lördag 29 mars 2014

RECENSION: Nyutgåva av Pannkakstårtan - med ljudbok!

Litteratur: Sven Nordqvist - Pannkakstårtan med ljudbok
Skriv ut

En modern klassiker i efterlängtad nyutgåva

Findus på CD!Findus på CD!Sven Nordqvist
Pannkakstårtan med ljudbok
Inläsare: Lennart Jähkel
Opal förlag
Katten Findus tycker om att fylla år. Därför firar han födelsedag tre gånger om året. Och då vill han ha pannkakstårta!
Pannkakstårtan fyller trettio år i år. I Katten Findus tideräkning blir det kanske nittio?
Trettioårskalaset firas med en nyutgåva av Pannkakstårtan där en ljudbok ingår, en CD med sagan inläst av Lennart Jähkel. Hans stämma passar fint till den rurala idyll som är Pettson och Findus land.
Pannkakstårtan har en lyckad berättarstruktur enligt den klassiska modellen: ”katten på råttan på repet …” Mängder av humoristiska upprepningar och allt hänger ihop, för mjölet är slut, och då måste man cykla till handelsboden, men cykeldäcket är trasigt och behöver lagas, och då behövs verktyg från snickarboden och snickarboden är låst, och då måste man ha tag på nyckeln …Och för att hämta den behövs en stege som står i hagen med den arga tjuren … och då behöver Katten Findus ställa upp som tjurfäktare och Pettson tar fram vevgrammofonen och spelar Jussi Björlings Till havs.
Av någon anledning tycker grannarna att Pettson är lite tokig. Normala människor knyter väl inte fast en gardin i svansen på katten och klättrar över taket när han säger att han ska till handelsboden? För skvallergubben Gustavsson kommer förbi just när allting är som rörigast och Pettson kastar sina gamla byxor i äggsmeten och förklarar att han ska göra pannkakstårta enligt eget recept …
Vi som följt med i historien vet ju att Pettson är helt normal. I alla fall enligt Pettsons och Katten Findus standard. Men andra har ju ett annat sätt att se på saken …
Pannkakstårtan är fortfarande lika humoristisk, underfundig och nyskapande som när den kom ut för första gången.
I Sverige brukar mantrat för barnböcker vara att barn vill läsa om andra barn. Man ska INTE skriva om pensionärer och antropomorfiska djur i barnböcker! Pettson och Findus böckerna har både gott om folk i pensionärsålder, så väl som antropomorfiska djur. Men som brasklapp bör tilläggas att Pettson och Findus böckerna utspelar sig i en förfluten tid där gamla människor inte vet om att de borde vara pensionärer, de knegar på dagligen i alla fall!
Det är så skönt att inte alla följer reglerna och bara skriver om barn för barn. För barnboks-Sverige skulle vara mycket fattigare utan gubben Pettson, gubben Gustavsson, Katten Findus, Hönan Prillan, Tuppen Jussi och alla de underfundiga mucklorna, som ständigt pular på med sitt, bredvid huvudintrigen i alla Pettson och Findus böckerna.
Det är säkert de där mucklorna som ätit upp mjölet och bitit hål på däcket och haft bort nyckeln … Det kan vara bra att ha några små busiga mucklor att skylla på ibland!
Belinda Graham

William monsterjägaren


 

Framtiden ser ljus utFramtiden ser ljus utHemlig kompis sökes!

Anders Dahlström
William monsterjägaren
Opal
Det är inte lätt att vara ensam, när man inte vill vara det. Det är ännu värre att aldrig få vara i fred. William är ensam, utsatt, mobbad, klädd i avlagda paltor som en gång varit hans syster. William vill ha en vän. Det mest logiska är att gå på monsterjakt. Med ett monster som vän kommer ingen att våga sätta sig på honom! Eller sätta sig upp mot honom över huvud taget. I Williams fantasi hittar han en minotaur-liknande varelse som kan följa med honom överallt.
William monsterjägaren är som en avlägsen syssling till den ensamme pojken i Låt den rätte komma in --- eller till Alfons Åberg som hade sin hemlige vän Mållgan, tills han kom på att det var bättre att ha en riktig vän, en som syns och som inte försvinner när stora killar kommer och är elaka.
William hittar också en riktig vän, en flicka som också är klädd i någon annans avlagda paltor. Flickan har en storebror. William har en storasyster. De har mycket gemensamt. De har ett litet äventyr i skogen tillsammans och delar lika när det gäller provianten.
Framtiden ser ljus ut för William. Även om han inte lyckades hitta ett monster.
William monsterjägaren är en lagom spännande bok för 3-6 års åldern, med stora, färgglada uppslag.
Belinda Graham

RECENSION: Livet efter dig

Ibland är känslorna som en labyrint

Livet efter dig blev utvald till årets bästa bok i EnglandLivet efter dig blev utvald till årets bästa bok i EnglandJojo Moyes
Livet efter dig
Originaltitel: Me Before You
Översättare: Emö Malmberg
Printz publishing
Louise Clark och Will Traynor har helt olika personligheter och kommer från helt olika samhällsklasser. Ändå för ödet dem samman.
Louise har ingen utbildning och har jobbat större delen av sitt vuxna liv fram till 26 års ålder på ett café. När caféet stängs blir hon arbetslös och efter diverse förödmjukande turer på arbetsförmedlingen - både realistiskt och humoristiskt beskrivna av författaren Jojo Moyes - blir Louise personlig assistent till Will Traynor som blivit förlamad efter en motorcykelolycka.
Livet efter dig påminner om en blandning av den franska filmen En oväntad vänskap och den svenska filmen Ego. Will är en typisk Ego-kille som haft allt, toppjobb i London, långa snygga blonda flickvänner, märkeskläder, dyra hobbies och exotiska semestrar med extrema sporter … och som förlorat allt. I vanliga fall hade han inte lagt märke till en tjej som Louise - kort, knubbig (eller kurvig), kort brunt hår och ovanlig, egen klädstil - second hand istället för märkeskläder.
Skillnaden är att Livet efter dig verkligen går på djupet med både problemen och klass- skillnaderna istället för att skoja bort det och göra allt till en ”bromance” eller en romantisk komedi.
Det framgår snart att av de två är det Louise som är mest “förlamad” - beror det på brist på pengar, olika klasstillhörighet eller på något mer, något helt annat? Louise är 26, utan utbildning, utan framtidsdrömmar, utan ambitioner och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar. Hon har ansvaret för att försörja sina föräldrar och sin morfar, och det blir inte bättre av att lillasyster med faderlöst barn hoppar av universitetet och flyttar hem.
En fredagskväll väljer hon mellan att läsa en bok eller att titta på TV. Will påpekar att hon är patetisk. Han hade aldrig ett så tråkigt liv som hon när han var frisk.
Louise har aldrig sett en utländsk film med textremsor. Hon har aldrig varit på en konsert. Hon har aldrig rest någonstans. Hon nöjer sig med att drömma om Paris.
Will har gjort precis allting.
Det enda Louise och Will har gemensamt är envishet. Will har bestämt sig för att ett liv som förlamad inte är värt att leva. Han vill göra slut på allt. Louise har bestämt sig för att livet visst är värt att leva.
Trots allt. Hon har själv stått ut med sina egna skador som inte syns och som ingen vet om. På sitt sätt är Louise mer skadad och mer rörelsehindrad än Will. Men det är bara Will som ser det.
Livet efter dig blev utvald till årets bästa bok i England, i den nationella Richard & Judy Book Club.
Jojo Moyes nya bok The Girl You Left Behind utspelar sig under första världskriget och har även den blivit en kritiker- och läsarsuccé.
Ibland är känslorna som en labyrint.
Belinda Graham

