måndag 15 september 2014

FILM: The Railway Man


The Railway Man - en sann historia!


 
--- En alldeles sann historia om tåg och tortyr, krig och kärlek --- och otroligt stort mod

 

 

Eric Lomax

The Railway Man

Noble

 

-Pratar ni om kriget och om vad ni gjorde mot oss?

-Nej.

-Vi pratar inte heller om kriget. Och ingen skulle tro på vad ni gjorde mot oss.

 

Ungefär så går samtalet mellan britten Eric Lomax och japanen Takashi Nagase, långt efter andra världskrigets slut.

 

Kriget pågick betydligt längre i Asien än i Europa. Det var till sist australiensiska fallskärmstrupper som befriade Eric Lomax från tortyren och fångenskapen hos det grymma, japanska Kempeitai.

 

Japanerna och britterna har på sina olika sätt ett liknande hederskodex. “A code of silence”. Man pratar inte om det. Men av olika anledningar. Japanerna vill inte gärna prata om sin roll under andra världskriget, sin del i axelmakterna


(Tyskland-Italien-Japan), och de krigsförbrytelser som begicks. Britterna var ju en del av “det vinnande laget” --- alltså fick man inte klaga på att landet var sönderbombat, att maten ransonerades långt in på femtiotalet och att tyskarna och japanerna fick hjälp av amerikanerna med att bygga upp sina länder, medan britterna fick klara sig själva och leva med bombhål i gatorna. Framför allt skulle man inte klaga på hur britter som varit krigsfångar hade behandlats. Och de före detta brittiska krigsfångarna pratade inte om det.

 

Eric Lomax var en av 60 000 brittiska krigsfångar som tillsammans med 180 000 kineser jobbade med att bygga järnvägen mellan Burma och Thailand, för den japanska kejserliga armén --- hälften av arbetarna dog. Detta var väntat. Detta var en del av beräkningarna, när man tog in “gratis arbetskraft“ --- alltså krigsfångarna.

 

Britterna hade tidigare planerat att bygga den där järnvägen. Men det blev inte så. De bestämde sig för att om man hade byggt järnvägen hade detta varit “an act of intolerable cruelty” --- man skulle inte bara behöva billig, invandrad arbetskraft (som var det gängse sättet att bygga järnvägar på) utan “an army of slaves”.

 

Senare, under japanskt styre, blev brittiska soldater en del av denna “army of slaves”.

Britterna blev krigsfångar sedan deras överbefäl kapitulerat i Singapore den 15 februari 1942.

 

Filmen har Colin Firth och Jeremy Irvine i
rollen som Eric Lomax, The Railway Man.
Nicole Kidman spelar den kloka frun Patti.
Eric Lomax var signalist, en av ingenjörerna, och han och hans vänner hade kunnat ha ett relativt bra krig som krigsfångar, om de valt att samarbeta, för ingenjörerna var mer värdefulla än de britter och kineser som jobbade med att bara hugga sten. Men Eric och hans vänner väljer att inte samarbeta, de bygger bland annat en radio för att få in nyheter hemifrån, för att sprida hopp bland sina landsmän som hugger sten och jobbar under omänskliga förhållanden. När radion hittas utses Eric till syndabock, han torteras under fruktansvärda förhållanden och två av hans vänner dör av misshandeln. Men ändå ger Eric aldrig vika, han går aldrig med på att han spionerar för kineserna, han går aldrig med på att han ritat kartan för kineserna. Han har gjort allt för sig själv. Han gillar nämligen tåg och beskriver sig själv som “railway enthusiast” (han hatar den nedsättande termen “trainspotter”) och japanerna har aldrig hört uttrycket “railway entusiast” förr. (De har förmodligen inte hört talas om “trainspotting” heller).

 

En stor del av Eric Lomax liv har bestått av tåg. Och både det värsta och det bästa förknippar han med tåg. Det värsta hände under andra världskriget. Det bästa hände 1980 när han på ett tåg i Skottland träffar sin blivande fru Patti. Det är Patti som får honom att ta tag i sina demoner och i alla fall försöka “prata om det”. Hon har varit sjuksköterska i tjugo år och hon tror inte på den brittiska “code of silence” --- det kan inte vara nyttigt att alltid bita ihop och aldrig klaga. Demoner ska inte stängas in i mörkret, de ska ut i ljuset, så man kan konfrontera dem.

 

Eric åker tillbaks till brottsplatsen. Där jobbar tolken Takashi Nagase med att visa runt turister. Eric har haft hämndkänslor mot japanerna --- men de flesta avrättades som krigsförbrytare (krigsfångar ska behandlas väl, inte som slavar som arbetar sig till döds). Tolken har klarat sig. Men även Nagase har mardrömmar om kriget. Han fick jobba med att gräva upp offren bredvid järnvägen. Tusentals döda, tusentals mördade i massgravar.

 

Eric Lomax väljer att inte hämnas på Nagase --- han förlåter honom. Det hela är som ett perfekt exempel ur Desmond & Mpho Tutus Förlåtelse ---  man måste förlåta för att inte bli bitter och förstörd --- men för att kunna förlåta måste den som ha gjort fel genuint ångra sig. Det går inte att förlåta någon som bara skyller ifrån sig och säger “jag följde bara order” eller “jag gjorde bara som alla andra”. Nagase erkänner sin skuld, sin del i maskineriet och pratar inte bara om “dem” och att “bara lyda order”. Nagase har erkänt, alltså kan Lomax förlåta. De kan också börja prata om det. Alla mardrömmar de har från kriget, som fortfarande förföljer dem.

Eric Lomax och Takashi Nagase i verkligeheten.
De blev vänner för livet.
 

Eric Lomax nöjde sig inte med att prata om det, han skrev en hel bok om det. Detta från ett område som har varit präglat av tystnad, för att japaner och britter helt enkelt inte har för vana att prata om det, eller skriva om det. The Railway Man är ett unikt vittnesmål, en unik historia, som det borde finnas flera av. Med tanke på hur många som utsattes för liknande saker. Eric Lomax valde att inte hålla tyst längre och hans fru Patti hjälpte honom att komma till det beslutet. Mellan Lomax och Nagase växte fram en livslång vänskap som varade till Nagase gick bort 2011. Lomax själv levde tills 2012 och blev 93 år gammal.

 

Dikten The Clock of Man är också skriven av Eric Lomax och är en tankeväckande dikt --- allt av den bästa krigspoesin skrevs inte under första världskriget!

 

The Railway Man är en unik och vacker historia, sin grymhet till trots, för till syvende och sist handlar det inte bara om försoning och förlåtelse, utan även om att hitta den stora kärleken som kan läka allt.

 

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.