torsdag 3 augusti 2017

FILM: The Handmaiden - Sarah Waters The Fingersmith flyttar till Sydkorea


Rik och fin yta i The Handmaiden.

The Handmaiden - Sarah Waters The Fingersmith flyttar till Sydkorea

Regi:  Park Chan-wook
Titel: The Handmaiden
Originaltitel : Ah-ga-ssi
Medverkande: Min-hee Kim, Jung-woo Ha, Jin-woong Jo m.fl.
Sydkorea, 2016
Njutafilms


Alla lurar alla i den sydkoreanske regissören Park Chan-wooks queera noir thriller, en thriller som handlar om passion, svek och hämnd. The Handmaiden tävlade i Cannes om både Guldpalmen och Queerpalmen, och filmen är Park Chan-wooks återkomst till hemlandet Sydkorea, efter att bland annat gjort den amerikanska filmen Stoker.


Kostymdrama som kostymdrama

Kostymdrama har blivit kostymdrama. Det viktorianska England i Sarah Waters original (och BBC-serien) är utbytt mot Sydkorea på 1930-talet. Ett imperium är utbytt mot ett annat. Under denna tid var Sydkorea en del av det japanska imperiet (något som tog slut i och med slutet på det andra världskriget, då Japan befann sig på den förlorande) och huvudpersonerna i The Handmaiden försöker visa hur "fina" de är genom att efterapa dels allt som är japanskt, dels allt som är västerländskt.

Filmens huvudperson Sook-Hee lämnar sin kriminella bakgrund för att arbeta som kammarjungfru - filmens "handmaiden". Hon arbetar för den unga Hideko, som bor på ett stort gods byggt i europeisk stil tillsammans med mannen som brukade vara gift med hennes döda moster. Det står snart klart att den gamle mannen bara väntar på att Hideko ska bli giftasvuxen för att själv lägga beslag på hennes förmögenhet.

Det kommer en lång, mörk främling ...

Men en okänd faktor sätter käppar i hjulet för den gamle gubbens plan - en ung, mörk främling blir förjust i Hideko och tänker gifta sig med henne. Det visar sig att han också är ute efter Hidekos förmögenhet, och dessutom är det han som skickat Sook-Hee för att övertala Hideko att gifta sig med honom (man kan fråga sig varför, eftersom Hidekos liv hos den perverse gamle gubben är så hemskt att hon i princip skulle kunna lockas att rymma iväg med nästan vem som helst). Främlingen planerar också att lura Sook-Hee och han har ett grymt öde planerat för sin lilla spelbricka - något som Hideko vet om, och har skuldkänslor för.

Men den mörke främlingens plan går inte i lås - för i detta triangeldrama blir Hideko istället kär i Sook-Hee, och vice versa. Tillsammans beslutar sig de båda tjejerna för att ta en grym hämnd på de förtryckande männen.

Intriger som räcker till en hel TV-serie

Det märks tydligt att filmen The Handmaiden är baserad på, nej, inspirerad av, Sarah Waters fenomenala viktorianska roman The Fingersmith - som även blivit BBC-serie, så man verkligen kunde njuta av alla vändningar i handlingen.

Här det som om man försökt klämma in för mycket i en film och det hinner inte bli vare sig spännande eller logiskt - handlingen är en TV-serie, snarare än en film. Men trots att så mycket ska få plats i filmen har man tid med att dröja sig kvar vid scener som "ska han dricka det där förgiftade vinet eller inte?" som man ofta sett i filmer förr.
Man har också förlorat originalets spänning och subtilitet när man går in för overkill på alla plan.

Onda män och goda kvinnor

Originalet The Fingersmith handlade inte om onda män och kvinnor som offer (kvinnor som reser sig upp och hämnas). Originalet har både män och kvinnor som offer, och brottet har planerats i över 17 år - både männen och kvinnorna är alltså bara spelpjäser. Man kan inte säga att folk är goda eller onda, de flesta är bara frustrerade över de dåliga kort som livet delat ut till dem.

Men att regissören Park Chan-wook, som bland annat gjort Lady Vengance, skulle göra detta till ett kvinnligt hämnddrama är föga förvånande. Sarah Waters såg i alla fall till att man inte fick skriva att filmen var "baserad på" hennes roman - det fick räcka med "inspirerad av".
Det är ungefär som fallet med den sydkoreanska krigsfilmen Operation Chromite vs. verkligheten - filmen är så mycket högljuddare och så övertydlig och så fel. Verkligheten får förmodligen också komma med en brasklapp och säga: Ni får bara säga inspirerad av. Ni får inte säga baserad på!

Klass - en konstruktion?

Som kostymdrama och skildring av 1930-talets Sydkorea presenterar filmen en snygg yta, långt från misären och de skitiga gatorna i det viktorianska London i The Fingersmith. Något som man faktiskt saknar i The Handmaiden är representationen av en underklass eller lägre medelklass, av fattiga, föräldralösa, medellösa osv. Dessa karaktärer var rikt representerade i originalet.

En hel del av storheten med The Fingersmith var att den ställde intressanta frågor om klasstillhörighet och hela systemet - är klass något du föds till? Eller är det konstruerat? Beror allt bara på hur du talar, hur du för dig, hur du klär dig, hur du ser på dig själv - eller hur andra ser på dig? Frågorna ställs på sin spets eftersom "the gentleman" inte är en gentleman och eftersom de båda tjejerna i romanen byter plats med varandra mer än en gång.

Sårbar utan språk

Allt detta är borta i The Handmaiden. Det är som om klassfrågan helt ignoreras. Och att fattigdom helt ignoreras. Sook-Hee blir aldrig riktigt skitig, hon använder inte ett grovt och vulgärt språk och analfabetism används inte som viktig ingrediens i intrigen. Analfabetismen gjorde huvudpersonen extra sårbar i originalet, det faktum att hon inte kunde läsa alls och att hon bara kunde skriva sitt eget förnamn, och detta var en viktig del av intrigen. Systemet kan göra vad som helst med folk som inte kan försvara sig i skrift.

Omodernt med fattigdom?

De flesta arbetarklass- och underklasskaraktärer och alla rännstensungar är strukna i The Handmaiden - av alla de karaktärerna är bara Sook-Hee kvar i den här uppdaterade versionen och hon ser så rentvättad och len och fin ut att det är svårt att se henne som den ilskna, skitiga och hungriga ficktjuv som rollen var i originalet. Hon som hela tiden kämpar för att behålla sin värdighet som människa.

Det har antagligen blivit omodernt att låtsas om att det finns fattiga människor när man ska åka till Cannes och tävla om Guldpalmen. Undantaget från regeln är regissören Ken Loach - som ironiskt nog vann 2016 års Guldpalm med sitt drama om fattiga människors kamp för att behålla sin värdighet: Jag, Daniel Blake. Huvudpersonen är för övrigt datoranalfabet. Vilket bidrar till hans utsatthet.

Läs även om Ken Loachs nya film:

http://tidningenkulturen.se/index.php/film/filmkritik/23149-film-dvd-jag-daniel-blake

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.