onsdag 15 november 2017

Paddington 2 och The Foreigner - Invandrare i London som biohjältar!

Paddington är tillbaka ! Och det betyder ... MER marmeladsmörgåsar!!!

Paddington 2 och The Foreigner - Invandrare i London som biohjältar!

Just nu finns det två filmäventyr som går på bio och som handlar om invandrare och deras vedermödor i dagens London. Båda är baserade på böcker som kom ut för länge sedan. Båda två har uppdaterats i filmversionerna och ska  utspelas i London under någon obestämd nutid - ändå skymtar man gammaldags röda telefonhytter, i en av världens mobiltätaste städer. Det är som om man måste få in röda telefonhytter och röda dubbeldäckare ---- annars känner man inte att man är i London!

Andra världskrigets barn reser med paketlappar runt halsen

Paddington är urtypen för den artige främlingen. Han kommer som flykting med en lapp runt halsen. Michael Bond skrev Paddington med andra världskrigets lappförsedda barn i färskt mindre. Barnen förseddes med lappar runt halsen, precis som paket (och precis som Paddington långt senare) och skickades ut på landet för att få överleva blitzens bombningar. För många barn var det mer traumatiskt att skickas bort än att stanna i London och utsättas för livsfara. Efter andra världskriget kom flyktingströmmarna - ett minnesvärt porträtt av en flykting i böckerna är  Herr Grüber. Man kan bara tänka sig de fasor och den förföljelse han utstått i sitt hemland - boken går inte in på detta i detalj, men man förstår ändå. Många flyktingar vill inte berätta om sitt förflutna, de vill leva här och nu och se framåt och glädje sig över att de kommit till ett fredligt och vänligt land. För det här landet är väl fredligt och vänligt? Läsare av Paddington lärde sig älska Herr Grüber, Paddingtons bäste vän och förhoppningsvis tog de med sig den kärleken och toleransen även ut i verkliga livet.

Hans namn var Bond - Michael Bond

Paddingtons skapare Michael Bond gick nyligen bort, 91 år gammal. Han stod fast vid sina ideal, de ideal han visade i Paddington hela sitt liv. När Paddington skulle filmatiseras var han noga med att han ville ha invandrare representerade i roll-listan. Herr Grüber skulle definitivt spelas av en person med flyktingbakgrund. Detta var Michael Bonds sista önskan. Nu blev det inte så. Alla spelas av britter. Her Grüber spelas av en britt. (Men man kan ju knappast klaga på Jim Broadbent som skådespelare - han utstrålar ju en sådan Grüber-liknande vänlighet!) Paddington själv har en urbrittisk röst - gjord av Q-skådespelaren Ben Whitshaw. (Men man kan heller inte klaga på Ben Whitshaw som skådespelare - han är urbra i allt han gör! Han har en fantastisk röst! Vare sig han spelar Shakespeare-kung eller söt nallebjörn! Hans näsa påminner också om Paddingtons ...)

Paddington i ettan - hunden Paddington håller i är förresten
också en  invandrare. Från Mexico Aye, chihuahua!
Men ... Det är ändå lite synd att man inte brydde sig om författarens önskningar. Visst, man kan inte alltid hålla sig till boken, bok är bok och film är film --- med Bonds önskningar är inget som skulle gjort filmen längre eller sämre på något sätt.  

Paddington 2 lyckas ändå med konststycket att vara en charmig liten film som predikar tolerans och en inkluderade filosofi. Barnen tar Paddington till sitt hjärta direkt! Många bildrutor känner man igen från Peggy Fortnums klassiska illustrationer - som den där Paddington kämpar med att gå, med ena tassen fast i en blomkruka! Barnskratt ekar i salongen och alla har hejdlöst roligt.

Ny skurkroll spelas av Hugh Grant

Det finns många tillägg i den nya filmen - saker som aldrig fanns med i böckerna - som en elak skådespelare som spelas av Hugh Grant! Han nästan stjäl showen! Ibland har man intrycket av att Paddington filmerna gärna vill ha en amerikansk modell med hjälte och skurk, istället för att följa den gamla Michael Bond modellen, om att det lönar sig att vara snäll!

Det är inte konstigt att barnen blandar ihop Paddington och Bamse. De har vara-snäll-filosofin gemensam. Förutom att de båda två är björnar. Och förutom att de båda två alltid klarar sig, mot alla odds, och med lite hjälp från många små - och stora - vänner. För vänner är bra att ha, då är man rik på riktigt!

Enda skillnaden verkar vara att en av björnarna gillar marmelad och den andra gillar honung ...

Jackie Chan gör comeback - som "Chinaman" i London

Nu till näsa invandrare i London - The Foreigner är en engelsk actionfilm i regi av Martin Campbell. Liksom sin föregångare från 2003 är filmen baserad på romanen The Chinaman av Stephen Leather. I huvudrollerna syns Jackie Chan och Pierce Brosnan.

Huvudrollen spelas av Jackie Chan. Men detta är inte barnfilm --- till skillnad fram andra Jackie Chan filmer som gått på svensk bio, där Chan mest av allt påmint om en glad och god kung-fu panda.
i The Foreigner spelar han Quan, en man som förlorar sin enda överlevande dotter i en terroristattack från IRA. Hans två äldsta döttrar dog när de försökte fly, för att få ett bättre och fredligare liv. Chan gör det mesta av sitt rollporträtt och det är hjärtskärande att se honom sörja - Chan visar at han är en riktigt bra dramatisk skådespelare också, inte "bara" en skicklig stuntman med en komisk ådra.