fredag 28 mars 2014

FILM: The Counselor - Snabba Cash, extra de luxe


 Mycket yta, lite innehåll!


82 år gammal manusdebutant!
Den Pulitzer-prisbelönade författaren bakom The Road och No Country For Old Men gör nu, 82 år gammal, debut som manusförfattare till The Counselor. Regi av Ridley Scott och mängder av Hollywood kändisar på affischen. Det ser bra ut på pappret. Och på affischen. En Snabba Cash livet extra de luxe, ungefär. Men de svenska Snabba Cash filmerna är faktiskt mycket, mycket bättre! Bättre dialog, bättre karaktärer (som man faktiskt bryr sig om) och mindre Armani, diamanter och dyra sportbilar. The Counselor blir bara snygg yta, omständlig dialog och en massa filosofiskt babbel, när folk borde göra något istället.

 

”Alla dör, till och med Brad Pitt”. Så beskriver en besviken åskådare The Counselor och ja, det kan man ju säga. Nu dör ju inte alla, men många, av de stora namnen.

Cameron Diaz, komplett med leopardtatueringar och två husdjurs leoparder ska vara boven i dramat, det är lite som om Cruella De Vil rymt från Disneyfabriken. Cameron Diaz gör en överspelande och helt otrovärdig karaktär.

Planteringarna hur övriga stjärnor ska mördas (Brad Pitt, Penelope Cruz och Javier Bardem) är övertydliga som en gigantisk neonskylt i öknen.

The Counselor är mycket yta, inget djup och inga karaktärer att bry sig om. Fast huvudpersonen, den namnlöse the counsellor själv, ska föreställa advokat, precis som Jens Lapidius.

En av replikerna i filmen (yttrad av Javier Bardem) är att kvinnor kan förlåta en man allt, utom att man tråkar ut dem.

Detsamma kan sägas om en biopublik. De kan förlåta en regissör allt, utom att han tråkar ut dem.


FILM: Farväl till maffian



Det är inte lätt att vara gift med maffian!

 Farväl till maffian

 - Vad händer efter vittnesskyddsprogrammet?



Luc Besson, Robert De Niro och Michelle Pfeiffer har alla erfarenhet av maffian. I alla fall på film. Många maffiaskildringar slutar med att huvudpersonen går in i ett vittnesskyddprogram (om han inte redan är död). Romanen Malavita handlar om vad som händer efter att vittnesskyddsprogrammet gått igång. Här handlar det om en amerikansk maffiafamilj som bosätter sig i det franska Normandie.
 
De har fått nya hemliga identiteter och ska ligga lågt … men alla fyra i familjen fortsätter att bete sig precis som vanligt. Mamman i familjen sätter eld på ännu ett köpcentra (pappan i familjen: var har du tänkt att folk ska handla nu?) Pappan i familjen misshandlar den ende rörmockaren i trakten (mamman i familjen: och vem hade du tänkt ska fixa folks rör nu  då?) Sonen i familjen tar snart över det mesta av den ”olagliga” verksamheten i skolan och han vet precis vad alla vill ha och hur alla ska luras att lyda. Dottern i familjen är upptagen med att förföra matteläraren. När hon inte slår ner franska sluskar som petar på henne utan att fråga om lov först.

Alla säger glatt att allt är ”fine!” och alla ljuger hela tiden både för sig själva och för de andra i familjen.

Sonens lilla novell på engelska handlar dock om ett maffiaskämt. Skoltidningen lyckas på osannolika vägar komma tillbaka till USA och i händerna på den man som vill se hela familjen död …

Det är bara att förutsätta sig på ”final shoot out”.

Familjen kommer att klara sig, inklusive hunden som heter Malavita, men det går sämre för civilbefolkningen i Normandie. Alla grannar, brandkåren gendarmeriet och några fler stryker med under denna film. Lite synd på alla trevliga fransoser, kulturkrockarna till trots verkar de mycket trevligare än den jobbiga amerikanska maffiafamiljen.

Men Michelle Pfeiffer och Robert de Niro är roliga ihop, och de Niros karaktär som låtsas vara författare går allt mer upp i sin uppfunna roll.

När byn vill att den amerikanske författaren ska tala om en amerikansk film ställer den store författaren givetvis upp. Och gör succé genom att analysera Martin Scorseses Maffiabröder där de Niro förresten själv var med under sin storhetstid.

Scorsese står med som exekutiv producent till filmen.

Regi: Luc Besson

Titel. Farväl till Maffian

Originaltitel: Malavita

Medverkande: Robert De Niro, Michelle Pfeiffer, Dianna Agron, John D’Leo, Tommy Lee Jones m.fl.

USA, Frankrike 2013

Scanbox Vision

RECENSION: Sophies historia - första världskrigets helvete möter konstdeckarna


 

Första världskrigets helvete möter konstdeckarna

Sophies historia är berättelsen om två unga kvinnor åtskilda av ett sekelSophies historia är berättelsen om två unga kvinnor åtskilda av ett sekelJojo Moyes
Sophies historia
Originaltitel: The Girl You Left Behind
Översättare: Emö Malmberg
Printz Publishing
Jojo Moyes har gjort succé över hela världen med Livet efter dig (Me before you), som enbart i Sverige har sålts i över 100 000 exemplar. Sophies historia är en efterlängtad ny Jojo Moyes roman och denna gång tar hon sig an om det första världskriget, ett konstverks historia och dagens ”konstdeckarna” och bevisar än en gång att en bra berättare kan väva magi av nästan vad som helst.
Första världskriget fyller 100 år i år. På den tiden det inträffade var det givetvis inte första världskriget (man hoppades att vansinnet aldrig skulle upprepas) utan ”The Great War” - det stora kriget.

Romanen Sophies historia inleds i Frankrike, år 1916.
Sophie Lefevre har flyttat hem från Paris, och driver tillsammans med sin syster familjens hotell i den lantliga hemstaden medan deras respektive män slåss vid fronten. Sophies man är den kände målaren Edouard Lefevre, som studerat för Matisse, och i flashbacks får vi veta hur Sophie och Edouard träffades – Sophie jobbar som ”shop girl” och det hela är som inspirerad av en Zola roman The Ladies' Paradise (samma roman som för övrigt ligger till grund för BBC serien The Paradise) – Sophie jobbar i ”paradiset” och ska erbjuda shopparna en respit från den verkliga världen. Edouard köper present efter present i varuhuset och ger till Sophie. Så småningom målar han hennes porträtt, och de gifter sig.
Det är detta porträtt som kommer att orsaka så mycket besvär och så många intriger … När nye tyske kommendanten får syn på Sophies porträtt blir han besatt av porträttet --- eller av Sophie? Eller av båda två?
90 år senare har Sophies porträtt behållit sin magi. Liv Halston äger det och ser det som sin bästa vän --- Sophie är den enda hon klarar av att prata med efter makens för tidiga bortgång. Han var 38 och berömd arkitekt, hon var 26 och behövde inte jobba. Tillsammans reste de över hela världen. Porträttet var hennes bröllopspresent.
Fyra år efter makens död blir Liv kär i en ”konstdeckare” – Paul. Jobbet han håller på med innebär att han ska återbörda Sophies porträtt till Edouards familj – år 2006, 90 år efter det målats. Liv Halston vägrar. Sophie är hennes bästa vän, och man ger inte bort sin vän till någon, speciellt inte Edouards känslokalla familj som alltid hatat Sophie.
Liv börjar själv leka konstdeckare, jakten tar henne till Paris, där hon bland annat träffar en ättling till Sophie, Sophies brorson. Han hävdar bestämt att Edouards snobbiga familj inte har rätt till Sophies porträtt– de ville aldrig veta av vare sig henne eller Edouard. Han hoppas att hans landsmän ska förlora rättegången! Men han kommer också med mer information: Sophie var hatad och utfrusen av sin egen familj. De sa att hon var en kollaboratör och en tyskälskare …
Är det så att den tyske kommendanten stal porträttet av Sophie, som Edouards familj hävdar, eller är det så att Sophie frivilligt gav det till honom?
En häxjakt på Liv Halston startar i brittisk media, där Liv utmålas som nazistälskare och judehatare, hennes mans namn får inte finnas på byggnaden han designat, eftersom de som äger företaget är judar …
Till saken hör att varken nazister eller judeförföljelser var en del av första världskriget, och Livs motståndare är rika franska gubbar, men media har sin vinkling och folk känner i allmänhet bättre till andra världskriget på grund av att det finns med i fler storfilmer och bästsäljarböcker.
För att få behålla Sophies porträtt hos sig måste Liv sälja sitt hus för att betala advokatkostnaderna, och dessutom själv hitta obruten proveniens ända tillbaka till 1916 för att bevisa att tavlan inte en enda gång blivit stulen, utan hela tiden varit gåva eller köpt/såld med kvitto till. Vansinnigt, men sant. Välkommen till konstdeckarnas absurda värld, där du måste bevisa att du äger vad du redan köpt.
För att vinna målet är Liv tvungen att gå på djupet med sanningen om Sophie, vad som hände för 90 år sedan, och vad som blev av Sophie. För hon försvann spårlöst. Så vad hände egentligen med Sophie?
Sophies historia ger en fascinerande och uppslukande bild av vardagligt liv under första världskriget, kombinerat med en konstdeckarintrig i nutid – för målaren Edouard och den tyske kommendanten var inte ensamma om att bli besatta av Sophie. Besattheten sprider sig även till Liv, 90 år senare.
Sophies historia innehåller två starka kvinnoporträtt, om tjejer som aldrig ger sig, hur mörkt det än ser ut --- och de båda har gemensamt att de ”lämnats” av sina män (en har försvunnit i kriget, en har dött) vilket originaltiteln understryker: The Girl You Left Behind. Men att vara den som är kvar innebär att man måste bli den som kämpar.

Belinda Graham

En oväntad vänskap - En oväntad succé!

