Národní divadlo –Nationalteatern är folkets teater i Prag



Den gyllene kronan på Nationalteatern i Prag glimmar under Prags broar.

Det vimlar av små skolbarn på besök på Nationalteatern i Prag, som på tjeckiska heter Národní divadlo. Entusiasmen och stoltheten över teatern går inte att ta miste på. Den duktiga guiden Paula förklarar på engelska att skolklasser från hela Tjeckien kommer hit för att se den här fina teatern. Nationalteatern är inte bara Prags stolthet. Den är hela Tjeckiens stolthet. För det här är hela folkets teater och det tjeckiska folket samlade ihop sin slantar till sin älskade Národní divadlo. Inte mindre än två gånger!

Man kan se Národní divadlo som en motståndshandling, en kulturell revolution, ett sätt att sätta kronan på verket (bokstavligen) på den tjeckiska kulturen, med stolthet. Och hela byggnaden kröns av en gyllene krona som syns på de flesta ställen när man går runt i Prag. När man spanar under Prags broar syns det något som glimmar och speglar sig i floden, och se där, det är Národní divadlo.

 

En motpol gentemot makten

 

En av grundstenarna har kommit ända från Chicago, berättar
guiden Paula.

För att förstå den enorma stolthet och entusiasm som finns hos tjeckerna, hos varje individ, ner till minsta skolbarn, måste man förstå den tjeckiska historien. När man började planera Národní divadlo var Tjeckien en del av det Habsburgska kejsardömet. Eliten pratade tyska. Makten pratade tyska. Kulturen var på tyska. Att planera en pampig byggnad där det tjeckiska språket och den tjeckiska kulturen skulle stå i centrum var modigt, smart och genomtänkt.

 

Den tjeckiska nationalandan skulle få se vilka vackra saker som var skrivna och skulle skrivas på tjeckiska. Det tjeckiska sättet att göra drama skulle bejakas.

 

Homeland kan beskådas i foajén.

Placeringen av Národní divadlo är ingen slump. Man har från teatern utsikt över Pragborgen, vilket i och för sig är tjusigt, och en vy som borde locka turister, men planen var att Národní divadlo skulle ligga just här som motvikt till den tysktalande makten som höll till i Pragborgen. Än idag bor makten i Pragborgen, men idag är det Tjeckiens president som har sin representation här. Pragborgen är den äldsta i världen som fortfarande används i sitt ursprungliga syfte, som maktcentrum.



 

En strategiskt placerad teater

 

Tanken var uppenbar att makten och kulturen skulle balansera varandra. Smart tänkt, och symboliskt, men arkitektoniskt var det inte så lätt att få in en teater på det begränsade området. Opera, balett och drama skulle ju alla få ett hem.

 

Utsikten från Nationalteatern är spektakulär.
I bakgrunden Petrin kullen.

Nationalteatern öppnades för första gången den 11 juni 1881 och hedersgäst var kronprinsen Rudolf från Österrike. Smetanas Libuše var det verk som fick äran att spelas på världspremiären, dirigerat av Adolf Chech. Ytterligare elva förställningar framfördes.

 

 

Eldsvådan – ett olöst mysterium

 

Sedan stängdes teatern för att färdigställa de sista detaljerna, och under arbetets gång bröt en eld ut, 12:e augusti 1881, som förstörde en stor del av teatern, bland annat auditoriet och teaterscenen.

Narod Sobe! The nation to itself! i guldskrift.

Än idag är det ingen som vet hur branden startade, om det var en olycka eller en anlagd brand. Den officiella versionen som alla guider ger besökare är att det var arbetarna, som arbetade på att färdigställa teatern, som av misstag råkade sätta eld på den. En annan version, som vanligtvis inte ges till de som besöker teatern för en guidad tur, är att branden var anlagd. En tysk grupp gillade inte den nya teatern där den tjeckiska kulturen skulle få ta plats.

Men ingen kan som sagt veta sanningen; det är som Tycho Brahes död – det finns många teorier och ingen har kunnat bevisa eller motbevisa någonting.

Vad som är sant och obestridligt är att folket återigen samlade ihop pengar och såg till att deras dröm om en Nationalteater för det tjeckiska språket och den tjeckiska kulturen blev verklighet.

 

Om folket var enigt, så fanns det mindre enighet bakom kulisserna. Den ursprunglige arkitekten Josef Zítek ersattes av sin elev Josef Schulz.

Två arkitekter, en vision

De åtta musorna, konstens gudinnor,
 pryder målningen i taket i auditoriet.

Båda arkitekterna finns på foton som Nationalteaterns arkitekt när man går runt i Nationalteaterns Museum i källaren. Här finns också ”the foundation stone ” att beskåda (som tack och lov inte brann upp) och stenar från hela landet som symboliserar hur alla i hela Tjeckien stödde byggandet av Nationalteatern i Prag och en sten som åkt hela vägen från Chicago – skickad av tjecker i förskingringen för att stödja bygget.

 

Konstverken inne i Nationalteaterns foajé är gjorda av Mikoláš Aleš och Frantisek Zenisek. František Ženíšek.

Byggnaden är i neo-renässans stil, men också inspirerad av den rådande entusiasmen för slavisk mytologi.

Josef Mánes målningar använde tidens romantiska landskapsstil.

 

Skulpturer med utsikt

På teaterns terrass kan man beskåda skulpturer – ett tre-spann med hästar, och tio allegoriska skulpturer av Bohuslav Schnirch, ytterligare tio av Antonín Wagner, stenskulpturer av Max Verich ….

Men man glömmer nästan att titta på dem eftersom utsikten är så imponerande. Man ser en stor del av Prag, hela Pragborgen med alla sina byggnader; St Nicholaus kyrka som är känd för att Mozart spelade där under sin tid i Prag, Petrín kullen med sina blommande fruktträd och sitt utsiktstorn (som är en liten replika av Eiffeltornet) som är en omtyckt utflyktsplats för Pragborna.

Scenen i sig är ett konstverk och det är en upplevelse att sitta i salongen, även när det bara jobbas för att göra i ordning för kvällens föreställning.

 

Národní divadlo – alla ger vad de kan

Alla i hela Tjeckien, till och med vartenda litet barn, vet vad det står ovanför scenen på Národní divadlo, hävdar guiden Paula. Narod Sobe! ”The nation to itself!”. Under de gigantiska, sirliga guldbokstäverna finns en så vacker ridå, målad av Vojtěch Hynais, att det nästan känns synd att den ska hissas upp när föreställningen ska börja. På ridån är alla sorts människor avbildade, alla som skänkt pengar. En mamma med en massa små barn, skänker lite pengar. Hon har inte mer --- men hennes lilla bidrag är inte mindre viktigt för den skull. Alla ger vad de kan.

 
Det summerar tjeckernas attityd. Alla gav vad de kunde – en gång till – och den 18 november 1883 var det dags att återinviga teatern.

Nationalteatern i Prag.

Den nya teatern var bra planerad och tekniskt avancerad för tiden --- och fungerade på samma sätt i ungefär hundra år. 1 april 1977 stängdes teatern för renoveringar, och teatern öppnade igen sex år senare för att fira hundraårsjubileum. Teatern skänktes tillbaka till den allmänna publiken med Smetanas Libuše.

Idag finns en modern stilren kontorsbyggnad bredvid, där bland annat biljettkontoret ligger. Nationalteatern är hem för tre olika ensembler: drama, opera och balett. Man gör både klassiska och moderna produktioner och begränsar sig inte.