Sedan får man veta denne flyktings bakdgrundshistoria. Han kom till London 1984. Han är brittisk medborgare. Han ser sig själv som britt. Ändå blir  han, av polismannen som undersöker fallet, frågad "när kom du hit?". Polismannen själv är svart och man  undrar om hans föräldrar eller farföräldrar eller farfarsföräldrar fick höra samma fråga till leda. Rollbesättningen ... man har ansträngt sig med att få fram mångfald både när det gäller roller och när det gäller statister. På det hela taget: detta ser ut som London idag (förutom de röda telefonhytterna) ett ställe som man är stort över, ett ställe där mångfalden frodas. Men Quan upptäcker att "the peaceful haven" inte far få fredligt som han hoppats på. Efter att ha sörjt länge bestämmer sig Quan för att använda sina militära kunskaper och gå efter IRA och låta dem smaka på sin egen medicin. Med sin enda dotter död har han inget att förlora. Han har ingen familj kvar. Han vill bara ha rättvisa.

Massor av politiska intriger

De politiska intrigerna är inspirerade av verkliga intriger och Pirece Brosnans karaktär Liam Hennessy, Quans antagonist i filmen, är baserad på två verkliga politiker som hade sina karriärer inom IRA och Sinn Fein innan de plötsligt blev rumsrena och gjorde politisk karriär. Från bomber till bordläggning i en handvändning.

Det visar sig att Hennessy inte har en aning om vem som utförde bombdåden - för det är en utbrytargrupp som kallar sig "det riktiga IRA" som ligger bakom dem. Han förhandlar alltså för sin organisations räknig - men han har egentligen ingen koll på sina medlemmar över huvud taget.  Det han verkar vara mest rädd om är sin egen karriär - och sig själv och sitt eget ego.

De som utfört dåden förblir ganska anonyma, filmen igen. Vad motiverar dem? varför gör de som de gör? Har de inte dåligt samvete över att se vanliga människor skadade --- när de hävdar att de är ute efter att skada de giriga bankerna? --- I en av filmens obehagligaste scener säger en av medlemmarna i IRA-utbrytar-gruppen, han som dödade Quans dotter, upphetsat "How many did I get?" TV:n är på och gruppens medlemmar är glada. "More than the Omaha bomber" säger en gruppmedlem nöjt. Handlar det om politik? Om ekonomi? Eller bara om att synas? Att bli berömd och att komma på nyheterna?
Gör ett vansinnesdåd och du är garanterad mer än 15 minuters berömmelse och TV-tid.

Filmen är en brittisk-amerikansk-kinesisk-samproduktion - man hade hoppats på stora framgångar i Kina där Chan är enormt populär. Men filmen har inte blivit fullt så framgångsrik som man hoppats. Det verkar som om publiken har blivit avskräckt av all irländsk politik, som de inte alls bryr sig om. Filmen kommer däremot att gå bra ändå --- många vill se Chan göra comeback i en dramatisk roll. Vilken comeback han gör!

Vilken sensmoral vinner i längden ...

Så till skillnaderna:

Sensmoralen med Paddington: Det lönar sig att  vara snäll. Det lönar sig att ha vänner. Det är bra att  ha en marmeladmacka i reserv ...

Sensmoralen med The Foreigner: Det lönar sig att kunna kampsport. Det lönar sig att vara en ensam tränad kommandosoldat mot ett helt gäng fiender. Det är bra att ha lite sprängdeg i reserv ...

För till syvende och sist så blir det här Die Hard på ett lantställe. Den ensamme hjälten klarar att ta ut skurkarna, en efter en ... Det blir väldigt, väldigt tröttsamt. Kvinnorollerna är rikgita lågvattenmärken, offret som ska hämnas och ett par femme fatales som använder sin sexighet på fel sätt och därför får vad de förtjänar - i alla fall enligt filmens narrativ. Men det är ju huvudsaken att Jackie Chan upplyser publiken om att "Dog not dead. Dog sleeping." För en hjälte som dödar en HUND kan ju ingen heja på!

Marmeladmacka eller sprängdeg?

Paddington eller Chan - vem drar det längsta strået?

Vilken film är bäst? Vad är bäst att ha med sig - marmeladmacka eller sprängdeg?

Är någon intresserad av ÄNNU en tickande bomb som ska oskadliggöras i sista minuten?

I slutändan verkade det som om marmeladmackan vann. Paddington 2 ligger på ett snitt mellan 4 -5 i betyg. Både i hemlandet och i Sverige.

The Foreigner  ligger på ett snitt på 2 komma någonting. Så går det när man bara serverar en massa trötta gamla klichéer som för länge, länge sedan passerad bäst-före-datum i tredje akten.

Då är det mycket, mycket bättre att serverar färska marmeladmackor!

Det kommer att bli en Paddington 3. Den lille björnen med marmeladmackorna gör comeback igen, och lär ännu en generation att bli lite snällare och lite mer toleranta och lite mer öppna ... 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar