onsdag 22 maj 2013

Unga. Begåvade. Älskade. Döda

Unga. Begåvade. Älskade. Döda

 

Freddie MercuryFreddie MercuryBåde media och den skivköpande allmänheten tycks ha en speciell plats i sina hjärtan för de stjärnor på musikens himmel som släcks alldeles för tidigt. De är för evigt unga i våra minnen. De var begåvade och älskade. Och i döden säljer de som aldrig förr. Även i biografiform.



Freddie Mercury - Mer än en stjärna!

“Jag tänker inte bli en stjärna, jag tänker bli en legend.” Felet med de flesta artister är att de tänker för småskaligt. Det felet hade aldrig Freddie Mercury, sångare i rockbandet Queen. Ingenting var så storskaligt att det inte kunde bli ännu större, ännu bättre, ännu extravagantare. Freddie Mercury levde som han lärde och var en av de första megakändisarna som gick ut med att han var döende i AIDS, i en tid då förfalskade dödsattester (med annan dödsorsak inskriven) florerade.


1991

1991 är i musikvärlden i stort ett briljant år, året som Nirvana, Red Hot Chili Peppers och Metallica alla kom med storslagna och storsäljande album. Men 1991 i United Kingdom innebar en sak: kungen i Queen är död. Den störste glamrockaren och arenarockaren av dem alla. Freddie Mercurys okonventionella och svårtolkade Bohemian Rhapsody (av hard core fans kallad Bo Rap) ges ut igen, den här gången som julsingel, och blir den mest säljande singeln någonsin. Briljant video.


Dödsklausulen

Queen blir också det mest säljande bandet någonsin. Både vad det gäller singlar och album. Ingen, före 1991, trodde väl att någon någonsin kunde slå The Beatles alla rekord.
Cyniskt sett kan man säga att döden säljer.
Bolaget som köpte upp Queen och deras låtkatalog när Freddie var dödssjuk diskuterade om de skulle skriva in en dödsklausul i kontraktet men avstod - alla insåg att även en död Freddie Mercury var en storsäljare.


Storslaget och extravagant

Freddie Mercury - den definitiva biografin är definitivt den definitiva biografin. Lesley Ann Jones har gjort ett storslaget arbete med att skriva om Freddies liv och musik och har slagit hål på många myter, felciteringar och vanföreställningar. Hon skriver också om livet med att följa med Queen på deras turnéer som rockjournalist – alla rockjournalisterna blev så bortskämda med rockstjärnemyten och det storslagna festandet backstage, för att inte tala om scenshowerna, att ingen annan någonsin kunde mäta sig med Queens standard.


Myter och legender

När det gäller grundliga efterforskningar, Jones har till och med lyckats hitta Freddie Mercurys födelseattest. I Argentina. Innan dess var ingen ens riktigt säker på när han var född , bara att det skedde i Zanzibar. Där fanns dock inte tillräckligt bra skolor så han skickades till internatskola i Indien (där han hade släkt) för att få bra utbildning och kom så småningom till London där han kom att ingå i tidernas mest välutbildade band. Det sägs att Freddie hade mindervärdeskomplex för han var den enda i bandet utan en doktorsgrad. Jag tror ärligt talat att han inte brydde sig. Att doktorera i grafisk design är sällsynt - men att kunna något om konst och mode och trender är A och O när det gäller att stå ut i mängden som rockband. Och när det gäller Arenarock och Glamrock är det just det man ska göra - stå ut. Massor av människor ska hamna i extas samtidigt, detta är långt från lågmält finlir på rökiga små pubar.


We are the Champions

We are the Championsär förmodligen tidernas kaxigaste rocklåt och Bohemian Rhapsody den mest ovanliga. Båda författade av Mercury. Den senare visade på hans kärlek till andra musikstilar - som opera som kan vara lika extravagant som arenarock. En av hans bästa vänner Montserat var operastjärna. Men Mercury var även vän med Elton John och Michael Jackson (alla hade samma koncept att inget är så stort nog att det inte kan bli mer extravagant). Men när Queen hade sin avskedskonsert för Freddie Mercury hade de inte med några av alla de kända gayartister som varit vänner med Freddie Mercury och inga operastjärnor och inte ens musikalstjärnan Elaine Paige, också hon nära vän med Freddie. De kvarvarande medlemmarna, med Brian och Roger i spetsen, valde att köra rockslaget renodlat och bjöd in band som Def Leppard, Guns ’N Roses och Metalica, band som de själva gillade och som också influerats av Queen (det hörs bland annat på delar av the black album) och det hela utvecklades till klubben för inbördes beundran.


Live Aid – Queen pånyttföds

Live Aid, det stora framträdandet Queen hade medan Freddie ännu levde och hade hälsan, ägnas en stor del av boken. I ett sammelsurium av kändisar och stora artister och stora band som ingen idag minns vad de gjorde blev Queen de som alla tyckte var bäst. Både artister och publik.
Citaten från intervjuerna med Status Quo som inledde galan är talade, de erkänner att de inte var bra, och att de inte hade övat.
Men Queen övade. Och de hade just varit ute på turné och var egentligen redan hur samspelta som helst. Slutresultatet var jättetajt. Det finns de som säger att Queen hade jättetur med Live Aid, men folk som jobbar hårt brukar ha tur till sist.
1985 med Live Aid fick Queen sin sista era av storhet. Med Freddie Mercury. Idag finns det en storhetstid till, utan honom, med musikaler och souvenirer och spinn-off band, men det är liksom inte samma sak. Inte fullt så Champion.


Exklusiva intervjuer

Det är ett sant nöje att läsa Lesley Ann Jones bok med exklusiva intervjuer både med Freddie, de andra Queen medlemmarna, vänner till Freddie, släktingar och musikkollegor. Och hon är källkritisk. Till och med mot det Freddie säger i egen hög person. Som när hon berättar om den gången hon träffade Freddie Mercury i en bar och han var mycket öppenhjärtlig och äkta för han förstod inte att han pratade med en rockjournalist (det var en oskuldsfullare tid på den tiden, alla kändisar var inte så mediatränade och försedda med selektiva munkavlar som de är idag) - men hon misstänker att han egentligen kände igen varenda rockjournalist och hade sin egen föreställning för dem i baren. “Ni vet inte vem jag är, så med er kan jag vara mig själv … “ Visst.
Freddie Mercury var den första asiatiska världsstjärnan, berömd och bevakad på alla kontinenter. Han är fortfarande den ende.
En brilliant bok om en briljant stjärna.
Rekommenderas!

Rekommenderas också: Freddie Mercurys soloproduktion. Inte alls lika känd som vad han gjorde med Queen och Barcelona (duett med Montserrat) är ett kanonspår! När det uppfördes vid OS i Barcelona var Freddie redan död.
Lesley-Ann Jones är rockjournalist och författare. Hon har fått många utmärkelser för sin journalistik. Hon har varit med på många Queen-turnéer och har för BBC producerat flera radiodokumentärer om Freddie Mercury. För närvarande sammanställer hon en dokumentärfilm om honom.



Amy WinehouseAmy WinehouseAmy Winehouse - Klubb 27s senaste medlem har fått sin första biografi

Rolling Stones’ Brian Jones, Janis Joplin, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Kurt Cobain - alla har de dött när de är 27 år gamla. Eller 27 år unga. Amy Winehouse är den nyaste medlemmen i klubb 27 och redan finns hennes biografi ute. Sagan om den judiska Londontjejen med den gudabenådade jazzrösten som levde för hårt och dog för ung, utan att för den skull bli ett vackert lik. Amy var redan märkt av droger, alkoholmissbruk, ätstörningar, självdestruktivt beteende och utbrändhet efter ett alltför späckat arbetsschema.


En modern Dorian Gray

“Man kan se Amys historia som en variant på Dorian Grays porträtt. Oscar Wildes romanfigur behöll sin ungdom och skönhet, medan gestalten på målarduken märktes av hans hårda leverne, men det var Amys röst som förblev oförändrat vacker, medan den oskyldiga tjejen för varje tabloidexponering långsamt morfinerades till en skugga av sitt forna jag.”


En förändrad röst

Det inledande citatet säger en hel del om biografin: 1) den är baserad på tabloider 2) den är förtjust i mer eller mindre långsökta liknelser och metaforer 3) den är inte speciellt ackurat när det gäller det musikaliska. För visst hördes det på Amys röst att hon “åldrades” - för snabbt och för hårt - och rösten blev så illa tilltygad av hur den behandlades att Amy fick ställa in eller avbryta flera framträdanden speciellt i slutet av sin (korta) karriär som omfattar flera års byggande av ett “brand name” men bara två fullbordade album. (Det tredje är än så länge inte släppt - det är osäkert hur många fragment som finns inspelade egentligen och om det går att konstruera ett tredje album kring dessa rester av Amys röst. Annars finns det ju ingenting som hindrar döda artister från att sälja omåttligt bra.)


Höga förväntningar

Jag hade höga förväntningar på den här biografin, skriven av en engelsk musikskribent, men man blir grymt besviken både på språk och innehåll. Antingen måste det vara värdens sämsta original eller en av världens sämsta översättningar. Språket påminner om Se & Hör och liknande skvallertidningar, men medan man kan stå ut medan man läser en liten notis eller en artikel hos tandläkaren står man knappt ut när det pågår sida upp och sida ner. Och vad är egentligen stygg flicka och stygg pojke (använt om Amys kriminelle, drogmissbrukande pojkvän Blake) för uttryck? Det låter som en barnbok från slutet av 1800-talet. Undermåliga är också alla putslustigheter som definitivt inte fungerar i översättningen och förmodligen inte heller i originalet.
Det mesta av innehållet i boken är skvaller, få källor verkar vara kollade ordentligt, det som citeras är vanligtvis skvallerpress och tabloidpress (och England har den värsta av sitt slag i världen) som i sin tur oftast citerar en anonym “vän”. 8-åringars twittrande har högre sanningshalt.


Amy Winehouse ígenAmy Winehouse ígenAndra- och tredje hands källor

Få källor söks upp första hand, det är citat på citat. Författaren verkar själv inte pratat med personerna i fråga eller sett Amy sjunga live under de olika staderna av hennes karriär, även här citerar han mer eller mindre (oftast mindre) pålitliga tidningar, där det mesta man får reda på är recensenternas egen musiksmak, för samma show kan få helt olika beskrivningar och recensioner av olika personer.
Det verkar inte ens som samma tillställning. Man får inte ens rätsida på om Amy var en bra live artist eller inte. Men hon var i alla fall inte jättearenornas drottning, hon sjöng inte den typen av musik. Inte för inte pratar man om “arenarock” och inte “arenajazz”.


Var blev musiken av ?

Amy Winehouse var en prisbelönad sångerska och låtskribent. Konstigt nog handlar en försvinnande liten del av boken om Amys musik. Det finns fler rader som handlar om slagsmålen med Blake och hans fängelsevistelse.
Ett kort stycke handlar om sångtexterna och att Amy var tvungen att bli illa behandlad av sina pojkvänner för att ha något att skriva om. Detta är en karbonkopia av vad pressen nu skriver om Adele (hon har f.ö. gått samma artistskola som Amy, och tabloid pressen använder samma precis rubriker om ätstörningar, alkoholmissbruk och olämpliga pojkvänner). Men oavsett om detta är sant eller inte (det verkar som om författaren gått in i“biografifällan” - dvs. sväljer allt som skrivs med hull och hår - en bra låt ska låta bra, den behöver inte nödvändigtvis vara sann) så var inte Amy författare av diktböcker. En hitlåt är mycket mer än en text. Det finns ingenting om musiken, inspelningen, produktionen eller soundet. Detta är en stor besvikelse. Hur kan man skriva en musikbiografi utan att skriva om musik? Det är obegripligt. Så blir ett land när den ätits upp inifrån av tabloid pressen - allt blir till tabloider till sist?


Jazzdrottning eller popprinsessa?

Var Amy Winehouse den nya jazzens drottning eller var hon helt enkelt en popprinsessa vars låtar jazzades till av smarta producenter för att få Amy till ett eget fack? Den nya jazzen marknadsfördes i UK med namn som Amy Winehouse, Jamie Cullum, Katie Melua och Nora Jones. Av dessa är det egentligen bara Jamie Cullum som är jazz, och han är inte “ny” utan snarare“nygammal” med nya tolkningar av gamla storbandsklassiker.
Det vore kul om det i framtiden kom ut en bok som handlade om den nya jazzundret och/eller Amy Winehouses musik. Hennes skandaler läste vi om redan när hon levde. Och de verkar inte blivit mer faktagranskade för de hamnat i en inbunden bok. Snus är snus och strunt är strunt - om än i gyllene dosor. Eller i inbunden bokform. Omslagsfotot på Amy är i alla fall snyggt.


Jimi Hendrix - en brors berättelse

Leon Hendrix biografi om sin äldre bror Jimi Hendrix (som liksom så många andra musikstjärnor gick bort vid exakt 27 års ålder) är en helt annan typ av biografi än den om Amy Winehouse. Det enda de två biografierna egentligen har gemensamt är att de respektive ämnena för biografierna båda dog vid 27 års ålder. Medan Amy Winehouse biografin är skriven om en utomstående som aldrig verkar ha träffat henne och som bara citerar tabloidpressen, så är Jimi Hendrix biografin skriven av en lillebror (med hjälp av spökskrivare) som känner sitt biografiobjekt mycket väl.
Man förstår också att personen kommer att komma i första hand, inte musiklegenden, och en annan författare skulle förmodligen ha varit mer objektiv, men efter bristen på både objektivitet och källgranskning i Amy Winehouse biografin är det faktiskt befriande att läsa någons minnen från en svunnen tid. Detta är åtminstone Leon Hendrix egna minnen, hur mycket man kan lita på minnen kan debatteras, men de är åtminstone roligare att läsa än en biografiförfattare som citerar The Sun som i sin tur citerar “en vän” som källa.
Leon Hendrix tecknar ett ömsint porträtt av sin storebror, som en hel värld skulle komma att älska för det unika sättet att hantera en gitarr. Gitarrgud är ett slitet uttryck idag, men det skulle ha kunnat uppfinnas bara för att beskriva Jimi Hendrix.
“Min bror skulle skriva om hur vacker musik rann ut i hans fingertoppar, men han ville verkligen omfamna och ta på musiken, känna på den och ta tag i den som om den hade fysisk form. Om han koncentrerade sig tillräckligt hårt och utnyttjade all sin energi var han övertygad om att han skulle kunna skapa något alldeles extra. När den där känslan var på väg visste han precis vad han skulle göra - ta upp gitarren som han hade alldeles bredvid sig.”
Kan det sägas vackrare och mer träffande?


