onsdag 30 april 2014

FILM: The Secret Life of Walter Mitty med Ben Stiller




The Secret Life of Walter Mitty ... MISSA INTE denna film!!!

The Secret Life of Walter Mitty i nyfilmatisering med Ben Stiller är en varm komedi om att dagdrömma och att göra allvar av sina drömmar ...

Musiken spelar en viktig roll och indikerar t.ex. övergången när Walter Mitty börjar dagdrömma.
Musiken är gjord av en av Ben Stillers egna favoriter, en artist med Göteborgsanknytning.

VEM?

Svara på den frågan och vinn The Secret Life of Walter Mitty på BD!

Länka till The Secret Life of Walter Mitty och rekommendera till dina vänner via valfritt media



Sista tävlingsdag: 21/5

https://www.youtube.com/watch?v=kGWO2w0H2V8


Skriv till tavlingTK@hotmail.com

FILM: The Secret Life of Walter Mitty med Ben Stiller



The Secret Life of Walter Mitty ... MISSA INTE denna film!!!

 
The Secret Life of Walter Mitty i nyfilmatisering med Ben Stiller är en varm komedi om att dagdrömma och att göra allvar av sina drömmar ...

Musiken spelar en viktig roll och indikerar t.ex. övergången när Walter Mitty börjar dagdrömma.
Musiken är gjord av en av Ben Stillers egna favoriter, en artist med Göteborgsanknytning.

VEM?

Svara på den frågan och vinn The Secret Life of Walter Mitty på BD!

Länka till The Secret Life of Walter Mitty och rekommendera till dina vänner via valfritt media



Sista tävlingsdag: 21/5

https://www.youtube.com/watch?v=kGWO2w0H2V8


Skriv till tavlaTK@hotmail.com


tisdag 29 april 2014

Mod att vara sårbar


Styrka är att vara sårbar

Daring Greatly - How the Courage to Be Vulnerable TransformsDaring Greatly - How the Courage to Be Vulnerable TransformsBrené Brown
Mod att vara sårbar
Översättning: Maria Store
Libris
Det är ett vanligt mänskligt beteende att visa sig tuffare, coolare, starkare och mer lyckad än vad man egentligen är. Tvivlar du på detta är det bara att kolla in facebook.
Men samtidigt är det många människor som känner sig som en bluff --- “snart kommer någon och avslöjar mig, då ser alla hur liten och sårbar och misslyckad jag egentligen är”.
Men så kom plötsligt Brené Brown och vände på steken.
Tänk om det är precis tvärtom- att sårbarhet är en styrka? Sårbarhet kan vara en av livets viktigaste kraftkällor.

“This is big, big, big, BIG!”

Mod att vara sårbar har legatetta på New York Times topplista. “This is big, big, big, BIG!” utbrast en entusiastisk Oprah Winfrey.
Nu finns boken på ett 40-talspråk och över 11 miljoner människor har sett Browns TED-talk (TED är en förkortning av technology, entertainment & design, korta föreläsningar med världens främsta forskare tänkare och innovatörer --- och la crème de la crème läggs ut på nätet för att sprida nya idéer vidare).

Utvald - och sårbar

Brené Brown skriver själv i sin bok Mod att vara sårbarom hur hemskt det kändes att bli utvald --- nu skulle ju människor över hela Amerika, ja över hela världen, titta på henne och kommentera! Tidigare hade hon ju hållit på med sin världsledande forskning i lugn och ro och i den akademiska världen kommenterar man oftast varandra på ett moget och respektfullt sätt. Spridningen började i USA och många av kommentarerna handlade om hennes utseende --- klart att någon som ser ut som hon gör hyllar imperfektion och sårbarhet. Män som hatar och näthatar kvinnor finns i alla länder, inte bara i Sverige. (Brené Brown är faktiskt supersnygg, men det hör inte till saken, för yttrandefrihet ska omfatta alla, inte bara gubbar (som får lov att vara fula), pinnsmala modeller och cheer leaders).
Så kan det gå - sårbarhetsforskaren hade gjort sig sårbar, fick lida pin, men kom ut starkare ur pärsen. Och många tittare över hela världen stärktes av hennes budskap. Viljan att ständigt vara perfekt verkade vara något universellt, inte något som bara amerikaner led av.

Sårbarhet är en styrka

Egentligen är det bara logiskt att sårbarhet är en styrka - för vi gillar ju människor som vågar bjuda på sig själva, komiker som vågar göra bort sig, folk som griper oss genom sin sårbarhet, folk som genomgår ett slags katharsis.
Alltid när du börjar ett nytt jobb, inleder en ny relation, visar upp något du själv har gjort (dikter eller en tavla eller en dekorerad kaka), får en ny familj eller försöker lösa en konflikt med en kompis så måste du sänka garden och låta andra se dig. Du får då chansen att bli bekräftad och älskad --- men du riskerar att bli avspisad och sårad.
Det finns de som utvecklar en skyddsstrategi och ständigt är cyniska och som aldrig bryr sig. Cool, likgiltig och cynisk - För att skydda sig mot sårbarheten. Men i längden gör en sådan strategi oss ännu mer sårbara, menar Brown, för då missar vi all närhet till andra människor, all kärlek och allt fint.
Brené Brown har också skrivit upp klara och tydliga tips hur man blir mer sårbar, hur man ska bota sina vanliga strategier och ersätta dem med nya, mer hälsosamma.

En vanlig strategi: glädjeskräck

Du tycker att allt går för bra just nu, snart kommer det att hända något hemskt. Du har inte tid att vara glad och nöjd, du går bara runt och stålsätter dig för katastrofen.
Vad du ska göra istället: öva dig att vara tacksam, ta ut glädjen! För tids nog kommer sämre tider, då hjälpte det inte att du gick och var olycklig även när du skulle vara glad.

En vanlig strategi: perfektionism

Att vilja prestera ännu bättre, och leverera ännu mer. Om jag blir perfekt och gör allt perfekt kommer allt att bli lyckat - och jag kommer att bli populär.
Det här medför i själva verket isolering och ensamhet, för perfektionsmålet flyttar alltid på sig och är alltid utom räckhåll.
Vad du ska göra istället: prova att istället bli en bra-nog-ist.
Inget är perfekt i livet, så var nöjd när det är “bra nog” istället. Låtsas t.ex. att du är din egen bästa kompis. Skulle du vara arg på denne då om denne misslyckades då och då, om allt inte var perfekt? Nej, du skulle försöka trösta och uppmuntra istället. Prova samma strategi med dig själv.

En vanlig strategi: stressholism

Du måste hinna med instagram och facebook och alla andra sociala medier och mailen och familjen och jobbet och skjutsa hit och dit och träningen … Tröst: för mycket socker, för mycket kaffe, för många cigaretter, för mycket alkohol, för mycket mat, för lite tid att känna efter.
Vissa blir beroende av att planera att ständigt vara på gång, ständigt på språng. Måste vara ute på nätet, måste knappa på mobilen. Det kan ha hänt något de senaste fem sekunderna …
Stress är det vanligaste missbruket idag - stress är beroendeframkallande.
Vad du ska göra istället: det här är det svåraste att bota, det finns ingen quick-fix. Men våga välja. Och tänk inte på allt du valt bort, allt som händer någon annan stans, njut av vad duvalt istället.
Brené Brown är en världsledande forskare inom sitt område, hon har gjort många banbrytande upptäckter --- och hon konstaterar också vad vanligt, sunt bondförnuft har sagt för länge sedan. Som bra forskning brukar göra.

Mod att vara sårbar är en bok som alla borde unna sig att läsa.

