FILM: Her

Den fjärde filmen av Spike Jonze!

Theodore Twombly bor ensam i en stad full av skyskrapor. På dagarna jobbar han med att formulera kärleksbrev åt främlingar. På kvällarna spelar han dataspel och deppar. Theodore är nämligen i slutfaserna av en skilsmässa, men förmår inte släppa taget om sin exfru och skriva på de sista dokumenten.

En dag testar han ett nytt operativsystem som lovar att det verkligen kommer att lära känna honom. Till och med bry sig om honom. Hon – för det är en hon – kallar sig Samantha, och de båda faller hårt för varandra. Snart refererar Theodore till henne som sin flickvän.

Kärlekshistorien "Her" är Spike Jonzes fjärde långfilm, och det är – i hård konkurrens med debuten "Being John Malkovich" – hans bästa hittills. Jonze har alltid varit en enastående filmskapare så tillvida att hans visuella, narrativa gimmicks inte bara är en ball fernissa på historien utan att de tvärtom förstärker den, på en direkt organisk nivå förenar sig med den.

"Her" är, på ett sätt, hans rakaste film, eller åtminstone en där han helt mognat in i sin stil. Men det är likafullt en fantastisk film, i ordets samtliga bemärkelser: en film lika fast förankrad i fantasin som i allt det småttiga och vardagliga. På många sätt är den en släkting till Michel Gondrys och Charlie Kaufmans "Eternal Sunshine of the Spotless Mind", även den en film som trots sina övernaturliga premisser framstår som en både innerlig och exakt skildring av människors relationer.

Ensemblen är strålande, inte minst Joaquin Phoenix som tillhör den där ytterligt lilla skådespelarskaran som formligen försvinner in i sina roller. Och Phoenix Theodore är med sin eftertänksamma framtoning ett slags antites till de figurer han gjort i "To Die For" eller "The Master", en ärrad människa som vid något tillfälle anförtror Samantha rädslan inför att han redan upplevt alla de känslor han någonsin kommer att ha, och att resten av livet bara kommer att erbjuda tunna derivat av de där känslorna.

Även Scarlett Johansson – även om man bara hör hennes röst – är strålande i sin gestaltning av det komplexa, empatiska operativsystem som programmerats till att utvecklas och förändras i relationen till sin ägare vilket gör relationen tätare men också alltmer problematisk.

En mindre känslig filmskapare hade lätt kunnat göra "Her" till pekfingrig pamflettfilm om faran med att tillbringa för mycket tid med den moderna tekniken. Men "Her" handlar inte överhuvudtaget om den aspekten – att Samantha är ett operativsystem och inte en människa är ett praktiskt problem, inte ett moraliskt.

Under ett samtal mellan Theodore och hans nyskilda bästis Amy, som även hon blivit vän med sitt operativsystem, säger Amy apropå vänskapens okonventionella natur att "we’re only here briefly, so I wanna allow myself … joy". Precis där summerar hon både den här berättelsen, och Spike Jonzes filmskapande i stort.