På stort alvar - 15 noveller

Med naturen som mördare

mysryslig guldgruva i Månpocket,Johan Theorin
På stort alvar: 15 noveller
Månpocket, W&W

”Redan som baby togs jag med på färjorna över till Öland för att träffa släkten. När jag hade fått tänder bjöds jag på min första kroppkaka, och när jag lärt mig cykla började jag utforska det platta och ljusa landskapet ihop med kompisar. Då och då stannade jag kvar inomhus länge nog för att lyssna till morfar Ellerts berättelser om äventyr, spöken och missöden till sjöss.” så skriver Johan Theorin i förordet till På stort alvar.
Efter Ölandskvartetten, deckarna Skumtimmen, Blodläge, Nattfåk och Rörgast, är Johan Theorin förmodligen lika sammankopplad med Öland som kroppkakor, Ölandsbron, väderkvarnar och alvaret.

I novellsamlingen På stort alvar får man frossa i vad Theorin gör bäst: 1) skildrar Öland 2) konstruerar knepiga spänningsintriger. Theorin blandar gärna in några paranormala inslag i den traditionella deckarekvationen och det gör att man aldrig riktigt vet vad man har att vänta sig.

Med naturen som mordvapen, skrev undertecknad om Skumtimmen - i På stort alvar skulle man helt allvarligt kunna säga ”med naturen som mördare”.

I novellen Grenverk dricker en törstig joggare från en källa. Han blir beroende av källan. Sakta men säkert blir han mer och mer träig -bokstavligt talat - och slutligen förvandlas han till en del av det grenverk som omger källan.

Theorin berättar själv att han fått inspiration till novellen Grenverk dels genom sin egen löpning och dels genom andras träning. En kväll när Theorin var på sin löprunda bestämde han sig för att dricka vatten ur en bäck i skogen. Ingen bra idé, det ledde till magsjuka direkt vid hemkomsten (dock att föredra framför att bli förvandlad till trä). Huvudpersonen i Grenverk är träningsfanatiker, något som Theorin enligt egen utsago inte är, men han berättar att han känner killar som tränar och svälter hela vintern för att (enligt dem själva) vara snyggast på stranden under en semestervecka. Är det vettigt att förstöra livsnjutningen de övriga 51 veckorna för ett sånt mål?

De paranormala inslagen i deckargenren är dock inget nytt, de var populära redan på viktoriansk tid, men Theorin gör den paranormala deckaren till sin egen när han introducerar övernaturliga inslag i till synes ofarlig öländsk vardag. Men vi vet ju alla hur det egentligen ligger till … Naturen är bedräglig. Naturen är farlig. Naturen ställer sina villkor, och människorna lever på naturens villkor. Det är mycket tydligt i en miljö som det öländska alvaret. Ska människan överleva får hon se till att bli tuff och hårdhudad - utan att för den skull bokstavligen förvandlas till trä.
Theorin hävdar själv att han har en del gemensamt med Lord Byron, och då menar han inte fåfänga, utan det faktum att Lord Byron en gång tackade nej till att övernatta i ett hemsökt hus med orden “Jag tror inte på spöken, men jag är rädd för dem!”

Theorin tror själv inte på det han hittar på - men det hindrar inte att det skrämmer honom. Man vet ju aldrig riktigt var man har det paranormala.

På en symbolisk nivå fungerar det paranormala greppet ypperligt. Se upp för grenarna ute på alvaret - för naturen vill ju egentligen inte att den inkräktande människan ska överleva. Eller ?!
För alla fans av Gerlof Davidsson finns en god nyhet: den gamle skutskepparen – känd från Skumtimmen, Nattfåk, Blodläge och Rörgast – finns med som huvudperson i flera av novellerna!
Det här är en mysryslig guldgruva i Månpocket, full av kära återseenden och nya bekantskaper på ett Öland som man gärna återvänder till. Johan Theorin behärskar till fullo den svåra konsten att skriva spänningsnoveller – här är en författare som inte behöver bre ut sig på 600 sidor för att skapa spänning, mystik och rysningar!