Max och Maja - Den snöiga dagen

Den diplomatiska vägen  Pip and Posy. The Snowy day Pip and Posy. The Snowy day

Axel Scheffler
Max och Maja - Den snöiga dagen
Översättning: Barbro Lagergren
Alfabeta
Max och Maja är bästa kompisar. Max är en kanin. Maja är en mus. Tillsammans brukar de leka och ha kul. Både utomhus och inomhus. Just i det här äventyret lockar snön.
Det är en väldigt snöig dag. Max och Maja ville gå ut och leka. Så de tog på sig varma tröjor … randiga sockor … tjocka jackor …
… och vinterkängor, sköna halsdukar och tumvantar.
Att leka ute en hel dag är ett äventyr när man är liten, ett stort projekt! Men det är också ett stort projekt att klä på sig själv. Axel Scheffler förstår detta och ägnar två uppslag åt Max och Maja före de kommer ut i den åtråvärda snön.
När de väl är klara räcker det med en mening för att signalera starten på äventyret: “Sen gick de ut i snön.”
Resten av uppslaget är ett stort snölandskap, en park där landskapet förvandlats av allt det där vita. Det finns fler som kommer med sin kälke eller sin pulka. Max och Maja utforskar den nya, vita världen.
“Överallt blev det stora fotspår efter dem. De fångade snöflingor med tungan. De gjorde till och med snöänglar med stora vingar. Det var jätteroligt.”
Sedan är det dags att dra upp kälken till toppen av backen och tillsammans susar Max och Maja nerför den andra sidan. Det äventyret är värt ett ”TJOHOO!” – med stora bokstäver!
Sedan grundas konflikten. Närmare bestämt med två stora snöklot. Basen till en snö… Ja, vi skulle säga snögubbe. Men nu rör vi oss i djurens värld, och när det tredje klotet sätts dit vill Maja bygga en snömus. För det var ju hennes idé att bygga med snön från början. Max vill däremot bygga en snöKANIN och han betonar KANIN med stora bokstäver. En halva ser ut som en mus och en halva ser ut som en kanin och båda vännerna vill ha rätt och hela ska bli en snömus eller en snöKANIN. De stora bokstäverna retar gallfeber på lilla Maja och hon blir så arg att hon kastar snömusens huvud på honom. Eller snökaninens huvud, från Max sida sett. Max ger igen och knuffar omkull Maja. Sedan gråter Max som en fontän och Maja ser inte heller glad ut.
Sedan gör Maja något mycket snällt.
Hon säger “Förlåt att jag kastade snö på dig, Max”.
Och då kan Max säga “förlåt att jag knuffade dig”.
Sedan kan de båda gå in, för de är kalla och blöta och vill nu gärna ha det varmt och skönt. De struntar i snömöss och snökaniner.
De går in, tar av sig alla sina blöta kläder (ett lika stort företag som att klä på sig) och hänger upp dem på hängare som ser ut som små elefanthuvuden.
Sedan leker de med något som är varmare än snö. Modellera. Tillsammans gör de möss OCH kaniner.
Man ser på bilden att Max gör möss och Maja kaniner. De har slutat att hålla på sitt.
Sedan fortsätter de och gör alla möjliga djur … grodor och grisar och fåglar och elefanter och kor och giraffer också!
På bilden kan du själv spana efter vilka djur de gör och även hitta en pingvin och en nyckelpiga och en salamander och ett par andra djur ….
Max och Maja är sams igen och hyllar mångfalden! Heja modelleran!
Boken slutar med ett stort “Hurraaa!”Och det är bara att instämma.
Max och Maja löser sina konflikter själva och är tillräckligt diplomatiskt lagda för att inse när det är dags att kompromissa … utan att någon vuxen griper in. Det varierar vem som måste göra “det svåra” och “vara mogen”. I Max och Maja - Godnattgrodan var det Max. Här är det Maja.
Det finns alltid mängder med detaljer att titta efter i Axel Schefflers bilder. Fåglarna i parken, de andra djurbarnen som leker, alla olika mössor och halsdukar och vantar som de har på sig …
Rödhaken på staketet, talgoxen som festar på en talgboll som någon hängt upp i ett träd. Den röda cykeln som blivit översnöad över natten.
Räven som vurpar med pulkan när han åker ner från toppen av backen. Det finns så mycket extra som händer i bilderna som inte finns i texten, precis som det ska vara i en bra bilderbok för barn, för det garanterar att den kan läsas många, många gånger och man kan ha roligt även åt de andra berättelserna, de som bara finns i bilderna.
Axel Scheffler är en av Storbritanniens mest kända illustratörer och har vunnit en mängd priser och utmärkelser. Mest känd är han för illustrationerna till Julia Donaldsons böcker om Gruffalon och Kvastresan, men i Max och Maja böckerna står Scheffler för både text och bild.
Till skillnad från Donaldsons böcker så kommer inga fantasidjur eller häxor med i handlingen – Max och Maja rör sig alltid i ett vardagligt landskap befolkat av antropomorfiska djur – som en arvtagare till de sedelärande fablerna. Miljön är bekant för de flesta barn och det är det lilla äventyret som är det stora: som att sova över hos bästa kompisen eller att bygga en snögubbe. Små saker är stora när man är liten. Det är en sanning som gäller både möss och människor. Och kaniner!

Egypten förr och nu i en färgstark skildring

Sann historia, tre generationer och ett Egypten med alla dess färger

 
Anne Edelstams mormor i SundsvallAnne Edelstams mormor i SundsvallThree Ladies in Cairo är en kombinerad släktkrönika och historisk vandring i ett Egypten som snabbt ändrar karaktär under den tid det tar för tre generationer att leva där. “True story” eller “based on a true story” brukar ofta stämplas på böcker som kvalitetsstämpel – det här är sant, det här har hänt, det här är efterforskat – och i fallet Three Ladies in Cairo kan “sann historia” stämpeln med rätta användas som mått på kvalitet. Dessutom är det en historisk roman där Egyptens historia spelar en av huvudrollerna. För ingenting finns i ett vakuum, inte ens dagens ibland till synes osammanhängande händelser.
Allt är minutiöst efterforskat, inklusive alla beröringspunkter som Sverige och Egypten har, som Rosettestenen, Vikingarna och Anders och Emma Zorn. Och givetvis alla de tre svenskättade damerna som den vackra titeln Three Ladies in Cairo syftar på.

Äventyret börjar i Sundsvall - Sveriges Klondyke

Alltihop börjar faktiskt i Sundsvall, under den svenska guldruschen. Året är 1888, det är den 25 juni, en tid precis efter midsommar, då Sverige är som sommarvackrast och då folk i allmänhet är förnöjda med tillvaron - men katastrofen slår plötsligt till: det utbryter en stor brand. Flera hus förstörs, fyra personer dör, midsommaren blir en katastrof. Man brukar bara läsa om Sundsvallsbränderna som en fotnot i den svenska 1800-tals historien, men här möter man tragedin personligen, genom den första huvudpersonen i berättelsen: Ragnhild. Hon lyckas rädda sin nya klänning och sina två barn, hennes man överlever, men annars har de förlorat allt, precis allt. Ragnhild och hennes man har byggt upp en restaurang tillsammans, Skeppsbrokällaren, och nu är allt borta. De bygger upp en ny verksamhet, en ny restaurang som får namnet Commerce.

Hilda föds samma år som Eiffeltornet

1889 föds Hilda - det är hon som ska bli ”the first lady in Cairo”, av de tre damerna som titeln syftar på. Ragnhilds yngsta barn. Turen vänder inte för Ragnhild, hon och hennes man har byggt upp en ny verksamhet, men sedan dör hennes man, bara 32 år gammal. Hilda är för liten för att ens minnas sin biologiske pappa. Sedan dör Ragnhilds äldsta dotter. Ragnhild gifter om sig med stadens läkare (som sett både Ragnhilds man och äldsta dotter dö). Den tonårige sonen tycker inte om detta och rymmer till USA. Så var det bara ett barn kvar: Hilda. Hon tycker att det är ett äventyr att åka till USA och leta efter sin försvunne bror (han hittas aldrig), hon tycker att det är ett äventyr att läras upp till att bli sjuksköterska och arbeta för sin styvfar, hon tycker att det är ett äventyr att åka utomlands och lära sig franska ett år. Hilda är en positiv person som hela tiden gör det bästa av sin situation. När hon blir förälskad i Torsten, som studerat juridik, hoppas de båda att han ska få jobb i Sundsvall – men jobbet går till en gammal Sundsvallsbo istället. Torsten får jobb i Stockholm. Länge har de ett långdistansförhållande. När Hildas styvfar dör flyttar Hilda och hennes mamma Ragnhild till Stockholm, för att Hilda ska få ett lyckligt slut på sin kärlekshistoria. Men så kommer nästa omställning: Torsten har fått jobb i Egypten. Nu börjar det egyptiska äventyret. Torstens karriär är lovande och han blir domare i Mixed Courts. Hildas roll, från att ha varit yrkesarbetande hela livet, förvandlas till att vara fru och värdinna. Men Hildas liv ska snart förvandlas igen: hon blir mamma till Ingrid, som växer upp till “the second lady in Cairo”.

Med Egypten som första hemland

Författarens mor på den lilla franska skola i KairoFörfattarens mor på den lilla franska skola i KairoMedan Hilda ofta granskar sin omgivning och jämför med Norrland eller Stockholm, så växer Ingrid upp med Egypten som första hemland. Ingrid får en norsk Nanny som generöst delar med sig av sin dyrbara mesost (några kilo kan man alltid ta med sig tillbaka från Norgesemestern) och verkar på det hela taget ha en priviligierad tillvaro. Sin pappas favorit, sin Nannys ögonsten, hela tjänstefolkets lilla prinsessa … det är bara mamma Hilda som är sträng. Och som oroar sig. Dels över att Ingrid inte har tillräcklig kontakt med sina svenska rötter, dels vad för utbildning som finns för flickor i Egypten – ett land där de flesta flickor är analfabeter. Hilda börjar med omfattande utforskningar både av Egyptens historia, kvinnornas historia och utbildningsväsendets historia, innan Ingrid till sist hamnar i en fransk skola.

Opera, mode och feministisk historia

Genom Hildas ögon får vi följa ett Egypten som är förtrollande, vackert, mångkulturellt, gåtfullt, förbluffande och ibland otroligt irriterande. Som att ingen förstår att bakterier kan skada småbarn. Att barn dör innan ett års ålder är bara normalt i Egypten och bara ”guds vilja”. För en sjuksköterska som Hilda är det vansinne att höra på sådana resonemang (och sekulära personer i allmänhet håller på Hilda).
Men Hilda möter också tidiga, kända feminister i Egyptens historia, har intressanta intellektuella samtal, njuter av all världens vackraste mode som marknadsförs i skyltfönsterna i det internationella Cairo, går ofta på operan med sin man och det åldrande kärleksparet verkar vara lika förälskade hela livet – men till skillnad från tiden i Stockholm, då de bara var fästfolk, får de inte hålla varandra i handen offentligt i Egypten. Det ses inte som okej, inte ens för utlänningar, inte ens för folk som är gifta. Folk i Egypten gör inte saker tillsammans, även om de är ett par. De delar på sig. Men Hilda och Torsten vill vara tillsammans.

Pyramiderna och Borta med vinden

Torsten Salén i klädd sin domarklädsel i KairoTorsten Salén i klädd sin domarklädsel i KairoMan skulle kunna tänka sig att det är ett stort äventyr för lilla Ingrid att växa upp i Egypten – men för henne är allting normalt. När hon blir mutad med en picknick vid pyramiderna istället för att se Borta med vinden är hon inte imponerad. Vem bryr sig om pyramiderna när man kan gå på bio och se Scarlett O’Hara?!
Allt i Egypten, inklusive pyramiderna, representerar vardag och det normala. Mycket normalare än det där kalla och regniga landet som de åker till på somrarna. När andra världskriget bryter ut och de inte kan åka “hem”(ur Hildas synvinkel) är Ingrid nöjd, för de semestrar vid en varm sandstrand istället. Men andra världskriget förändrar Egypten och dess politik. Landet Egypten blir också indraget i världskriget (till skillnad från det neutrala Sverige).

Främlingsfientlighet och nya studier

Till och med Ingrid märker hur attityden till utlänningar förändras, en dag när hon cyklar hem från skolan blir hon spottad på och kallad för jude. Det finns flera saker som är obegripliga, varför nazisternas antisemitism skulle tas upp i Egypten, varför de tror att blonda, blåögda människor som Ingrid är judar … till syvende och sist verkar det bara vara fråga om främlingsfientlighet. När Ingrid gått ut skolan och tagit sin franska baccalauréat väntar studier vid Uppsala universitet. Egypten har blivit ett mer fientligt land mot utlänningar, Torsten och Hilda stannar inte heller kvar länge till i Egypten, och Ingrid får finna sig i ett nytt hemland som hon inte är van vid: Sverige.
Men Ingrid har Egypten i blodet och hon återvänder som gift, som Ingrid Edelstam. Hennes man är diplomat och får en tjänst i Egypten, och den tredje generationen av damer, Ingrids dotter Anne, lär sig också älska Egypten. Ingrid och Anne upplever Egypten som ett tolerant land, med mångfald och de vill gärna bo där. Ett tag har de två en lägenhet tillsammans. Annes bror Torsten vill dock stanna i Sverige. Han är döv och döva behandlas inte väl i Egypten, de ses som andra eller tredje rangens medborgare, och misstas ofta för stumma och/eller förståndshandikappade för att de inte hör. Annes kosmopolitiska bakgrund och ständiga nyfikenhet gör att hon forskar om en rad ämnen bland annat dövas situation i Egypten, kvinnors ställning och homosexuellas rättigheter (eller snarare brist på rättigheter).

Före och efter Nasser

Man skulle kunna dela boken i tre delar – Hildas, Ingrids och Annes – men det känns mer naturligt att dela den i två delar.
Författaren ute i öknen 2012Författaren ute i öknen 2012Den första delen handlar om Ragnhild, Hilda och Ingrid, den delen innehåller grunden till och början på det egyptiska äventyret och dessutom på sitt sätt slutet, då guldåldern för gästande utländska arbetande i Egypten tog slut. Slutet av den första delen innehåller Egypten och andra världskriget, den förändrade attityden till utlänningar, Nassers väg till makten och hur Inrid, år 1952, inser att hennes vänner inte kan skriva till henne, för breven blir öppnade och censurerade, och Ingrids bästa väns pappa blir “omskolad” (eufemism för fängslad).
Den andra delen av boken börjar med Nassers död och slutar med Annes senaste resa till Egypten – och den delen av romanen har också ett annat tilltal än den första delen, man går från tredjepersons till första persons narrativ. För nu är det Anne själv, författaren till boken, som berättar om sitt kosmopolitiska liv och sina tankar om Egypten.