Jimi HendrixJimi HendrixSyskonkärlek och fattigdom


Något som är upplyftande med den här biografin är inte bara den uppenbara syskonkärleken bröderna emellan utan även att det aldrig klagas över en olycklig barndom, något som det blivit vanligt att sälja in biografier på - nu senast i Sverige: Patrik Sjöberg biografin om uppväxten i ett “dekadent” område i Göteborg med mycket kriminalitet - visst, inget område i Sverige på den tiden kan egentligen tävla med hur det är att växa upp i Seattle förr i tiden och att ha ont om pengar. Mamma Hendrix blir också i princip singelmamma (hon var 16 och pappan var 22) efter att pappan blir inkallad. Det var Pearl Harbour som drog in USA i andra världskriget.
Men föräldrarna klandras inte, trots ideliga gräl, separationer, festande och suparrundor.
Leon Hendrix konstaterar bara att “mamma hade det jobbigt hemma i Seattle. Hon flyttade ut från sina föräldrars hus för att bo tillsammans med en kompis och et dröjde inte länger förrän det var svårt att få allt att gå ihop. Mamma var själv bara ett barn och det blev lätt så att hon valde att gå ut och festa.”


Johnny, Jimmy, Buster … Jimi!

Slutligen blir sonen (som sedan kommer att bli världskänd som Jimi Hendrix) bortlämnad.
När pappa kommer hem efter tre år och de ska vara en riktig familj igen är sonen inte pigg på att lämna den familj han är van vid och känner som sin. Inte blir det bättre av att pappan bestämmer att han ska ändra namn från John (smeknamn Johnny) till James (smeknamn Jimmy). Så småningom kommer mamma också hem, det blir en lillebror vid namn Leon (bokens författare) men “Jimmy” gillar inte sitt namn utan vägrar svara på något annat än Johnny. När pappan i sin tur vägrar, kompromissar de om namnet Buster (från huvudrollsinnehavaren i Blixt Gordon Larry“Buster” Crabbe).
Långt in i framtiden blir “Buster” känd som “Jimi“, av en manager marknadsförd som The Jimi Hendrix Experience i London, medan Leon är hemma i USA och undrar var London egentligen ligger.


The Jimi Hendrix Experience

Purple Haze och Are you Experienced? (titeln syftar på att ta en trip med droger) blir jättestora hits, bland det bästa som görs när det gäller psykedelisk pop/rock. Men vid sidan av kultförklarade konserter och möten med andra rockikoner finns ett annat liv med generöst med droger och alkohol. Det blir för många tripper och en dag kommer Jimi inte tillbaks från den senaste trippen. En dag kommer telefonsamtalet om Jimis död. Leon får beskedet i fängelset och blir sedan isolerad för att inte ställa till med bråk. Leons väg till ett kreativt liv med musiken utan sin berömda storebror är också en läsvärd och rörande historia.
På något sätt blir Jimi Hendrix - En brors berättelse två historier om två människor som älskar musik. Om detta hade varit ett enkelt filmmanus hade allt gått bra för en bror, medan den andre väljer “fel” och går under. Men genom en verklighetens peripeti blir det faktiskt tvärtom - den framgångsrike går under, medan skuggbrodern lyckas ta sig i kragen och skapa ett eget liv med musiken som tröst och följeslagare.
Det brukar sägas att den gudarna älskar tar de tillbaka tidigt. Man kan också säga att den gudarna älskar kvävs av för mycket framgång för tidigt. En grym variant på lätt fånget - snabbt förgånget.
Belinda Graham



Källor
Amy Winehouse - en omöjlig kärlek
Mick O'Shea
Norstedts

Jimi Hendrix - En brors berättelse
Leon Hendrix med Adam Mitchell
Norstedts

Freddie Mercury – den definitiva biografin
Lesley-Ann Jones
Norstedts

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.