och misshandlade henne, hennes styvbror försökte våldta henne när hon var femton och Tonya gifte sig med en man som också misshandlade henne.

Det var förresten han som låg bakom misshandeln på Nancy Kerrigan.

Tonya visste inte ens om vad hennes man hade för sig. Det skulle bli en "överraskning" för att visa hur mycket han älskade sin fru.

Det finns mycket man inte visste om Tonya Harding, man visste inte riktigt hur tufft och påvert och eländigt hennes liv var. Att hon åkt skridskor och vunnit tävlingar sedan hon var 4 år. Att hon tagit sig upp i toppen och blivit bäst i världen mot alla odds.

Det här är som filmen  Borg men med en tjej i huvudrollen och utan garageport.

Det finns många, många, många som påpekar ör Tonya att det här är fel sport för en person med fel klass.

Verklighetens Tonya Harding var förresten ännu sötare och gulligare (och även yngre) och såg ännu mer sårbar ut än huvudrollsinnehavaren här, filmstjärnan Margot Robbie, som är från Australien, och som visserligen är filmstjärnesnygg på sitt sätt.

Det här är en av årets bästa filmer - den blev gjord mycket tack vare Margot Robbie som även producerat filmen - och den har vunnit och blivit nominerad till en mängd priser.

Allison Janney är enastående bra som Tonyas mamma - en roll som gav henne både en Golden Globe och en Oscar.

Tonya Harding i filmen säger att hon valde konståkning för att bli älskad --- hon blev i alla fall ihågkommen. Det är mer än var de flesta OS-guldmedaljörer blir.

BG

FILM: Peter Rabbit - Pelle Kanin - Fartfyllt med inte-så-gulliga kaniner!



Regi: Will Glück
Originaltitel: Peter Rabbit
Land: Australien, 2018
Distributör: Sony Pictures


Kaniner. Söta och fluffiga och kommer och lämnar godisägg i trädgården lagom till påsk. Eller? Inte de här kaninerna. De är ett Oceans-11-team som länsar din trädgård helt och hållet! 

Peter Rabbit --- som heter Pelle Kanin på svenska --- får hjälp av sina tre systrar och sin kusin Benjamin att överlista Mr McGregor och senare Mr McGregor junior.

Det hela är lite i stil med Ensam Hemma filmerna, där djuren gillrar fällor i huset (och i trädgården) för den unge Mr McGregor, eftersom djuren ser trädgården som sin egen och vill ha bort inkräktaren.

Mr McGregor tar till sist till dynamitgubbar i kampen mot "skadedjuren" men i en inte-så-överraskande vändning i akt tre blir alla till sist vänner och flyttar till London och öppnar en leksaksbutik tillsammans.

Peter Rabbit och hans kumpaner är i filmen mycket mer sadistiska är sina litterära föregångare, och unge Mr McGregor är mycket mer våldsam än den gamle trädgårdsmästaren i boken. Och tar större plats. För stor plats. Han ska inte bara vara djurens motståndare, utan ska även agera kärleksintresse för grannen Bea, som älskar kaniner. De två rollerna går inte ihop, varken logiskt eller dramaturgiskt. Dessutom: trailern utlovar ju Fablernas Värld, en massa  Roliga Djur!

Barnen i biosalongen är ganska tysta förutom när de gång på gång frågar "Varför gör han så?" om Mr McGregors allt mer ologiska agerande.

En kärlekshistoria mellan två helt irrelevanta människor är inte av intresse i en film där Gulliga Djur Utlovas.

Kärlekshistorier är på det hela taget väldigt långtråkigt i de flesta filmer och ännu mer långtråkigt än vanligt i en barnfilm.



Att allt fler tecknade saker ska bli "riktig film" med "kända skådespelare" är inte så bra. Det går inte att överträffa den tecknade versionen. Där finns ju den riktiga Peter Rabbit och hans systrar och alla de andra djuren --- och de lever i en värld som oftast är befriande fri från människor. För i den här Fabelvärlden är det ju djuren som är människorna, och hundar och katter går på visit till varandra och dricker te, och en grävling kidnappar kaninungar för att äta upp dem och två grisar rymmer tillsammans och lever lyckliga i alla sina dagar ...