Olika hemländer

För Hilda var det Sverige som var hemlandet. Ingrids barndom och ungdom utspelade sig däremot i Egypten. Annes uppväxt delas mellan olika länder och liksom de tidigare damerna är hon flytande i franska och känner sig hemma i Sverige, Frankrike, Egypten … eller också ingenstans alls. Berättaren påpekar att familjen är hemma, eftersom man flyttar jämt, men familjen finns kvar. Åtminstone tills föräldrarna skiljer sig.
Anne går på djupet med Egyptens historia, det sociala, kulturella, religiösa, intervjuar människor, har intressanta möten och försöker se åt vilket håll vinden blåser.
Bakgrunden social antropolog, historiker som kan islam och internationell journalist för att Anne har det väl förspänt för att bedöma situationen. Hon är inte nöjd när hon inte får några svar eller när svaren verkar för tillrättalagda.

Öken, explosioner och sorgens svarta kläder

Efter tiden som bosatt i Egypten är slut fortsätter Anne att åka till Egypten. Och utforska saker och ställa frågor. På en av de senare resorna är både mamma Ingrid med och de två tonårssönerna. Ingrid och Anne ser ett underbart land, vad de ser färgas av nostalgins och minnets rosenfärgade glasögon, medan den äldste sonen bara ser “a bloody mess” och den yngste undrar när allt ska explodera, som “the big bang”. Det visar sig att sönerna vid det här läget var de bästa samtidskommentatorerna – det exploderade och blev en ännu större röra. Den av media så kallade arabiska våren förde kanske inte så mycket gott med sig. I alla fall inga vårblommor. Anne frågar sig om det inte bara var militären som utnyttjade folket för att göra sig av med en impopulär ledare (och de gillade inte hans son) – egentligen blev inget bättre för vanligt folk, och att fundamentalister dök upp och hijackade revolutionen i efterhand gjorde saker etter värre.
bokens omslagbokens omslagAnnes sista resa i boken slutar i öknen - hos beduinerna. Slutet av boken innehåller också reflektioner om hur det egentligen har kunnat hända, att ett land som hade världens vackraste mode under Hildas tid plötsligt bara säljer svarta oformliga kläder och svarta solglasögon och svarta handskar och slöjor till den kvinnliga delen av sin befolkning. Från världsvan, elegant och chic har damen Egypten förvandlats till en osäker, övertäckt flicka som lider av D-vitamin brist. I ett land där solen skiner jämt.

Hyllningar och komplexitet

Three Ladies in Cairo har hyllats för sitt djup och sin komplexitet av många läsare – som Boutros Boutros Ghali “Former UN Secretary General”, Charlotta Sparre, “Ambassador of Sweden in Egypt” och HH Princess Melekper Toussoun of Egypt. Prinsessan berömmer särskilt bokens sätt att ge liv till en svunnen tid, en gone with the wind tid då Egypten kännetecknades av kosmopolitisk grace och elegans.
Det här är en oemotståndlig bok för den som vill lära sig mer om Egypten, både Egypten förr och Egypten nu, men också en uppslukande roman, som kombinerar känslan av Out of Africa med Buddenbrooks – förutom att man hoppas att historien inte bara blir Egyptens uppgång och fall, utan att Egypten kommer tillbaka till sin forna glans igen. Landet Umm-Ad-Dunya (Mother of the World) har ju trots allt haft svåra tider förr.
Anne Edelstams nyanserade beskrivning av landet går genom alla färgerna i färgspektrumet och omfattar till slut även svart.

måndag 28 april 2014

Muminvärlden har blivit ljusare

 trogen Tove Jansson arvet trogen Tove Jansson arvetPäivi Arenius
Mumintrollen på utflykt
Översättning: Annika Meijer
Rabén & Sjögren
Mumintrollen på utflykt är baserad på Tove Janssons älskade karaktärer och är en leta-finna-bok som kommer ut lagom till Tove Janssons 100-års jubileum. Är det en äkta Mumin-bok när det inte är Tove som ritat själv? Redan under Tove Janssons livstid var det en sådan efterfrågan på Mumin att hennes bror fick ta över och ritade en hel del, bland annat en rad Muminserier. Man ser skillnaden i vad han gjort eller Tove gjort i och med att brodern aldrig var lika noggrann (men så var han också snabbare, vilket är en fördel när man ska producera en massa serier innan deadline).
Idag är det många som arbetar med Mumintrollen och arvet efter Tove Jansson. Det kommer ut nya böcker och filmer med Mumin. Den här boken är trogen Tove Jansson arvet, man känner igen karaktärerna och deras sätt att vara, boken är noggrant tecknad --- albeit inte med så många detaljer som Tove Jansson själv brukade ha och inte med så många mörka eller kalla färger. Toves Muminvärld kunde ibland vara kall och hotfull och Mårran lurade runt hörnet. Här är Muminvärlden varm och gosig och Mårran lyser med sin frånvaro och till och med de hemska hattifnattarna håller sig på avstånd.
Som läsare får man till uppgift att hitta rätt väg, leta efter en igelkott och en ekorre, eller tre gula fåglar och ett spindelnät, man ska identifiera spår och byta tillbaka bärkorgar som blivit hopblandade. Leta svamp med Muminfamiljen, se vilka blomsterkransar som är likadana och vem som har en annorlunda fika med sig till picknicken. Det är Snorkfröken så klart, Muminvärldens egen prinsessa, hon har med sig en överdådig rosaglaserad cupcake, “cherry on top”, medan de andra sitter med sina likadana mackor.
Till sist går man hem med Muminfamiljen och spanar efter ugglan och räknar fönster innan man somnar.
Det här är en lagom svår aktivitetsbok för den rekommenderade åldersgruppen 3 - 6 år och den har samma stil som många aktivitetsböcker som sedan ska lära ut konst till barn --- titta efter detaljer, vad finns var och varför. Men ibland är det roligare att leta efter saker om man inte måste hitta något. Det är ju så bilderböcker i allmänhet fungerar – man vill läsa samma om och om igen, för att man hela tiden hittarnya detaljer.

Tinas recept för unga kockar - vi fixar käket!


Ibland är goda råd dyra

äta äta bara äta Goda råd från Tina Tina Nordström
Tinas recept för unga kockar - vi fixar käket!
Bonnier Fakta
Vem minns inte barndomens bakböcker och kokböcker? Lätta recept på lager på lager kaka, sockerkaka med fyllning, muffins och scones. Billiga recept på sconesinspirerad pan-pizza, ugnspannkaka, köttbullar och spagetti à la Lady& Lufsen, kycklingklubbor, pajer och så givetvis fish & chips. Eller fiskpinnar och hemgjort potatismos. För torsk var billigt och lätt att variera. Fast idag har laxen gått om torsken som billigaste och folkligaste fisken. Och laxen har även simmat om torsken i fråga om politisk korrekthet. Kommer detta att avspegla sig i den nyaste kokboken för barn, mer lax och mindre torsk?
Öppnar förväntansfullt Tinas recept för unga kockar - vi fixar käket för att kolla in hur matlagning presenteras för barn idag. Utan att ha Musse Pigg eller Lady & Lufsen på omslaget.
“Visst är det kul att laga mat? Att stå i köket och hacka, blanda, röra, koka och smaka av? Och det är inte alls så svårt som det kan verka. Bra recept och några bra grundtips - sedan kan du svänga ihop mer än du tror.” Så inleder Tina sin matodyssée för barn och på bilden står Tina flankerad av två barn. De ser ut att vara i tioårs åldern. De knäcker ägg tillsammans och Tina övervakar.
Ungefär tjugo sidor senare har man läst om alla grunderna och är redo för att laga mat. Första receptet kommer på sidan 23. Det är en peach melba smoothie. Sedan gör man pannkakor med chokladgrädde och bär, kardemummascones med västerbottensost och parmaskinka, granola med nötter och choklad, fruktsallad med ananas, passionsfrukt och mynta. … Det där är en frukost som de flesta lyxhotell skulle kunna vara avundsjuka på. Den innehåller allt utom gröt och hempressad apelsinjuice.
På sidan 37 börjar de vanliga matrecepten (alltså inte frukost) med tips på vardagsmat. Blomkålssoppa med chili och lime, lax och pastagratäng med rödbetssallad (där kom laxen!), köttfärslimpa med parmesanpotatisgratäng och grönsallad, korv stroganoff med marockanskt ris, asiatisk biffgryta med nudlar, ragu bolognese (en variant på spagetti bolognese) … sedan följer rätter som ska imponera på de vuxna.
Kycklingsoppa som ska imponera på alla som varit i Thailand (hur ska man hitta någon som har varit i Thailand?), moules frites, hummergratinerad spätta, helstekt oxfilé, ugnsstekt fylld fläskfilé med matvetesallad med äpple och oliver, pulled pork med kinesiska pannkakor och hojjsansås ….
Man kan förmodligen även imponera med efterrätterna, crème brûle med varma blåbär, rocky road glasstårta, päron och hallonmazarin med mjukglass och turkisk peppar.
Japp, hade rätt i att det inte fanns någon torsk med i boken. Men det beror inte på att den blivit för dyr. En hel del av ingredienserna är väldigt dyra, som hummer, fläskfilé och oxfilé, liksom en del av de exotiska kryddorna, så det är inte helt säkert att föräldrar blir glada över barnens shoppinglista när de vill ha matvaror att experimentera med. Det kan bli väl dyra experiment. Speciellt om man jämför med att experimentera med köttfärs, vit fisk, ägg och annat som är relativt billigt. Boken är trots allt tänkt för ganska unga barn (att döma av bilderna) utan egen inkomst.
En kompis kommer med en intressant invändning --- “Vet barn vem Tina är? Hon som är på omslaget. Är det inte äldre personer som gillar Tina?” Det är en intressant kommentar, hon är förmodligen inte lika känd bland barn som Musse Pigg och Lady & Lufsen. Men så ägnar hon sig inte heller åt kycklingklubbor. Men Tina har vunnit finalen i Let’s Dance, som är ett familjeprogram där kockar, deckarförfattare, politiker, skådespelare och andra ska lära sig dansa, så ja, det är möjligt att barn har lika bra koll som äldre på vem Tina är.
Bilderna i boken föreställer ofta de färdiga rätterna, snyggt upplagda, ungefär som i lyxiga kokböcker för vuxna --- det finns inte bilder som visar hur man lagar maten och hur det ser ut under tiden. Det var ofta bilderna man gick efter när man lagade mat som barn (och vem hade tålamod att läsa ett tjugotal sidor med bara text och instruktioner innan man sätter igång?) ungefär som man går efter bilderna när man bygger med lego. “Så här ska det se ut för att bli bra”.
Några av recepten är relativt billiga, många är alldeles för dyra, vissa är ganska enkla, många är mycket mer komplicerade och efterrätterna verkar inte gå hem så bra hos barn. Å ena sidan är det godare med vanlig glass eller frukt. Å andra sidan finns det vuxna som aldrig heller har vant sig vid crème brûle. Som invändningen jag får: ” crème brûle är äckligt man äter den bara för karamellsåsen och det här receptet innehåller ingen karamellsås!” Och det är svårt att få tag på blåbär så här års!

Ivo & Vera går och fiskar


Att sitta på en sten i en skog vid en sjö

Antropomorfiska insekter i Kitty Crowthers fransktalande världAntropomorfiska insekter i Kitty Crowthers fransktalande världKitty Crowther
Ivo & Vera går och fiskar
Originaltitel: Poka et Mine: À la pêche
Översättning: Moa Brunnberg
Rabén & Sjögren
När böcker översätts till svenska toppar inte det franska språkområdet. Det gäller både skönlitteratur för barn och för vuxna. När det nu kommer en kvalitetsbarnbok från det franska språkområdet är det ironiskt att den ser så supernordisk ut --- de båda huvudpersonerna sitter på var sin sten i en skog vid en sjö, som om de vore med i en låttext av Per Gessle. Eller som om de vore med i en serie av Tove Janssons bror.
Ivo och Vera ska ut och fiska. De hittar ett bra ställe. De tar av sig sina röda små skor. Vera är otålig. Hon vill ha napp. Ivo är sömnig. Ivo somnar. Vera fiskar. Det nappar. En stor fisk, som heter Épinoche drar med sig Vera till en grotta. Där träffar Vera Madame Mothicusbryonophagus. Men hon kallas för Olga. Hon skickar fisken att hämta Ivo och sedan dricker de alla mosste tillsammans och äter grön mosskaka. Vera, Olga och Ivo gör en undervattenstur tillsammans på tre skalbaggar. Och sedan är det dags för alla att gå hem till sig. Vera vill fiska i morgon också. Men det vill inte Ivo. Inte i övermorgon heller.
Kitty Crowther bor i Belgien och hennes böcker är huvudsakligen utgivna på belgiska och franska förlag. Hon föddes i Bryssel och hennes pappa är från England och hennes mamma är från Sverige. Kitty Crowther har belönats med det prestigefulla-ALMA priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, barnböckernas Nobelpris som är på fem miljoner kronor.
Men när man läser Kitty Crowther är det inte i första hand Astrid Lindgren man tänker på utan Tove Jansson --- eller Lars Jansson. Ivo och Vera skulle mycket väl platsa bland Mumins små kompisar, Vera har samma profil som Samu. Ivo och Vera har likadana nosar, fötter och skor som några av Muminkaraktärerna. Man kan se skillnad på Ivo och Vera för Ivo är lite större och har inga öron medan Vera är mindre och har öron. Ivo är pappan och Vera är dottern. Det hade i och för sig varit roligare om de hade varit kompisar, Vera verkar alltid så behövande och gör inget själv, inte alls som Alfons som gärna smiter iväg från pappa och busar med Milla, Mållgan eller Viktor.
Till skillnad från Tove Janssons bilder ser Kitty Crowthers bilder inte färdiga ut - man ser alla pennstreck från färgpennorna och ingenting är tillsuddat eller tilljämnat i efterhand (idag är det många illustratörer som jämnar till alla färgfält i datorn) och ibland har Olga två armar, ibland fyra, ibland har Ivo två armar, ibland fyra --- det är inte så noga. Ibland har de röda skorna svarta konturlinjer, ibland inte. Det viktiga är att man ritar, inte att det blir likadant eller konsekvent hela tiden.
Det finns hitintills tre böcker om Ivo och Vera. När Kitty Crowther var på besök i Sverige, efter att ha belönats med ALMA-priset, berättade hon att hennes son var duktig på att inspirera henne och hans inställning till ett biobesök blev grunden till Ivo & Vera på bio. Men som ni märker är rollerna ombytta i böckerna --- det handlar inte om mamma och son utan om far och dotter som gör saker tillsammans. Över huvud taget är pappor oftast den som får ta med barnen på äventyr i barnböckernas värld, det är typ standardmodellen --- det kanske är dags för en äventyrlig mamma som fixar utflykter? Muminmamman regerar hitintills supreme.
Belinda Graham

