fredag 24 november 2017

En hyllning till Den folkliga Divan - Babsan i Ett liv i rosa


Babsan på Draken - Divan går ner till Folket i publiken - och charmar dem!

Filosofier om - och en hyllning till - Den folkliga Divan - Babsan i Ett liv i rosa

Och vem säger att man inte får lov att ha rosa drömmar, även nu när det lackar mot en röd och vit jul?
La vie en rose må vara Édith Piafs låt, men Babsan ÄR La vie en rose!

Babsan tolkar Zarah, Piaf, divornas divor etc. men är bäst som sig själv. När hon småpratar med publiken och sitter i någons knä och hittar gamla bekanta.

Den folkliga divan. 

Det låter som en motsägelse, men tror ni att det INTE går att vara den folkliga divan, då har ni inte sett Babsan!

Hon personifierar den folkliga divan!

Konsten att glida omkring på en heltäckningsmatta

Uppsättningen av Babsans Ett liv i rosa som jag såg spelades på Draken i Göteborg.
En fin lokal att vara gäst i, men en mindre bra lokal att vara artist i - i alla fall om man ska dansa.
Babsans segertågsturné över Sverige fortsätter - och alla gör honnör!
Scenen har en heltäckningsmatta!

I vanliga fall uppträder proffsdansare på golv där de kan glida omkring, steppa och göra gud-vet-vad som ser så snyggt ut och låter så bra.

Men Babsan och hennes fyra dansare var fullblodsproffs som lyckades uppträda på ett nästan omöjligt underlag för dansare.

Man har hört folk som glider omkring på en  räkmacka. Men aldrig någon som glider omkring på en heltäckningsmatta!

Trots detta: det var absolut inget fel på vare sig uppträdandet eller stämningen eller publikens glädje.
Efteråt vinkade man på främmande människor i spårvagnen för att de hade rosa på sig (och för att man kände igen dem som "fellow-Babsan-fans").
Babsan är trevlig. Alltså har hon trevliga fans. Story. End of.

Folkhem, folkteatern och folk som vill ha roligt

Jag läste nyss en bok med titeln Folkhem och folkteater. En jättebra bok på alla sett. Den handlade om att få ut fin kultur till folket så att de inte blev svältfödda på kultur. Man ska inte ge folk vad de vill ha, utan vad de behöver. Inte förströelse utan något att tänka på. Folkteatern går hand i hand med folkhemmet och folkparkerna och folkrörelsen och vänsterns framväxt.

Folkteatrarna i Malmö och Göteborg framhålls som speciellt bra.
Babsan show!

Draken i Göteborg ligger praktiskt taget bredvid den hyllade Folkteatern. (Just nu går en pjäs av Bertholt Brecht om Den goda människan). Här finns också monument över folkhemmet, folk som viftar med flaggor och en byst av Hjalmar Branting mitt på torget.

Men Babsan drar större köer än folkteatern bredvid.

Inget ont om folkteatern. Den gör ett jättebra jobb.

Men ...  Folkhem och folkteater missar att ibland behöver folk få lov att vara glada, ibland behöver folk få vara ... ja, folkliga. Det har Babsan fattat - den folkliga divan.

Folk blir gladare av Babsan i helfigur än en byst av Hjalmar Branting.

Dessutom: Ett liv i rosa handlar också om Den goda människan. Det handlar ju om Babsan!

Det folk vill ha och det de behöver ... kan vara samma sak

Babsans Ett liv i rosa är mycket roligare än After Darks show som nu pågår på Oscarsteatern.
After Dark har inte varit roligt sedan först Flinkman och sedan Babsan försvann från gruppen.
Det finns ett behov att ha roligt att få ha respektlöst kul, vare sig det är trendigt eller inte.

Folkteaterns mål är att inte ge folk det de vill ha, utan det de behöver ...

Dubbel dos av Babsan i rosa.
(Visst skulle hon också bli fin som byst?)
Jag skulle vilja säga att Babsan gjort samma sak.

Hon gav folket det som de behövde --- innan de visste att det var Just Det som de ville ha!

Babsans blotta existens - hon fyller 25 år i år - har gjort världen vänligare, trevligare och mer tolerant.

Babsan var både det som folket behövde, och det som de ville ha.

Babsans insats är att fortfarande göra välden lite vackrare, lite glammigare och lite godare.

Och lite mera rosa.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar