En genväg till svenskarnas historia
Med hjälp av dna-forskning kan vi idag se hur jägare, fiskare och bönder under förhistorien strömmat in i landet och skapat grunden för vår genetiska blandning. ”Svenskarna och deras fäder” har vissa brister men är njutbar läsning och bubblar av forskningsenergi, skriver Dick Harrison.
Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren
När jag för några år sedan i ett tv-program förde fram den banala sanningen att ”vi är alla ättlingar till invandrare eftersom ingen kunde bo här på istiden” blev jag dränkt av hatbrev. Högerpopulister menade att jag förrådde Sverige och förfalskade nationens förflutna. Samiska opinionsbildare blev ännu argare och beskyllde mig för att vara ”ursprungsbefolkningsförnekare”. Exemplet är symptomatiskt för ämnet. Så fort man kommer in på svenska folkets äldsta hävder
När jag för några år sedan i ett tv-program förde fram den banala sanningen att ”vi är alla ättlingar till invandrare eftersom ingen kunde bo här på istiden” blev jag dränkt av hatbrev. Högerpopulister menade att jag förrådde Sverige och förfalskade nationens förflutna. Samiska opinionsbildare blev ännu argare och beskyllde mig för att vara ”ursprungsbefolkningsförnekare”.
”ursprungsbefolkningsförnekare”. Exemplet är symptomatiskt för ämnet. Så fort man kommer in på svenska folkets äldsta hävder trampar man in i getingbon.
Därför är det kittlande att läsa Karin Bojs och Peter Sjölunds ”Svenskarna och deras fäder”. Hur många hatbrev kommer de att få? Eller är den folkliga vreden begränsad till vad som sker i tv-mediet? Vi får väl se. Boken är en populärvetenskaplig redovisning av vad dna-forskningen – närmare bestämt analyser av dna i y-kromosomer – kan lära oss om hur Sverige successivt har befolkats från urminnes tid till idag. Det är historien om svenska folkets pappor; av forskningstekniska skäl är dessa lättare att komma åt än mammorna.
kromosomer – kan lära oss om hur Sverige successivt har befolkats från urminnes tid till idag. Det är historien om svenska folkets pappor; av forskningstekniska skäl är dessa lättare att komma åt än mammorna.
Historien börjar med att jägare och fiskare söker sig hit och upprättar temporära bosättningar för ca 10 000 år sedan. Som Bojs och Sjölund påpekar finns det fortfarande genetiska rester av dessa stenålderspionjärer i vår befolkning, men ”de raka fädernelinjerna” har suddats ut av senare immigration. Framför allt har svenska folkets genetiska sammansättning påverkats av inflyttningen av flera vågor av bönder, vilka samexisterade med – och senare konkurrerade ut – äldre inbyggare i landet. När jordbruket först kom till Sverige rörde det sig verkligen om immigration, inte om ”omskolning” av en redan existerande befolkning.
Den i ett senare skede inkommande ”stridsyxekultur” som länge har förknippats med indoeuropeisk expansion tycks också ha varit just det. Under yngre stenålder och bronsålder präglades våra bygder följaktligen av blandkulturer med stora regionala variationer, där folk med olika utseende och ekonomier levde inte långt ifrån varandra. Bojs och Sjölund visar också på invandringsvågornas geografiska heterogenitet. Nykomlingarna kom från olika håll. Detta gäller även anfäderna till grupper som av hävd har betraktats som tämligen specifika och homogena. Hit hör samerna: i boken redovisas nya DNA-undersökningar som visar att samerna är en sammansmältning av invandring från både öster och söder under järnåldern, samt av tidigare befolkning i området.
Samtidigt som det är lätt att bli förförd och imponerad av Bojs och Sjölunds bok måste det framhävas att många slutsatser är preliminära och bygger på lika delar spekulationer som fakta. När författarna uttalar sig om fredliga och/eller krigiska relationer mellan folk i förhistorisk tid grundar de sig i regel på ett fåtal arkeologiska fynd, vilka under inga omständigheter bör ligga till grund för generella slutsatser. Ett annat exempel är deras antagande att justinianska böldpesten på 500-talet även spred sig till våra breddgrader. Detta är i dagsläget endast en hypotes som inte kan ledas i bevisning, men i ”Svenskarna och deras fäder” framstår antagandet som sanning.
Det finns alltså skäl att hissa varningsflagga inför ett antal av Sjölunds och Bojs utsagor. Eller rättare sagt: det här är inte en bok som ska läsas som en lärobok eller en forskningsrapport. Litteraturlistan är kort och register saknas. ”Svenskarna och deras fäder” är snarare en aptitretare som illustrerar de fascinerande vägar dna-tekniken kan leda in arkeologer och historiker på, såväl i dess egenskap av primär analysmetod som i egenskap av kompletterande informationskälla till kända scenarier. Som sådan är boken högst njutbar, bubblande av lockande forskningsenergi – men vi bör vara försiktiga innan vi drar långtgående slutsatser av bokens analyser.
Rättelse: i en tidigare version av recensionen påstods att samerna inte är ättlingar till en gammal ursprungsbefolkning. Något sådant hävdas inte i boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.