fredag 25 april 2014

Djuren i skogen med Sarah Sheppard

PDFSkriv ut

Sarah Sheppard delar med sig av nödvändigt skogsvetande

Knockad av kärlekKnockad av kärlekSarah Sheppard
Djuren i skogen
Rabén & Sjögren
Sarah Sheppard har ett alldeles eget sätt att skapa fackböcker på. Charmigt, äventyrligt, humoristiskt – och med mängder av kul fakta, ofta massor av sådant som brukar kallas “onödigt vetande” – men det är ju just sådant som alltid känns mest nödvändigt att veta!
Typ Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare och Det var en gång … Massor av dinosaurier som nominerades till Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok 2008 och röstades fram till 2008 års bästa barnbok på sajten bokcirkeln.se.
Djuren i skogen liknar inte någon annan fackbok om djur i skogen. Uppslaget om haren upplyser t.ex. läsaren om att haren är skogens snabbaste djur. I en pratbubbla säger en hare att han också är jättebra på att bajsa. På ett dygn kan en hare bajsa mer än 400 harpluttar. En kråka himlar med ögonen och säger “Grattis, vilken bra talang …” Något för Guinness djur-rekordbok?
Nästa sida innehåller en skogsserie som heter ”Knockad av kärlek”. Där börjar två harpojkar slåss om en hona - genom att boxas. Vinnaren blir dock ratad av tjejen. Hartjejer boxas nämligen också, och eftersom tjejerna är större än killarna så knockar hon honom direkt. Harpojken kan dock tacka sig lycklig att han inte blivit född som spindel eller myra …
Det finns till och med en sida om mördarsniglar. På ett träd kan man se en “wanted poster”: ”Mordet i midsommar - vem åt upp midsommarstången?” Inte ens igelkottar vill äta mördarsniglar, de är för slemmiga. Igelkottens skogsfiende nummer ett är däremot grävlingen. I en skog med många grävlingar finns inga igelkottar --- de packar helt enkelt väskan, flyttar till staden och bor i trädgårdar och parker. Där det är grävlingsfritt! Grävlingar bidrar alltså till urbaniseringstrenden bland igelkottar.
Ekorrar, fästingar, fladdermöss, fåglar, vargar, en älg och en björn är några andra djur som vi får möta i boken.
Varje årstid har också sitt eget uppslag där det förklaras vad som händer i naturen.
När man öppnar en Sarah Sheppard bok vet man alltid att man har något alldeles särskilt speciellt framför sig. Djuren i skogen med sina humoristiska antropomorfiska djur är inget undantag.

Korthuset


Hur tjuvarna flyttade ut på nätet och varför din bank lät det hända

Bankerna räknar kallt med en del svinnBankerna räknar kallt med en del svinnDaniel Goldberg, Linus Larsson
Korthuset – Hur tjuvarna flyttade ut på nätet och varför din bank lät det hända
Norstedts
Det kostar 20.000 om året att ha den finaste nivån på American Express. Hade någon krävt dig 20.000 kronor för att ha dina egna sedlar i din egen plånbok hade du förmodligen trott att de skämtade. Eller var maffia-rånare. Men kreditkort är status idag --- det finaste American Express kortet, det omtalade svarta kortet, kan man inte ens ansöka om. Man erbjuds det. Zlatan har ett sånt. Kanye West har ett sånt - han har till och med skrivit en låt om det.

Korthuset följer kreditkorten från den tid som de bara var papperskort tills det att de blivit dagens eftertraktade statussymboler. De där papperskorten hade folk förr i tiden, ett i varje affär där de brukade handla. Och så betalade man när man fick sin lön. Det första kreditkortet var Diners Club --- ett kort (fortfarande i papper) som skulle gälla på flera olika restauranger, för att visa att man var god för kredit. Det var inte fler restauranger med än vad som fick plats att trycka på baksidan av kortet. Diners Club finns än idag, är i plast och räknas som världens äldsta kreditkort. Nästa kort var BankAmericard --- lanseringen av BankAmericard var aggressiv, effektiv och fick omedelbart katastrofala följder. Men BankAmericard gick ändå inte till historien som ett misslyckande, utan finns kvar än idag under namnet Visa. Mastercard och Amercian Express är idag andra kända märken på kreditkort. Redan med BankAmericard började kortstölderna. Men det var bokstavliga kortstölder, kort som försvann i posthanteringen. Och folk blev tvungna att betala för någon annans shopping.
Magnetremsan gav upphov till nästa våg, senare kom skimming trenden och falska nätsidor … När det gäller kontokortsbedrägerier är många av upphovsmännen så sinnrika och uppfinningsrika att det verkar sanslöst att de redan tjänat multum på laglig väg.

Daniel Goldberg och Linus Larsson kartlägger hur allt hänger ihop, vad som är klistret som får korthuset att hålla ihop. För bankernas verkliga mardröm är inte några stulna kort eller länsade konton utan att folk ska klippa sönder sina kort och återgå till vanliga pengar. Då vore det slut på den lönande ruljangsen.
Daniel Goldberg och Linus Larsson är journalister med data som specialitet - de har tidigare skrivit boken Svenska hackare och Minecraft - block, pixlar och konsten att tjäna sig en hacka. Minecraft är succéspelet som påminner om lego, som alla älskar, och en svensk har designat det.
Man kan lite cyniskt säga att Korthuset också handlar om att tjäna sig en hacka --- fast på ett helt annat sätt.