En oväntad succé

Alla känner till filmen, men skillnaden när man läser boken är att detta är hela Abdels historiaAlla känner till filmen, men skillnaden när man läser boken är att detta är hela Abdels historiaAbdel Sellou, Caroline Andrieu
En oväntad vänskap
Originaltitel: Tu as changé ma vie - Intouchables pour toujours
Översättare: Maria Store
Libris förlag
Manusförfattarna och regissörerna Olivier Nakache och Éric Toledano har en del ansvar i att Abdel Sellou blev så berömd, och att bokförlagen började ringa Abdel för att få hela hans historia. Filmaffischen pryder bokomslaget.
“Jag har helt jämna tänder, ett ständigt leende på läpparna och ett härligt spontant skratt och jag tar mig modigt an killen i rullstolen. Dessutom dansar jag som en gud. “ I prologen till En oväntad vänskap beskriver Abdel inte sig själv - utan sitt alter ego i filmen, Driss, spelad av den snygge komikern Omar Sy. Och en hel del av boken handlar just om filmen.
“Filmens franska titel, Les intouchables, syftar på den lägsta indiska kasten, de oberörbara, som är dömda till evig misär,” hävdar Abdel Sellou.
På engelska heter filmen The Intouchables, eller (i Storbritannien) kort och gott Untouchable.
Man skulle kunna tolka titeln som en blinkning till The Untouchables (svensk titel: De omutbara), en klassisk maffiafilm av Brian De Palma där fyra omutbara män står emot för att göra det de tror är rätt. Att vara onåbar, eller oberörbar, är här något positivt.
“Jag tror inte ens att jag skrev på något avtal med filmskaparna. Men varför skulle jag ha gjort det? Vad hade jag, Abdel Yamine Sellou, gett dem? Några skämt, på sin höjd. Och till och med var de egentligen monsieur Pozzos, för det var han som lockade fram dem.
I verkliga livet är jag inte hans jämlike. Jag spelar på sin höjd en biroll, är snarast statist. Jag säger det inte för att vara ödmjuk (jag är ju bäst!). Men det jag gjorde var faktiskt enkelt.”
”Efter TV- och filmbolagen var det förläggarna som hörde av sig. Direkt till mig den här gången.
“Vi känner Driss, men nu vill vi lära känna Abdel”, sa de.
Jag varnade dem: den lille araben med kulmage är kanske inte riktigt lika trevlig som den store svarte mannen med kritvita tänder.
De skrattade och trodde inte att jag menade allvar …. Och så började jag berätta om mitt liv …”
Filmen som Abdel skriver om är en av de mest framgångsrika franska filmerna genom tiderna.
The Intouchables: En oväntad vänskap, blev en oväntad succé, om vänskap, fördomar och att hitta silverkanten på varje moln, vare sig man glidflyger eller inte.
The Intouchables är som en gammal saga eller klassisk commedia dell'arte stöpt i den moderna feel-good komediens form. Men sagoskimret ligger kvar över allt det moderna: invandringen, förorten, integrationen, problemen med att passa in i ett samhälle som inte erbjuder lika villkor för alla.
Franska filmer är ofta antingen eller. Antingen Sagan Som Säljer Som Smör (tänk på Amélie från Montmartre eller Romantics Anonymous) - filmer som inte gör någon hemlighet av att de utspelar sig i en sagovärld där ingen blir förkyld av att gå ute i regnet och ingen får ont i magen av för mycket choklad.
Eller så är filmerna krasst realistiska,som den hyllade, prisbelönade Mellan väggarna där en lärare spelar sig själv och sliter ont i förortsslummen, för att alla unga ska få samma chans (och till skillnad från i Döda poeters sällskap eller Dangerous Minds gör han egentligen ingen skillnad alls).
Filmen The Intouchables: En oväntad vänskap kombinerar dessa två genrer. Det ser inte ut som en Amelie-saga, fotot verkar realistiskt, och här är inga romantiska promenader i regnet med. Förorten är med, precis som iMellan väggarna, men det går att komma därifrån, med lite tur ochskicklighet, och med mycket humor och attityd.
Driss kommer därifrån. Och får jobb för Pierre, en äldre handikappad man, som bor som i ett sagoslott. Plötsligt förvandlas filmen till saga: alla kan bli vänner, oavsett ålder, socialgrupp, härkomst ...
Driss spelar sin Pygmalion / Pretty Woman roll optimalt, han till och med sjunger falskt i badet bättre än Julia Roberts och har ett snyggare, större leende (ja, det är faktiskt möjligt!) och med lite guidning från sin nye arbetsgivare drar han snart bara vinstlotter i livets grymma lotteri.
Men lärandet går åt två håll, båda männen utvecklas tack vare sin vänskap.
Det här är en sådan där fin saga, en äkta bromance/feel-good film, där komikern Omar Sy som Driss mjölkar det mesta han kan ur varje liten sketch.
Vissa skämtsamma scener kanske är lite töntiga eller långsökta. Men många av dem har faktiskt hänt ”på riktigt” och allvaret finns hela tiden där som ballast. De komiska sketcherna blir inte alltför många och inte alltför söta.
Det hindrar inte kritiker och cyniker från att sakna ”verkligheten” i historien. Filmen är baserad på en verklig historia. Den som vill kan se och jämföra med ”den sanna historien” om Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou i dokumentären A la vie, à la mort. De verkliga karaktärerna finnsäven med under eftertexterna till The Intouchables: En oväntad vänskap.
Kritikerna menar: att få arbete som arab har aldrig varit någon picnic och efter elfte september har det blivit ännu värre. Nu när en positiv roll skulle ha kunnat gå till en arabiskskådespelaregår den istället till en älskad, redan etablerad komiker från Senegal.
Senegal betyder musik, fotboll och humor. Cyniska kritiker, bland annat recensenten för den aktade brittiska filmtidskriften Sight & Sound (som utges av BFI), har varit kritiska till skådespelarvalet och hur filmen ”förstört” verkligheten. MEN att klaga på rollbesättningen är också att förringa det som dessa två skådespelare, François Cluzet och Omar Sy, faktiskt gör tillsammans, och Omar Sy har en enorm komisk tajming. Visst, han gör inte rollen som den ”ska vara”, men han gör den till sin. Det är bara att passa på att inte vara cynisk ett tag och att njuta av denna nya Pygmalionsaga, som låtsas vara verklig. 
Abdel Sellou hade själv inget emot att spelas av Omar Sy och det uppstod en oväntad vänskap även dem emellan.
Den vänskap som oväntat uppstod mellan Philippe Posso de Borgo och Abdel Sellou har också skildrats i dokumentärfilmen A la vie, a la mort, i Philippe Possi di Borgos självbiografiska bok, Le second souffle och nu senast i långfilmen En oväntad vänskap där Abdel fått namnet Driss och spelas av Omar Sy. I Sverige kom filmen ut på Scanbox och boken på Libris förlag. Omslaget är detsamma.
Alla känner till filmen, men skillnaden när man läser boken är att detta är hela Abdels historia - först på sidan 120 kommer han fram till jobbet hos Philippe Pozzo de Borgo. Och boken fortsätter efter att filmen tagit slut, med att både Abdel och Philippe gifter sig, med att de startar ett företag tillsammans, med barnen … Ja, de får båda barn med sina nya fruar. Abdel får tre barn och Phillippe får två nya barn (han hade redan barn från första äktenskapet) och bosätter sig i Marocko.
Medan Abdel skriver hur mycket Pozzo betytt för honom skriver Pozzo i sin tur i förordet hur mycket Abdel betytt för honom: “Han stöttade mig i de tyngsta kapitlen i mitt liv. Först satt han tillsammans med mig hos min hustru Beatrice när hon var döende. Sedan hjälpte han mig ur den depression som jag hamnade i efter hennes död. Till slut gav han mig livslusten tillbaka.
Vi har alltid haft en hel del gemensamt: att vi inte ältar det som har varit, att vi inte planerar för morgondagen, och framför allt att vi lever (eller överlever) i nuet.”
Abdel uttrycker sig enkelt: ”Jag har två pappor, två mammor, en svart dubbelgångare på bio, en fru, två söner, en dotter. Jag har alltid haft gott om kompisar, polare, medbrottslingar. Monsieur Pozzo är kanske en vän helt enkelt. Min första vän. Min enda vän.”
Abdel Sellou har skrivit sin historia tillsammans med Caroline Andrieu. Boken har översatts till bland annat engelska och tyska.
Belinda Graham

torsdag 27 mars 2014

FILM: Mud - ett coming-of-age drama i Mark Twains anda




Mud – ”My name is Mud!”



En modern Huckleberry Finn!


Mark Twains ande svävar over den här nästan perfekta filmen, som hade fungerat som tänkvärd familjefilm, om det inte vore för slutet, som get den en 15 års gräns.

Två unga tonårskillar, Ellis och Neckbone, vår tids Huckelberry Finn och Tom Sawyer, stöter på en mystisk främling som gömmer sig på en övergiven ö i Mississippifloden.

”My name is Mud”  säger han lakoniskt, ett uttalande som har en mörk dubbelmening på engelska. Typ ”mitt namn är inte värt ett vitten”. Mud berättar en otrolig historia för de unga killarna om hur han tvingats mörda en man för att skydda sin stora kärlek, Juniper, och att ett pris är satt på hans huvud.

