fredag 11 augusti 2017

FILM: Kar de Mummas Rackarungar

Kar de Mummas Rackarungar
- Självbiografisk nostalgi med slapstick nummer


Regi: Sigurd Wallén
Titel: Kar de Mummas Rackarungar: Två år i varje klass & Sigge Nilsson och jag
Medverkande: Sigurd Wallén, Åke Johansson, Nils Hallberg, Sven-Eirc Gamble, Eric A. Petschler m.fl.
Sverige, 1938
Studio S Entertainment


Kar de Mummas rackarungar med Två år i varje klass (1938) och Sigge Nilsson och jag (1939) ger en bra bild av hur svensk barnfilm, eller snarare barn i svensk film, gestaltades  F. kR.
Före klassikern Rännsstensungar.

Filmerna är baserade på Kar de Mummas självbiografier och är egentligen inte sedda ur barns perspektiv, barn som går i skolan, utan ur perspektivet "vuxen man ser tillbaka på skolan" ... och minnets nostalgiska skimmer förvandlar hela skoltiden till en rad slapstick incidenter, busstreck och små sketcher om hur "hyvens" trevligt allting var på 1910-talet!

Barnens komplexa relationer undersöks aldrig


Hur mycket "barnfilm" är dessa tidiga filmer med barn i?

1) Det finns stora roller för barn i filmerna,så där får filmerna en poäng. Men alla rollerna är för små killar som har till uppgift att vara roliga hela tiden, ingen av rollerna är egengliga barnroller de är snarare som karikaturer eller enkla serietecknignar av barn, som bara är gjorda för att roa publiken (oavsett ålder, man riktar ine in  sig på en speciell barnpublik - Kar de Mumma och hans minnen var "äljande" eftersom han var känd för sina revyer för en vuxen betalande publik som förmodligen även  kunde tänkas lockas av hans bioäventyr).

2) En av de huvudsakliga relationerna, är mellan två barn ... På sätt och vis, ja, men också nej, eftersom relationen mellan de båda pojkarna Sigge Nilsson och Putte aldrig undersöks. (I filmen är de två bröder - i verkligheten var Putte Kar de Mummas alter ego, och Sigge Nilsson och hans familj var inga släktingar alls.) Varken relationen som bröder eller relationen som vänner.

3) De flesta diskussionerna rör sig bara om vuxna människor. Barnen diskuterar inte sin egnen sfär.

4) Det finns ingen hur-det- ska-gå för barnen intrig som driver intresset framåt.

5) Barnen klarar inte av något av de huvudsakliga problemen i filmen själva. De behöver vuxet ingripande för allting.

6) Budskapet i filmen har inte något med barns villkor på den tiden att göra.

Vad står på spel?

Det sorgligaste är att barnen har ingen övergripande historia att leverera, inget viktigt står på spel för dem och  relationen mellan barnen, eventuella vänskapsband och konflikter, testas aldrig, undersöks aldrig. Barnen klarar heller inte av sina utmaningar själva, utan vuxet ingripande och utan hjälp från vuxna. I diskussionerna mellan barnen diskuteras aldrig deras egen situation eller deras egna relationer sinsemellan, utan bara de vuxna i filmen.

Står någonting alls på spel för barnen? Egentligen inte. I slutet av Två år i varje klass ska det tas beslut om pojkarna Putte och Sigge ska flyttas upp eller inte, och det går bra tack vare hjälp från ett par vuxna i filmen. Men även om det inte gått bra verkar det inte som om något står på spel - eftersom de egentligen inte bryr sig om sin utbildning, de kommer från ett välbärgat hem och inte från en bakgrund där man måste passa på att lära sig så mycket so möjligt på så kort tid som möjligt innan det är dags att börja jobba. De kan också använda hela lovet till att plugga när det vanliga på den här tiden var att hjälpa till och arbeta när det är lov (hur svenska lov ligger utspridda över året och hur långt sommarlovet är, är arv från det gamla arbetar och bondesamhället - barn var en resturs som man inte kunde ha råd med att ha i skolan hur länge som helst!)

Bland det märkligaste i filmen är de vuxna människorna - den huvudsakliga konflikten är mellan två lärare, som har olika inställning till jobbet (den äldre är trivsam och lättsam, den yngre är nitiskt, pedantisk) och otrevlig).

Oetiskt beteende går okommenterat förbi


Det allra märkligaste är att den huvudsakliga kärlekshistorien i filmen är mellan de båda pojkarnas storasyster som går i åttan och en lärare (den som annars är så nitisk, regeltrogen och pedantisk av sig) --- vilket inte är så psykologiskt trovärdigt eftersom det är ett STORT regelbrott att ha sällskap med en elev, speciellt en minderårig elev. Ingen i filmen uttrycker direkt åsikten att detta är fel på något sätt eller att det inte går för sig (som t.ex. i Swing it, magistern) - och den som antyder att tjejen borde koncentrerar sig på att plugga och få sina betyg på hederligt sätt antyds vara missunnsam och avundsjuk. Egentligen borde väl både de andra läraren och de andra eleverna tycka att det är fel med den sortens favorisering och alla borde protestera?

Det är ganska vanligt med den typen av repetitiva busstreck som killarna håller på med - det kanske hade fungerat med en enstaka scen i en revy, men att bara ha små scener som ska föreställa vara komiska staplade på varandra håller inte i längden.

Kunskapskälla högt över medel

Det är meningen att de båda huvudpersonerna Putte och Sigge ska vara helt ointresserade av att läsa och plugga - och ändå överstiger deras kunskaper inte bara vad de flesta barn kan om t.ex. svensk historia idag, utan även vad de flesta vuxna i en genomsnittlig publik kan.

Om de blev uppflyttade? Ja. Men det kom en uppföljare i alla fall!

Det hade varit roligare och mycket intressantare att se en film som verkligen speglade hur det var att gå i skolan förr i tiden och som använde sig av barnens perspektiv, en film om barn som verkligen fick slita för chansen att gå i skolan och som fick plugga före och efter de plockat potatis, gallrat betor, plockat in ägg, levererat varor, burit ut tidningar eller vad för extra jobb som fanns och sköta innan de uttröttade tog sig till skolan. Det fanns absolut ingen tid till att gå två år i varje klass och det var bara de privilegierade som fick läsa vidare efter 12 års ålder. För de andra började verkligheten på heltid.

En plantskola för unga (pojk-)talanger

Ur filmhistoriskt perspektiv är det intressant att se många av de mest kända barnskådespelarna i en och samma film (dvs. alla manliga barnskådespelare - så klart! - filmens värld hade inte någon motsvarande plantskola för kvinnliga talanger) - många blev även kända skådespelare som tonåringar och vuxna. Huvudpersonen som spelar Kar de Mummas alter ego Putte Nilsson, Åke Johansson, är förmodligen idag mest känd för sin roll som Alice Babs karaktärs busige lillebror i Swing it, magistern, som gjordes två år senare. Mellan 1938 och 1942 hade Åke en lysande karriär som barnskådseplare (det verkar ha varit stor efterfrgan på unga pojkar i den tidens filmer) och var med i hela femton filmer. Han valde dock att utbilda sig istället för att fortsätta som skådespelare och blev så småningom journalist.

Sven Eric Gamble som debyterade som barn i Kar de Mumma filmerna blev senare en framtsående skåedeppelare - balnd annt i en av Per Eric Fogelströms filmer (baserad på romanen Ligister) där busandet når nya nivåer. Gamble anses vara svensk skådespelarelits motsvarighet i Belmondo i frnaskrike och Cagney och Bogart i amerika - svensk films första tough guy.



BG


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.