Och grodan jobbar för att få mat, samtidigt som han försöker undvika att själv bli uppäten!

Det är en hård och tuff värld. Men helt utan sprängmedel.

Se upp Ocean's Eleven! Här kommer Peter Rabbit's Five
 - och de ödelägger din trädgård, ditt hus och ditt liv på nolltid!



Böckerna utspelar sig föresten i det brittiska Lake Diskrict.

Där även filmen The Tales of Beatrix Potter utspelar sig, en film med djur, dans och musik och ingen dialog alls. Royal Ballet Comany i alla roller. En klassiker värld att ses om och om igen.

Den här filmen är inspelad i Australien. Det märks.

Filmen försöker förmodligen att göra en Paddington men missar en uppenbar poäng: det fanns redan människor i Paddington böckerna, där var Paddington praktiskt taget det enda djuret (förutom Aunt Lucy) - men Peter Rabbits värld har alltid varit Djurens Värld. Att ta in nypåhittade människor som tar upp en massa speltid helt i onödan är ett stort misstag.


BG

Vårkänslor i Trädgården

Lundens växter förgyller verkligen april månad i Trädgården. Kastanjeknopparna är snart redo att slå ut! Hela mattor av snödroppar är aldrig fel - vare sig helt rena eller i kombination med en lila Helleborus. Som på ren svenska brukar kallas - något missvisande - julros. För med tanke på blomningstiden är aprilros ett bättre namn. Eller majros. Fast det låter å andra sidan lite som en ko ...









onsdag 11 april 2018

Falafelflickorna - Spännande och välskrivet om Flickornas Detektivbyrå!

Christina Wahldén
Falafelflickorna
ISBN: 9789129708479
Rabén & Sjögren

Tulpanpojken var en av de bästa läsupplevelserna under hela 2017. Det är bara att konstatera att med Falafelflickorna så har Christina Wahldén lyckats igen - hon har levererat en grymt spännande bok där sidorna i stort sett vänder sig själva!

- Hur kan en bok om mord vara så mysig? frågar sig  Halima, en av huvudpersonerna i Falafelflickorna, när hon befinner sig på deckarsoffan i det lokala biblioteket och lagt vantarna på ett exemplar av den nu bioaktuella Mordet på Orientexpressen.

Egentligen är boken (och filmen) inte alls så mysig om man tänker efter, i grund och botten finns ett mord på en liten flicka som kidnappas, ett mord som baserats på ett verkligt fall om en liten pojke, Charles Lindberghs son, som kidnappades och mördades trots att lösensumman betalades.

Falafelflickorna är också en bok som har en stark förankring i nutiden och verkliga fall. Fast allt levereras ut en ovanligt smart 13-årings synvinkel och ja, boken kan mot alla odds upplevas som "mysig". Och riktigt rolig.

Hawa - privatdeckare med stora ambitioner

Hawa bor i ett "problemområde". Hon vet inte om det förrän hon läser det i tidningen. För henne är det ju bara "hemma". Alla hatar snuten och alla vill lösa allt själva. Många följer en nedärvd hederskultur.

Hawa drömmer däremot om att hjälpa folk och hon börjar redan nu, som 13-åring, med att sätta upp en privatdeckarbyrå.

Deckaren som Hawa försöker efterlikna är inte Sherlock Holmes eller Hercule Poirot utan Mama Ramotswe i Damernas Detektivbyrå. (Hon är den nya Miss Marple - smarthet och lyhördhet i en söt förpackning).

I den här boken går det åt otaliga koppar med roibooste när Hawa rådgör med sina klienter i köket på det lokala biblioteket, som egentligen är stängt för sommaren. Men Hawa är också hundvakt för bibliotekshunden Bilbo, medan matte är i Indien.