Han ber om hjälp, dels med att skaffa fram mat, dels med att få fram ett meddelande till Juniper. De ska ju fly tillsammans, in i den romantiska solnedgången, undan männen som vill mörda Mud.

Ellis är själv olyckligt förälskad och identifierar sig starkt med Muds historia.

De två bästa vännerna bestämmer sig för att hjälpa Mud, kosta vad det kosta vill. Och det kommer att kosta en hel del. Men när de inser detta är det för sent att dra sig ur.

Mud  blir till ett coming-of-age drama, en ”sista-sommaren” film. Det här är den sista sommaren som killarna har innan de är vuxna på allvar. Mötet med Mud blir ett uppvaknande på mer än ett sätt. Vuxenvärlden de möter med Mud innehåller kriminalitet, kvinnomisshandel och korruption. Who know?!

Matthew McConaughey  gör sitt livs rollprestation som den karismatiska outsidern Mud, och i fina biroller syns Michael Shannon, Reese Witherspoon och Sam Shepard.

 

Regi: Jeff Nichols

Medverkande: Matthew McConaughey, Tye Sheridan, Jacob Lofland, Sam Shepard, Reese Witherspoon, Michael Shannon

USA, 2012

DVD, 2014, Scanbox Vision

FILM: Förälskad i Rom - om det flyktiga kändisskapet!

 

Opera, kärlek och kändisskap i Rom!

"Jag sjöng givetvis också i badrummet. I badrummet är vi alla operastjärnor!”


Detta uttalande är från ett föredrag av en okänd musiker om ett liv med musiken. Inte om ett liv som professionell kändismusiker utan som amatörmusiker. Dvs någon som gör annat för att livnära sig och dessutom har en karriär i olika band hela livet.

Det viktigaste är inte att bli berömd, utan att göra det man älskar. Förr i tiden var man tvungen att vara sin egen kändis. Som när föredragshållaren började spela egna instrument 1942 (!). Då fanns det knappt någon radio och definitivt inte någon TV eller Internet med Youtube. Idag behöver man inte kunna sjunga eller spela – allt kan fixas i efterhand i datorn. Man behöver inte heller bygga några kulisser. Det kan också fixas i datorn.

Sedan finns det ju fortfarande de som lär sig spela instrument på riktigt och som filmar på plats.
Och det finns fortfarande de som bara är operastjärnor i duschen.
Jag tänker direkt på Woody Allen filmen Förälskad i Rom. Som är inspelad på plats i Rom. Inga låtsaskulisser där inte. Samma stad som figurerade i Fellinis älskade La Dolce Vita. Båda filmerna handlar på sina egna sätt om kändisskap.

La Dolce Vita är långt ifrån så ljuv som sin titel, och den scen som gjorde mest intryck på mig var inte den ikoniska scenen med Anita Ekberg och fontänen och den vita kattungen, utan den där en kvinna är på väg hem till sin familj och den är död. Hennes man har dödat deras två barn och sedan begått självmord. Alla förföljer änkan på gatan, alla vill ha en bit av tragedin, alla vill ha ett citat. ”Alla” är journalister och fotografer. Paparazzi. Skribenten i filmen heter Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni) , fotografen Paparazzo(spelad av Walter Santesso) . Han fick ge namn till en hel föraktad arbetskår: paparriazzi fotograferna. Hade Fellini bytt mellan rollerna hade vi förmodligen idag istället talat om Marcellis som förföljer kändisar och som orsakade Prinsessan Dianas död.

Det går på ett litet kick att bli känd. Allt som behövs är en tragedi och sedan är man plötsligt en kändis.

Så går det till i La Dolce Vita.
Filmen med il grande BenigniFilmen med il grande BenigniI Förälskad i Rom kan man också plötsligt bli kändis – men detta är en lättsam feel good komedi, så Roberto Benigniskaraktär blir inte känd för att hans familj plötsligt har dött. Han blir bara plötsligt och oförklarligt känd. Som ett youtube fenomen som aldrig lagt ut något på youtube.
Woody Allen verkar säga att så ytligt är kändisskapet idag. Man behöver inte göra något alls för att bli känd.

Alternativt: så ytliga eller vanliga är kändisarna. Det är egentligen inte alls mer spännande än vanliga människor med vanliga 9 till 5 jobb.

Varför är jag mer känd för att jag går till jobbet som filmregissör än för att jag går till jobbet som bankkamrer eller kontorsslav? Varför är jag mer känd än Roberto Benigni för att jag är Woody Allen? Och för att jag har ett högt värde både i dollar och i euro?


Eller som hans karaktär säger till sin fru i filmen:

-Du gifte dig med en smart kille. Jag har ett IQ på 150-160.
- Du räknar i euro. I dollar är det mycket mindre.


Ett bitskt replikskifte som bara rivaliseras av makarnas olika inställning till semester:

-Visst är det skönt med semester!

-Nej.

Woody Allens karaktär i filmen är aldrig på semester, han är ständigt på jakt efter nya kändisar. Han upptäcker en operastjärna som kan sjunga fantastiskt i duschen. Enda kruxet: han är bokstavligen tvungen att ha duschen med sig på scenen.
Operafyndet får vara stjärna för en natt. Han får mer än 15 minuters berömmelse och för honom är det bra så.

Sedan vill han ha sitt vanliga jobb, sin vanliga familj och sitt vanliga liv. Och bara vara operastjärna hemma i sin egen dusch.

Innamorati a RomaInnamorati a RomaSå kan livet vara: vi vill bara vara stjärnor för oss själva och vår egen familj. Vi har ingen önskan om att vara exhibitionistiska och visa upp oss för andra.
Alternativt: vi är super exhibitionister som saknar när uppmärksamheten försvinner och går vidare till någon annan. Som Roberto Benignis karaktär får erfara. Uppmärksamheten går honom på nerverna. Men det går honom också på nerverna när den försvinner.

Ytligt kändisskap kan vara beroendeframkallande.
Woody Allen själv har gjort en konst av att vara ytlig och djupsinnig samtidigt. Och att leverera nya filmer varje år med nya roliga one-liners och intressanta dialoger.

Vad skulle bäst summera filosofierna ovan?

Förmodligen följande citat:
“Life is sometimes very cruel … It does not give satisfaction, neither to those who are rich and famous, nor to those who are poor and unknown. But to be rich and famous, between the two, is definitely better.” (ur: Förälskad i Rom)

Regi: Woody Allen
Medverkande: Woody Allen, Penelope Cruz, Roberto Benigni m.fl.
USA, Italien, 2012
Scanbox Vision

Belinda Graham

FILM: Midnatt i Paris - romantisk, oemotståndlig och nostalgisk!


Owen  Wilson på vandring i Paris

 

Midnatt i Paris – Woody Allen var inte bättre förr i tiden!

 

Författaren Gil Pender (Owen Wilson) älskar Paris, älskar inte sitt jobb (att snygga till manus till bästsäljande filmer) och drömmer om att skriva en viktig roman. Helst i Paris. Så han följer med på sin fästmö Inez och hennes rika föräldrar till Paris. Han vill drömma och skriva, hon vill shoppa och hänga med sin hennes outhärdlige universitetsförälskelse Paul (Martin Sheen) som hon får ihop det med, trots att han är gift och hon ”nästan-gift”. Gil märker ingenting för han går som vanligt  runt med huvudet bland molnen och hans lycka är total när han lyckas hamna i Paris litterära tjugotal.

För Midnatt i Paris innebär något alldeles magiskt: en bokstavlig tidsresa!

Plötsligt kan Gil dricka champagne med Scott och Zelda Fitzgerald,  munhuggas med Ernest Hemingway, få skrivråd av Gertrude Stein och dras in i en romantisk triangel med en kvinna som Picasso beundrar. Det är helt enkelt underbart!

Woody Allen promenerar på välbekant mark i Midnatt i Paris, en blandning av romantik och fantasi, ungefär som i

”Kairos röda ros” och ”Kulregn över Broadway” --- med det undantaget att Midnatt i Paris är ännu bättre och ännu roligare. Och med många fler bra skådespelare. Även i mycket små roller. Tom Hiddleston som Scott Fitzgerald. Adrien Brody som Salvador Dali. Carla Bruni (den franske presidentens hustru i verkligheten) som en museiguide, som är expert på Rodin. Och Kathy Bates är perfekt som Gertrud Stein.

Men finns lyckan verkligen i det förflutna? Eller längtar de också till en annan tid?

Midnatt i Paris är rolig, ljuvlig, filosofisk och lättsamt humoristisk och tål att ses om och om igen.

Budskapet ”romantisera inte det förflutna” kan också användas på Woody Allens egna filmer. De var inte bättre förr. De är bättre nu! Och Midnatt i Paris är kronan på verket.

 

Regi: Woody Allen

Medverkande: Owen Wilson, Rachel McAdams, Michael Sheen, Marion Cotillard, Kathy Bates, Tom Hiddleston, Adrien Brody m.fl.

USA, Frankrike, 2012

Scanbox Vision

FILM: Cold Comes the Night



Alice Eve vs. Bryan Cranston: 1-0

 

Breaking Bad thriller med  lysande rollprestation

av Alice Eve!


 

Det ska sägas på en gång: Alice Eve, och den hitintills relativt okända barnskådespelaren Ursula Parker som spelar hennes dotter, gör hela filmen. Även om det här förmodligen var tänkt att vara Bryan Cranstons film.

Bryan Cranston, i huvudrollen som Walter White/Heisenberg i den populära TV-serien Breaking Bad (som slutade på topp, till skillnad från så många TV-serier) har gått från att vara en halvkänd birollsskådis till att bli en älskad skådespelare.

Den nya filmkarriären har omfattat hyllade kvalitetsfilmer som Argo och Drive och under 2014 får vi se honom i flera nya filmer. En av dessa är Cold Comes the Night där Cranston spelar en halvblind yrkeskriminell man, Topo, som inte vill erkänna att hans syn håller på att försvinna och att han inte är den bästa personen att leja för att transportera droger, pengar, vapen eller vad som nu ska levereras. Han tar sin systerson som hjälp för att köra bilen --- men systersonen blir dödad under ett gräl med en prostituerad som han träffat på ett motell som hotellägaren Chloe (Alice Eve) har hand om. Prostitutionsverksamheten är dock inte hennes, utan tillhör hennes beundrare, en gift polisman som gärna tjänar extra på sidan om. Bland annat genom trafficking, bland annat genom att sälja döda människors ägodelar. Topos systersons bil är bara ännu en sak som han ska sälja vidare. Men den är ju full av pengar … Och Topo vill ha tillbaka pengarna. Topo tar Chloe och hennes dotter som gisslan – dels för att få tillbaka pengarna, dels för att han behöver någon som kan vara hans ögon.

Tillsammans med sin gisslan iscensätter han en desperat kupp för att få tillbaka sina pengar från en korrumperad polis. Chloe är minst lika desperat, hon vill inte att någon illvillig socialarbetare som siktat in sig på den unga änkan, ska komma och ta dottern ifrån henne. För det är ju ingen bra barndom att växa upp på ett motell …

Cold Comes the Night skulle kunna passa in i serien Breaking Bad och Cranston spelar även här en hänsynslös karaktär i en nattsvart historia men med skillnaden att han här talar med polsk accent. Thrillern börjar långsamt och lågmält och bygger effektivt upp spänningen. Motellmiljön skapar en nedgången och kuslig spänning.

Sedan kommer några smarta ”story twists” och snygga filmningar, där man som publik får uppleva saker genom huvudpersonernas ögon. Bryan Cranston och Logan Marshall Greeen har sina duster. Men till syvende och sist är detta Alice Eves film – hon spelar skjortan av sina motspelare. Både bildligt och bokstavligt talat.

 

Regi: Tze Chun

Titel: Cold Comes the Night

Manus: Tze Chun, Oz Perkins and Nick Simon

Medverkande:  Alice Eve, Bryan Cranston, Logan Marshall-Green, Ursula Parker, Leo Fitzpatrick m.fl.

USA, 2013

Universal Sony Pictures Home Entertainment

 

 

FILM: The Hunger Games - Catching Fire

Catching Fire 
- tonårsdramatik med en modern prinsessa!

 
Katniss plockar fram pilbågen igen!
 
När man är tonåring är allt så dramatiskt - allt är en strid på liv och död. Det stämmer i Engelsforstrilogin som handlar om tonårshäxor i Bergslagen, det stämmer i Hungerspelen trilogin som handlar om framtida gladiatorspel, som en ondskefull regim organiserar för att hålla befolkningen på plats. En extremversion av Expedition Robinson, om man så vill, där alla utom vinnaren dör, bara för att underhålla det rika folket i huvudstaden med skådespel och för att kuva det fattiga folket på landet som skriker efter bröd.
 
Fantasy och sci-fi dystopier har mycket gemensamt, men i sci-fi dystopierna finns ingen magi, allt i framtiden fungerar på “vetenskaplig väg”men specialeffekterna i bombastiska filmatiseringar påminner ändå om varandra.
 