Färgstarka personer och miljöer

Boken är full av roliga och träffande personporträtt och miljöskildringar, som det av den typiska bibliotekarien i färgglada linnekläder och drivvedshalsband, eller det typiska biblioteksköket, fullt med gamla skorpor och varma koppen soppor.

Min favorit i boken blir Falafelmannen, en gammal gubbe (ur Hawas synvinkel) på hela 28 år (!) som drömmer om att åka till Paris och studera till kock.

Falefelflickorna är en bok som får in så himla mycket på så kort sidantal - hederskultur, arrangerade barnäktenskap, homosexuellas rättigheter, ensamkomna flyktingbarn och deras ångest inför att avvisas ... Alla barns rättigheter till ett eget liv, till frihet och utbildning och att växa upp utan tvång. Detta utan att boken någonsin blir pekpinneaktig eller bara en uppräkning av en massa ämnen som är "inne" för tillfället.

Den har ett bra sätt att skildra strukturer på, och hur alla är fast i strukturer, vare sig de vill det eller inte.

Frihet, kärlek och god mat

Hawa och hennes familj har "tur" eftersom de kom "ensamma" till Sverige från Somalia, de har ingen som håller koll på dem. Och mellan raderna är det lätt att läsa att egentligen är det mamman som bestämmer ...

Hawa får också en hel del frihet, kärlek och supergod mat från familjen - och man förväntar sig att hon ska hjälpa till hemma med att ta hand som småsyskon, städa etc.  På det hela taget är det en bra skidring av en familj, till skillnad från så många barn-ungdomsböcker  som kommer ut just nu (nu senast läst Bennys hemliga rapporter) där familjen bara skildras som bakgrundbrus som ska ge pengar till ungarna så de kan roa sig själva och köpa de senaste dataspelen. "Familj" är tydligen inget som man behöver ge tillbaka till eller tillbringa tid med, det är bara något som ska ge barn service och massor med pengar. Det finns i verkligheten både skyldigheter och rättigheter och Hawa har hittat rätt balans.

Som deckare är Hawa är en grymt bra ung version av Mama Ramotswe.

Allt ordnar sig inte för alla människor, alla gånger

Vanligtvis när man läser deckare med en väldigt ung huvudperson så handlar det om lätta "trevliga" små fall som en tårta som försvinner eller en hund som springer bort och kommer tillrätta. Eller så kommer det där efterlängtade brevet från immigrationsverket och hurra, alla får stanna.

Men Falafelflickorna är så långt från Valleby och dess efterföljare som man kan komma.

Det finns ingenting tillrättalagt i den här boken och man kan inte räkna med att allt ordnar sig och att alla blir lyckliga till sist --- för vi får följa Hawas synvinkel  och hon är inte allvetande.

Alla ensamkomna flyktingbarn  får inte stanna. En del gömmer sig, en del försvinner, en del avvisas.
En del barn blir bortgifta mot sin vilja. Alla är inte fria att älska vem de vill. HBTQ-rättigheter är på frammarsch i Sverige men det finns fortfarande en hel del att göra ...

Det tar tid att ändra på folks attityder.

Och när det gäller hederskulturen finns det så många offer på så många sätt.

Katten-på-råttan-på-repet

Halima är 13 och vill inte bli bortgift med en 15 år äldre gubbe som hon aldrig träffat (och som också råkar vara hennes kusin). Halimas bror vill inte hålla koll på sin yngre syster, men han blir tvingad av föräldrarna. Hennes mamma vill inte tvinga Halima att gifta sig, men hon måste, för hennes man säger att det är hennes sak att ordna. Och mannen är också fast i fällan, för han i sin tur måste göra som hans storebror säger ...

Det hela är som en katten-på råttan-på repet ramsa, där så många människor sitter fast i en struktur som inte inte själva valt.

Falafelflickorna är en grymt bra deckare --- rekommenderad från 9 år och uppåt (och den är absolut lika rolig, gripande och spännande för vuxna läsare också!) --- och den fungerar på så många nivåer. Från rolig mysläsning till spänningsroman till en tankeställare om dagsläget i så kallade "problemområden".