Medan den första delen av Hungerspelen trilogin är reaktiv, är den andra delen i serien reflektiv. Huvudstaden håller befolkningen på plats med att ständigt hålla dem i ett reaktivt tillstånd - överleva för stunden, det är mottot, inte att tänka på sakers sammanhang. Detta symboliseras av Hungerspelen som anordnas i boken - allt gäller att överleva för stunden, ingen hinner reflektera över om det är rätt för barn och tonåringar att döda varandra. Den reflektiva delen kommer in i Catching Fire, då flera av personerna drabbats av posttraumatisk stress, och funderar över vad de egentligen gjort för att överleva. Hungerspelen är egentligen som romarnas gladiatorspel, fast TV-sänt, och allt övervakat av ”kejsaren” President Snow. När Snow gör ”tummen” ner till spelledaren Seneca Crane avrättas han och ersätts med Plutarch Heavensbee.
 
Det var bara en tidsfråga innan filmrättigheterna till Hungerspelentrilogin snappades upp av Warner Bros och det blir fyra filmer av tre böcker. här är inte första gången som gladiatorspel gjort sig bra på film, tänk bara på Ben Hur, Gladiator, The Running Man, men mest av allt: tänk på den japanska filmen Battle Royale, som också handlar om tonåringar som slår ihjäl varandra. Skillnaden är att medan Battle Royale är kritisk mot hela vuxenvärlden (vilket kan ses som en genomgående agenda från den japanska regissören som, liksom sina jämnåriga, blev grymt sviken av vuxenvärlden under andra världskriget) så innehåller The Hunger Games ingen kritik mot vuxenvärlden för vad de gör för att förstöra den yngre generationen. Det hela är helt enkelt “regimens fel” - förkroppsligad av President Snow.
 
Del två i The Hunger Games - Catching Fire -presenterar ett nytt gladiatorspel, precis som del ett, men ändå helt annorlunda. För nu är det alla gamla favoriter som ska komma tillbaka och tävla på liv och död en gång till --- och det innebär att Katniss och Peeta måste in i ringen igen. Men det innebär också att Catching Fire är mindre av en tonårsfilm än ettan i The Hunger Games serien. Medan Katniss och Peeta var bland de äldsta att delta i den första filmen, är de nu de yngsta, eftersom alla de gamla favoriterna är äldre än fjolårets vinnare.
 
I The Hunger Games - Catching Fire får publiken både ha kakan och äta den. Katniss är en fattig pojkflicka som trivs bäst i skogen - ändå njuter hon av alla spektakel, all överdådig mat och alla vackra kläder som huvudstaden har att erbjuda. Katniss blir “omgjord” som i en Askungesaga, eller som i en chick-flick, med en modedesigner, Cinna, som den goda fén. Han använder sitt mode på ett subversivt sätt för att störta regimen. Säck och aska i all ära, men vill man vara riktigt upprorisk mot den meningslösa materialismen och det kapitalistiska förtrycket ska man tydligen välja designerkläder.
 
Det är meningen att man ska avsky klassklyftorna, men samtidigt bjuder filmen på ett ohämmat visuellt frosseri när det gäller det goda livet i huvudstaden (mycket mer så än i böckerna, där allt silar genom Katniss kritiska medvetande). Katniss är som en modern prinsessa - snygg i prinsessbakelserna hon har på sig, men alltid redo att ta till svärdet, eller i alla fall pilbågen, och bokstavligen splittra illusionen som håller de tävlande fjättrade.
 
Till syvende och sist är detta en uppväxtskildring, helt i klass med de senaste Snövit filmatiseringarna, som handlar om hur en apolitisk ung människa tvingas ta ställning - och rädda sitt folk. The Hunger Games -Catching Fire ligger alltså helt rätt i tiden.
 
Det finns ytterligare kopplingar till de gamla folksagorna: huvudpersonen är en tjej i de sena tonåren, temat med den romantiska triangeln eller ”hitta drömprinsen” och att de flesta bifigurer kan klart och tydligt delas in i hjälpare och stjälpare. Det är däremot inte tydligt vem som är vem vid en första genomläsning av boken -och heller inte tydligt för de som ser filmerna utan att ha läst böckerna först.
 
Joanna Mason är som en framtida inkarnation av den sexiga häxan, komplett med rött hår och utmanande attityd. Plutarch Heavensbee är som det otäcka, listiga trollet, eller en beräknande Rumpelstiltskin. Finnick Odair, livsfarlig i vatten, en treudd som vapen och vackert, blont utseende, är som en ny näcken. Lita inte på denna förföriske kille, verkar undertexten säga oss. Men alla tre visar sig vara hjälpare som räddar livet på Katniss. Två av dem blir framtida bästa vänner till henne. Till skillnad från många ungdomsböcker är det alltså inte så lätt att se vem i hela världen man ska lita på. Skenet bedrar hela tiden. Till och med när det gäller ledarna för de olika grupperna. Till och med när det gäller President Snow. Något som är värt att tänka på, i en tid där till och med nyhetsförmedling blir allt mer förenklad och ska förklara för oss vem som är värd att ”heja på”.
 
 
Regi: Francis Lawrence
Medverkande: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth,
Woody Harrelson, Donald Sutherland, Elizabeth Banks, Willow Shields,
Philip Seymour Hoffman, Stanley Tucci, Toby Jones, Sam Claflin, Lynn Cohen, Jena Malone, Amanda Plummer m.fl.
USA, 2013
Nordisk Film



FILM: Prisoners - en mörk och farlig labyrint där alla blir fångar


Hugh Jackmans bästa roll hitintills

- Ett nytt mästerverk från Denis Villeneuve!

 
 

Thanks giving ska vara en mysig högtid i Amerika. Man umgås och äter för mycket och tittar på TV. Vi befinner oss i ett trivsamt villakvarter, båda familjerna består av mamma, pappa och två barn. Två är tonåringar och ska passa de minsta, men de fastnar framför TVn och de minsta barnen smiter ut och leker själva … och de försvinner spårlöst. Misstankarna riktas mot en mystisk husbil. Föraren Alex (Paul Dano) tas in för förhör, men mentalt sett är han kvar i tioårsåldern, kanske ändå yngre. En ålder då han själv kidnappades och utsattes för övergrepp. Har han själv nu blivit förövare? Eller är han oskyldig? Eller har han lämnat över de båda flickorna till den verklige förövaren?

Franskkanadensaren Denis Villeneuve gjorde förr något år sedan den Oscarnominerade Nawals hemlighet, en känslostark och spännande thriller om ett fiktivt, krigshärjat, land i Mellanöstern. Den engelskspråkiga debuten Prisoners är minst lika bra och stilsäker. Det börjar som en thriller, men snart är vi inblandade i en moraliskt komplex berättelse, där det hela tiden växlar vem som är offer och förövare, utan att Villenuve för den skull gör avkall på spänningsmomenten, deckarpusslet eller de överraskande vändningar som genren förväntas levererar.

Titeln Prisoners kan tolkas på många sett. De båda flickorna blir fångar. Men det blir även Alex – den förmodade förövaren. När den frustrerade kommissarien (Jake Gyllenhaal) går bet, bestämmer sig en av papporna (Hugh Jackman) för att ta saken i egna händer och kidnappar Alex, som han låser in och torterar med övertygelsen att han vet var de två flickorna finns. Han fru vet ingenting, men den andra pappan och den andra frun vet allt – men väljer att blunda för brutal misshandel mot en person som mentalt sett inte är äldre än deras barn --- och en person som faktiskt är oskyldig till övergrepp.

De andra föräldrarna vågar inte sätta sig emot, och blir genom sin passivitet medskyldiga till ett brott som kanske är lika förfärligt som det ursprungliga.

Jackman har gjort många bra roller genom åren, men denna, en för honom otypisk roll, är förmodligen hans bästa prestation hittills: en starkt religiös machoman med en gammaltestamentlig vrede, som tror att världens undergång är nära. Han planerar för allt, ska ha kontroll över allt, och med sin krångliga barndom, religiösa fanatism och sina paranoida drag är Jackmans karaktär egentligen en perfekt förövare – fast han också spelar ”hjälten” i dramat, den som faktiskt gör något och för handlingen framåt.

 
”Barnen finns i labyrinten”, är den enda ”vettiga” ledtråd som Jackmans karaktär – och Gyllenhaals karaktär – får fram, fristående från varandra, från två olika män, som båda var utsatta för övergrepp som barn. Men är det en vettig ledtråd och var finns den där labyrinten?

Som metafor kan man konstatera att alla inblandade är fast i en labyrint av moraliska återvändsgränder. Offer blir förövare, och snart offer igen, mörkret och regnet till tar och Villeneuve kryddar med lite mystik, religion och hemligheter som bokstavligen göms i källarna. Dostojevskij och Freud hade båda varit nöjda. Det här är en enastående vacker och grym film, som man kommer ihåg en lång tid efteråt.  Vuxen underhållning med hög kvalitet är något som man inte är bortskämd med från  Hollywood, och något som levereras allt mer sällan.

Men labyrinten visar sig vara mycket mer än en metafor. Den finns på riktigt.

Och en pastor med ett lik i källaren visar sig ha hittat nyckeln till mysteriet, utan att själv veta om det.

Prisoners är en av årets bästa filmer, och årets bästa och vackraste thriller.

 
Regi: Denis Villeneuve
Medverkande: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis,Maria Bello, Terrence Howard, Melissa Leo, Paul Dano m.fl.

  USA, 2013

  Nordisk film

lördag 22 mars 2014

FILM: Parkland - "His name is John F. Kennedy!"

Parkland

-              Ett mästerverk i det lilla!


Parkland - sjukhuset dit JFK fördes - är titeln.
Vincent Bugliosi har i ”Reclaiming History”argumenterat för att Lee Harvey Oswald var ensam gärningsman bakom Kennedy-mordet.

Det finns många som inte tror på detta, det är för ”bra”för att vara sant att en arbetslös tvåbarnspappa skulle klara av att överlista ”all the presidents men”. Sedan blev Oswald själv skjuten. Väldigt ”neat and tidy” om någon inte vill att man ska gå till botten med något … Visst finns det många konspirationsteorier kring Kennedy mordet och visst finns det många filmer med konspirationsteorier … Men filmen ”Parkland”är inte en av dem. ”Parkland” gör istället det mesta möjliga av vardagsdramat.
 

Barry Ackroyd är givetvis en av filmens stora hjältar – han står bakom kameran och man känner att man är på plats att detta är en dokumentär film – precis som man kände när man såg Captain Phillips (också med foto av Ackroyd) – trots att filmen är helt nedlusad med kändisar. Zac Effron som läkare, Colin Hnaks som läkare, Marcia Gay harden som sjuksköterska …Den enda som inte är övertygande i sjukhusscenerna är Jackie Kennedy, som inte är det minsta lik sitt original. Kunde de inte ha hittat någon bättre? J.F.K. är såklart precis lik sig eftersom han spelar sig själv --- ja, han är inklippt från verkliga dokumentärfilmer.

Peter Landesmans ”Parkland” är baserad på Bugliosis” Four Days in November” och ger oss ny bild av det mordfall som redan hör till det mest dramatiserade i amerikanska filmhistorien.
 

Rivstart med rörlig kamera. En helt vanlig dag, den 22 november 1963 – ska den unge presidenten ska besöka Dallas och det förväntansfulla folket förebereder sig, liksom polisen och säkerhetstjänsten på sitt håll. Abraham Zapruder (Paul Giamatti) klättrar upp på en avsats för att filma med sin smalfilmskamera. En sjuksköterska är besviken att hon måste jobba– hon hade velat se JFK och Jackie!


Zapruder får en film som han sent ska glömma. Inte resten av världen heller. Det verkar osannolikt att denna amatörfilm är den ENDA bevakningen av presidenten och det enda bevismaterialet vad som faktiskt hände. Säkerhetstjänsten hade inga egna fotografer på plats, inga övervakningskameror, ingen press och ingen TV bevakade och filmade.

Det verkar som en helt annan tid …

Presidenten förs i ilfart till Parkland Memorial Hospital. Sjuksköterskan som ville se Jackie får se henne på nära håll – men inte som hon hade tänkt sig.

Jackie Kennedy står med hjärnsubstans och benflisor i sina händer. Hon sträcker fram resterna av presidenten som för att hjälpa till. Teamet jobbar stenhårt. Presidenten avlider. Det uppstår ett absurt bråk – ska kroppen obduceras på plats eller transporteras till Washington? En paragrafryttare säger att det är ”homocide” alltså hans jobb. Presidentens entourage vill ta kroppen med sig. De är fler och de lyckas.
 

Små detaljer gör ett stort drama. Zapruders smalfilm och Lee Harvey Oswalds familj står i fokus, liksom det säkerhetsmässiga misslyckandet. Man letar syndabockar, skuld och ansvar rannsakas, men presidenten är ju död, och ingen kan få honom tillbaka igen … Det hela börjar likna barnkammarramsan om ägget Humpty Dumty som gått sönder: ”all the king’s horses and all the king’s men couldn’t put humpty together again”.Hur mycket de springer runt och anklagar varandra och frågar sig hur det kunde hända, kommer inte presidenten att bli hel igen i alla fall.

Oswald blir också skjuten – och förs till sjukhuset Parkland. Precis som presidenten. Ironin är total.
 

Parkland är en film om alla de som drogs in i händelserna denna vanliga men overkliga dag, och hur det kom att påverka deras liv. En optimal infallsvinkel, precist genomförd, med perfekt foto och fina skådespelarinsatser. All in!

 
Regi: Peter Landesman
Medverkande: Marcia Gay Harden, Matt Barr, Zac Efron, Mallory Moye, Paul Giamatti, Bitsie Tull, Ron Livingston m.fl.
USA, 2013
Universal Sony Pictures Home Entertainment