Sidorna i den här boken vänder praktiskt taget sig själva, så spännande är det, och man vill absolut inte bli avbruten när det bara är några sidor kvar!

Rekommenderas för alla!

BG


tisdag 10 april 2018

Påskharen - Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda

Årets stora Easter-Bunny film är utan tvekan Peter Rabbit - eller Pelle Kanin som filmen heter på svenska. lägg märke till hur filmen undviker Smurfette fällan - två killar, tre tjejer är "påskkaniner". Fast dessa kaniner lämnar inte godis, de busar!
En ny variant av bus eller godis?


Författare: Bengt Af Klintberg
Titel: Påskharen : Folklore om årets dagar, månens fläckar och nedpålade döda
ISBN: 9789173538992
Förlag: Bokförlaget Atlantis


Beksrivning av boken: I Påskharen finns nya klintbergare som handlar om månens fläckar, nedpålade döda och vandrande skogar samlade. Vi får också veta mer om mustiga ordstäv, ordspråk och andra folkliga uttryckssätt. Den älskade svenska granen får sitt eget kapitel, liksom påskharen och Carl von Linné. En bok som varar från påska till jul eller tvärtom. Bengt af Klintberg är kanske mest känd som författare till böcker om vandringssägner (s. k. Klintbergare) som Råttan i pizzan och Glitterspray och har tidigare varit programledare för radioprogrammet Folkminnen.

Om boken: Jättesnyggt omslag med påskhare som balanserar på ett ägg --- som om hon vore med i cirkus cirkör. Men om ni undrar var något kommer ifrån, så kan ni alltid chansa på Tyskland. Vare sig det gäller Påskharen eller Julgranen eller Jultomten.

Varför? varför kommer allt från Tyskland? Skulle inte NÅGOT kunnat vara påhittat i ett annat land, som Spanien, Frankrike, England eller Grekland? Eller Skandinavien? Ska de där tyskarna ha kredd för ALLT?

Nu även påskharen!

Det verkar lite osannolikt att allt kommer från Tyskland.

Och att alla är män - från Jultomten och framåt.

Påskharen har vi alltid tänkt oss som en tjej - i den mån man alls tänker på påskharen.

Men förtattaren går i alla fall inte så långt att han hävdar att tandfén också är en gubbe.

Påhittade figurer hamnar lätt i Smurfette-fällan, dvs. alla är gubbar, och OM man nån gång hittar en tjej så är hon undantaget från regeln, alltså en Smurfette.

Det roligaste i den här boken att läsa om är dock inte påsk eller jul, kanske för att man läst om det förr (det här är samlade essäer som funnits i tidningar förr) utan om vandringssägner om en man som driver iväg på ett isflak på Vättern eller Vänern ...

De säljs för "sanna historier" men är helt enkelt samma historia om och om igen. 

Det är lite som berättelsen om Reagan som ett visst F&F par hela tiden drar. Det är inte en sann historia, som de påstår, utan samma historia finns om andra kändisar.

Bara för att man berättar saker många gånger blir det inte sant.

Något som faktiskt tillägnas ett helt kapitel av Klintberg - bara för att något berättas många gånger blir det inte sant och påhitt kan få en fantastisk spridning.

Mitt favoritordspråk finns förresten inte med på topp 15 listan. Ett bevis på att det inte alltid är de bästa sakerna som sprider sig mest ... ; D

Trevlig och intressant läsning där man helst ska ta ett kapitel i taget, eftersom så olika ämnen avhandlas.

Extra roligt är att Bockstensmannen finns med i en av essäerna - Varbergs egen äldsta kändis. Kanske kan berättelserna om honom få mer spridning!

BG

söndag 8 april 2018

Bröderna Grimms sagovärld - 22 "greatest hits" från sagans värld


Titel: Bröderna Grimms sagovärld
Illustrationer: Eva Eriksson, Jan Lööf, Magda Korotynska, Andrea Räder ...
ISBN: 9789163898990
Bonnier Carlsen

22 sagor. Ett kändispar som sagosamlade. Bröderna Grimms sagovärld är mer än en "greatest hits" parad --- för har finns många sagor som idag är mer eller mindre "bortglömda" som Päronskaft, De tolv bröderna och Den duktige lille skräddaren. Relativt bortglömda som sagt, även om Den duktige lille skräddaren faktiskt blivit Disney-saga med Musse Pigg i huvudrollen som skräddaren.

Och visst, här finns här berättelserna som "alla" känner till, som Törnrosa,Askungen, Rödluvan, Hans och Greta ... Snövit ...

Berättelser som finns i många olika former. Det sägs att varje land (eller varje region) har sin Askungefavorit och det finns över 500 olika "askungar" i världen. I Norge och Danmark har t.ex. askungen varit en påg - Askepåten - och inte en flicka.

Det finns väldigt många nya sagoversioner idag. Snövit är t.ex. huvudperson så väl i Once Upon A Time i USA som i en ny deckartrilogi i Finland. Så många tar inspiration från och "gör om" sagorna att det kan vara kul att kolla in "källmaterialet".

Är Bröderna Grimms sagor "ursprungliga" ? Nej, de är de inte. De är bara en produkt av den tid och den plats där de samlade. Idag kritiseras Bröderna Grimms sagor t.ex. för att de kommer med "original" från en tid då kvinnor/tjejer/flickor hade en underordnad roll och om man tagit sagoversioner som varit lite tidigare eller lite senare hade sagorna haft starkare kvinnliga karaktärer.

Franska versioner av samma sagor som finns bevarade för eftervärlden är betydligt äldre, med cirka tvåhundra år. 

Bröderna Grimm förstörde till exempel Rödluvan helt och hållet, med att ge den ett påklistrat lyckligt slut.

Vargen äter upp först mormor och sedan Rödluvan och så är det slut. Att redan uppätna människor ska kunna räddas av en jägare som bara råkar komma förbi är ganska långsökt. (Och vilken varg vaknar inte och slåss för sitt liv när någon sätter kniven i den?

Askungens styvsystrar straffas med en attack från Hitchcocks fåglarna --- men varför, när det är deras föräldrar som varit dumma och som programmerat styvsystrarna att ta för sig, eftersom hemgiften var begränsad och inte räckte också till askungen? Den "ursprungliga" franska historien har ett lyckligt slut där båda styvsystrarna får lyckliga äktenskap med framstående personer inom hovet --- fixat av askungen (som gift sig med prinsen). Predikar sagan att vara snäll och att förlåta? Nej, snarare moralen "keep your friends close, but keep your enemies closer". Något som gällt på alla ställen och under alla århundraden  (och inte bara i Gudfadern) --- att få in fler allierade i hovet, som står i tacksamhetsskuld till henne, är en smart prioritering av Askungen. Och alla vet ju att det inte är "snällhet" som belönas utan "kontakter" --- som att ha rätt god fé, som personlig stylist, som kan fixa de rätta inbjudningarna.

Bröderna Grimms sagor är lite mesiga och tillrättalagda på det sättet --- oavsett ålder så har de flesta insätt att snällhet inte belönas, världen är lite mer komplicerad än så.

När muntliga sagor skrivs ner, dör de en smula, eftersom sagan medskapas av de som lyssnar.

Det som är fint med den här sagosamlingen är att se hur barnboksillustratörernas créme de la créme i Sverige har tagit sig an de olika sagorna --- det är många gånger mer intressant än själva sagorna.

Boken är rikt illustrerad, helt i färg, och alla illustratörer har tagit med sig sina olika stilar och vad de har i bagaget och sitt sätt att se på sagovärlden. På så sätt blir sagorna lite levande igen, eftersom de omskapas med  en tecknare som reagerar på sagan, på samma sätt som de förr omskapades med lyssnare som reagerade på sagan.

BG