Rosen - Kärlek, konst, doft och botanik

Rosor i en hel bok är ändå alltid rosor

L'important c'est la rose, L'important c'est la rose  Crois-moi  L'important c'est la rose, L'important c'est la rose Crois-moi Christina Högardh-Ihr , Lars-Åke Gustavsson
Rosen - Kärlek, konst, doft och botanik
Norstedts
Den engelska tudorättens emblemros framställs ofta i en stiliserad form. Fem vita kronblad särskiljs från fem röda.
Bokens omslag tar inte ställning, utan har en rosa ros. Rött och vitt blandat. 21 arter har blivit 50 000 sorter. Släktet Rosa är det största växtsläktet. Både Ingrid Bergman och Winston Churchill har fått rosor uppkallade efter sig.
Rosen, blommornas drottning, är en av våra mest älskade blommor. Sinnlig, doftande, mytomspunnen och symbolisk. Rosen speglar historia, traditioner och kultur. Den kan vara lättodlad, anspråkslös och långlivad, eller svårodlad, frostkänslig och med stora behov av omvårdnad. Som det största växtsläktet fascinerar rosen alltid, i sina tiotusentals skepnader. Rosor växte vilda i årmiljoner på jorden och kultiverades för ungefär 5 000 år sedan. De var användbara för sin doft och i medicinskt syfte. På 1600-talet blev rosor populära i trädgårdarnas rabatter - helt enkelt för de var vackra, inte för att de också kunde vara nyttiga. Från 1700-talet och framåt har tusentals nya rossorter förädlats.
Boken innehåller många vackra och informativa kapitel, alla generöst illustrerade med bilder som tål att beundras och begrundas länge.
Rosen - en symbol med många budskap. Kapitelrubriken står skriven över ett kyrkofönster i färgat glas som i sig ser ut som en ros - ett rosett fönster. Rosen är ju en sedesam och jungfrulik Maria symbol. Men rosen kopplas också ihop med den sexiga och vackra kärleksgudinnan Afrodite. Rosen har också fått symbolisera livet självt, fruktsamhet, skönhet, ungdom … allt inlindat i en aura av gudomlig övernaturlighet.
Rosor kopplas också ihop med poesi. Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor. My love is like a red, red rose. Min älskling du är som en ros! En ros är en ros är en ros … Det finns till och med en vacker vit ros som heter Sapfo!
I Höga visan, ett av de mest poetiska stycken i bibeln, står det poetiskt diktat “som en ros ibland törnen så är min kära”. Under medeltiden, då rosensymboliken blomstrade, kopplade man ihop detta citat med Maria.
Rosor i bildkonsten föräras ett eget kapitel. Här finns alster av holländska Rachel Rysch, fransmannen Claude Monet (rosengången i Giverny så klart!), engelsmannen Robert Thornton … som illustrerade en hyllning till Carl von Linnés ära. Thornton är förresten ett festligt namn för någon som målar rosor! Och så finns här även Van Goghs oemotståndliga vita rosor...
Sedan möter vi rosor i gyllene dosor - rosor i de kungliga salongerna, rosor i inredning och design (som populära William Morris mönster)--- och rosor i svenska krus --- detta kapitel inleds med en akvarell av Carl Larsson, vem annars?
På spaning efter rosens doft är ett kapitel som innehåller allt från Marcel Proust citat till Chanel no 5, och ett besök i Fragonard i Grasse där exklusiva parfymer blandas.
Boken avslutas med tips på berömda rosenträdgårdar som kan besökas i Sverige och utomlands.
Och givetvis finns här med presentationer av ett hundratal rosor värda att odla själv! I spruckna krus eller hela krus eller i täppan ute i trädgården.
Författarna kan sina rosor. Christina Högardh-Ihr är fotograf och skribent i flera trädgårdstidningar och dessutom en stor rosentusiast. Hon anlitas också som rosexpert i flera sammanhang, bland annat på Trädgårdsakademins nätbaserade Roskurs. Lars-Åke Gustavsson är en av Nordens främsta rosexperter och ansvarig för uppbyggnaden av rosariet på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg och var dess chef under mer än tjugo år. Idag leder han en nationell inventering av äldre kulturrosor, som en del av Programmet för Odlad Mångfald (POM) vid Sveriges lantbruksuniversitet. Lars-Åke var en av grundarna av Svenska Rosensällskapet och föreningens första ordförande.
I gränslandet mellan botanikens förunderliga värld och den sägenomspunna symbolvärlden möter vi massor av rosor i denna bok, och man kan inte önska sig bättre följeslagare!
Boken är lika vacker som den är informativ och ojämförligt väl researchad och inspirerande.
Rosor i ett sprucket krus må alltid vara rosor, men de håller sig ännu längre avbildade i en hel bok.
Belinda Graham

Åkerbo - sju syskon fyra våningar


 

Största lyckan är att vinna en riktigt fin dockaStörsta lyckan är att vinna en riktigt fin dockaStockholm på 1920-talet

Annika Huett
Åkerbo - sju syskon fyra våningar
Rabén & Sjögren
Åkerbo - sju syskon fyra våningar av Annika Huett handlar om en förlorad värld när mjölken fanns i flaskor och höjden av lycka var att först lägga beslag på barndelen i Allers. Med sju syskon är inte detta alldeles lätt. Gitta är sju år, hennes äldsta syster är femton år äldre och bor i England där hon är guvernant, och detta är fint, berättar Gitta. Det här verkar vara den mest spännande berättelsetråden i Åkerbo – men tyvärr får man inte höra mer om den utackorderade systern och vad hon gör. Det blir mest om alla bröderna, som aldrig gör något mer spännande än att retas och vara i vägen.

Det är egentligen ingen handling i boken, det är mest små anekdoter som när en mormor säger till sina barnbarn att ”jag minns när jag var ung så …”
Annika Huett har samlat anekdoterna från sin egen mamma och sina kusiner.

Vi får följa Gittas perspektiv på tillvaron: hur tråkigt det är att lära sig spela piano, hur hemskt det är när katten Musse försvinner (fast han kommer tillbaka) och hur äckligt det är med ricinolja. Nötchoklad kallas för nödchoklad, snälla tanter har en stor skål med bjudgodis när man går ärenden åt dem och är man modig kan man våga ta två karameller. Två är också antalet siffror i telefonnumret. 50. Inte längre än så hem till Gitta!
Största lyckan är att vinna en riktigt fin docka, Ebba-Lena. Lycka är också att kunna läsa vad det står på spisen. Illustrationerna är gjorda i rött, svart och vitt. Och boken har tygrygg. Precis som de älskade 70-tals barnboksklassikerna. Det är lite Bullerbyn känsla över den här boken, fast mindre lantligt. Det är förmodligen extra kul för folk som minns Stockholm förr i tiden att läsa detta.

torsdag 24 april 2014

Hux Flux gården

Verkliga fakta och vansinnig nonsens i samma bok!

Man kan ha kul med fantasidjurenMan kan ha kul med fantasidjuren Axel Scheffler
Hux Flux gården
Översättning: Barbro Lagergren
Alfabeta
Bondgården i Hux Flux gården fungerar på två sätt. Som en traditionell djuren på gården bok, där alla djur presenteras, från ko till kanin. Fast inte i bokstavsordning. Alla djuren börjar inte på k. Man kan läsa fakta om alla djuren och lära sig vad som finns på en bondgård.
Om en hund kan man till exempel läsa att “Jag vallar de andra djuren, då har jag fullt upp att göra. Fort, fort springer jag runt dem - inte konstigt att man blir lite snurrig!
På nätterna vaktar jag gården, fast jag varit i gång hela dan. Och skulle en listig räv smyga sig fram, jagar jag den genast på flykten.”
MEN … sedan kan man också börja mixa och blanda och få fram egna nonsensdjur Sidorna är nämligen delade vågrätt, så att man kan välja att vända bara på halva sidan.
Blandar men en gris med ett får så får man “en grår“!
Kombinerar man en hund med en mus får man “ett … hus“!
“Ett hus” vallar fortfarande de andra djuren och springer runt och blir lite snurrig, men sedan: “På natten kilar jag hit och dit över gårdsplanen i månens sken, letar ivrigt rätt på alla små korn - och är alltid på min vakt.”
Det finns 121 kombinationer! Man kan ha kul med fantasidjuren väldigt länge.
Det finns det mesta häri. Fast ingen skvader. Fast nästan. Man kan kombinera kaninen med en kalkon …
Axel Scheffler som står för text och bild är känd för alla böcker han gjort tillsammans med författaren Julia Donaldson - som de oemotståndliga böckerna om fantasidjuret Gruffalon, och Kvastresan, och han har vunnit flera priser som illustratör. Scheffler har också gjort flera böcker själv, där han står för både text och bild, som de charmiga böckerna om Max och Maja, som handlar om en kanin och en mus som är bästa kompisar.
Man kan tänka sig att Max och Maja skulle ha jättekul tillsammans med denna bok. För man kan ju kombinera en kanin och en mus på två olika sätt och få till ett “majax” djur. Det kan vara bra att veta nästa gång de två ska bygga en snögubbe tillsammans och inte kan komma överens om de ska bygga en mus eller en kanin!

Visst är Lotta en glad unge - med påskgodis!

En påskfavorit i repris

Påskgodis  från LottaPåskgodis från LottaAstrid Lindgren, Ilon Wikland
Visst är Lotta en glad unge
Rabén & Sjögren
Lagom till påsken 2014 kommer en nyutgåva av en av Astrid Lindgrens och Ilon Wiklands mest älskade berättelser. Denna bilderbok publicerades för första gången 1990. Illustrationerna och stämningen andas 1950-tal, alla barnen i boken har egna hus och trädgårdar, som påskharen ska lämna påskägg i, Lotta har en egen gunga i trädgården som hon gärna sitter och gungar på, annars går hon in till grannfrun tant Berg. Det finns också en massa småhus på bilden, folk hade uthus på den tiden. Till och med tant Berg har en redskapsbod.
Affärerna ligger längs en huvudgata, det finns inget stort köpcentrum, barnen får leka fritt, ingen oroar sig över att de ska bli överkörda eller antastade. Alla vuxna ser efter alla barn. Men Lotta ska ändå vänta på att syskonen Jonas och Mia-Maria ska komma hem, för att de ska klä ut sig till påskkärringar och så får de ringa på hos folk och tigga godis.
Men eftersom Jonas och Mia-Maria först varit på ett födelsedagskalas och ätit tårta missar de godiset, för de barn som är ute tidigt har fått allt. Nu är det tomt i godisskålarna.
Men Lotta är glad ändå för hon har varit och hälsat på Vasilis som ska flytta till Grekland och stänga sin godiskiosk, och han har gett henne allt överblivet julgodis. Så Lotta har enhemlis. Och när pappa inte har hunnit köpa påskharens påskägg i år, bestämmer sig Lotta för vad hon ska göra. Hon ska hjälpa påskharen på traven. Hon använder julgodiset från Vasilis och gömmer det i trädgården utom en tomte, en ängel, en marsipangris och en snögubbe som Lotta sparat till sig själv. För allt behöver ju inte gå åt till överraskningen.
Berättelsen påminner till form och struktur om den när Lotta räddar julen genom att hitta en julgran och ta hem till familjen --- Visst kan Lotta nästan allting. Fast påskharens påskgodis är inte lika dramatiskt. Däremot ännu roligare att illustrera!
Boken är full av nedtonade vårakvareller och en natur som nyss börjat vakna till liv med vitsippor och blåsippor och nytt gräs … och mitt på gräsmattan står en massa julgodis!
Påsken är kontrasternas tid när det gäller traditioner. Så varför inte också äta upp julens överblivna marsipangrisar? Lotta är en härlig, kavat unge, och visst kan hon nästan allting. Vare sig det är jul eller påsk eller någon annan högtid.

 

Mitzi i mitten


Smart och fyndigt om ett schackdrama

en smart och fyndig boken smart och fyndig bokMårten Sandén
Mitzi i mitten
Rabén & Sjögren
Mårten Sandén är känd för sin omtyckta deckarserie om Petrini-tvillingarna. Mitzi i mitten är en minst lika välskriven berättelse som dessa prisbelönta ungdomsdeckare, och med en helt annan ton. Medan barn- och ungdomslitteraturen svämmar över av kavata och högljudda flickor är Mitzi något så unikt i barnlitteraturen som en väldigt tyst och eftertänksam huvudperson. Man förstår av beskrivningen av Mitzi att hon är autistisk, men Mårten Sandén ramlar inte i fällan att göra henne till något slags geni, eller än värre, en komisk figur som i I rymden finns inga känslor. För visst har Mitzi känslor. Det är bara det att ingen lägger märke till dem, för alla andra är så livliga och högljudda och upptagna med sig själva. Och alla i klassen ser från början likadana ut och det är förvirrande om folk inte tydligt visar om de är glada, arga eller lessna. Man kan ju inte känna allting samtidigt, eller kan man det?

Mitzi gillar ordning och reda, att det är tyst (speciellt när hon läser sina läxor), siffror, matte, att spela schack med farfar, att åka Djurgårdsfärjan med farfar och att gå på museum med farfar. Speciellt Vasamuseet. Farfar är den enda som lägger märke till Mitzi och ser att hon också har känslor - och ser till att omgivningen börjar anpassa sig till henne istället för tvärtom.
I hela boken är Mitzi hela tiden den mest normala personen. Boken berättas från hennes synvinkel. Man riktigt känner hur stökig och jobbig och oorganiserad och skrämmande omvärlden är för henne. Och just det där att tysta barn också har egna behov av att leka och ha roligt och att få vara barn. Som farfar säger: “Du är barn så du ska bara leka och ha det roligt.” Han påpekar att det inte är hennes sak att passa upp på sin pappa (hans egen son). Fler skulle få ha en farfar som säger sådana saker. Speciellt när det har föräldrar som fortfarande är kvar i barnstadiet. Farfar kanske är från den sista vuxna generationen och just därför känner Mitzi samhörighet med honom, något hon inte känner med sina temperamentsfulla “barnsliga” föräldrar.
Illustrationerna är svartvita och omslaget i orange tyg. 70-talets favoritfärg kommer igen. En fullträff.
Fast uppdelningen mellan föräldrarna i boken verkar vara att mamman yrkesarbetar och gör allt hushållsarbete medan pappan ligger på balkongen i en Ramones tröja, drömmer om att bli rockstjärna, spelar hög musik och gör inget hushållsarbete. En sådan arbetsuppdelning hade inte varit okej i en 70-talsbok. Där skulle papporna både baka sockerkaka och diska efter sig. Den politiskt korrekte 70-tals pappan skulle inte drömma om att ligga på balkongen och tycka synd om sig själv och kräva att bli serverad mikrovågsugns mat från minderåriga.
Mizti i Mitten är en smart och fyndig bok där Mitzi använder sina schackkunskaper till att få ”remi” mellan sina föräldrar. Smart drag! Schackdrag fungerar även på livets spelplan i stort.

Belinda Graham

tisdag 22 april 2014

Rörgast


Det förflutna spökar när Ölandskvartetten avslutas

i gränslandet mellan deckare och spökhistoriai gränslandet mellan deckare och spökhistoriaJohan Theorin
Rörgast
W&W
Spökskeppet kom glidande i mörkret, över blänkande svart vatten, och väjde inte för något eller någon. Det höjde sig över pojken. Det var rostigt, som om det seglat på havet i århundraden. Inget rörde sig på däck, men djupt inne i skeppet dunkade en motor, som ett levande hjärta.
Gummibåten hade börjat sjunka, så han hade inget val. Han sträckte upp händerna mot relingen och klättrade ombord.”

Det här låter som om det skulle kunna vara en sentida uppföljare av Pirates of the Caribbean- men det är i själva verket den sista delen i Johan Theorins Ölandskvartett. Det visar sig att spökskeppet finns på riktigt (man kan aldrig vara så säker med Theorin, det finns ofta paranormala inslag i hans berättelser) och Gerlof Davidsson lyckas efter många om och men lösa ännu ett mysterium.
Det här ska vara sista gången som vi får möta den gamle skutskepparen Gerlof Davidsson - han har varit med i totalt fyra romaner och flera noveller i novellsamlingen På stort alvar. Gerlof blev snabbt en av det svenska deckarundrets mest älskade problemlösare. Ett slags manlig Ölandsmotsvarighettill den brittiska Miss Marple. Gerlof är gammal, men fortfarande skarp i knoppen - han ställer in hörapparaten på ”skvaller” och han uppfattar det mesta. Alla vill tala med honom, alla vill berätta saker för honom, alla vill bekänna saker. Till och med mördaren.
Ölandskvartetten med Skumtimmen, Nattfåk, Blodlägeoch Rörgast har alla behandlat var sin årstid. Vi började med hösten i Skumtimmen, då Öland övergivits av sommarfirarna, sedan blev det vinter i Nattfåk och vår i Blodläge (och deckarna blev allt blodigare) och nu i Rörgast får vi möta ett Öland när det är sommar och högsäsong - både för semesterfirande och för mord.
Tiotusentals turister anländer för att fira midsommar. En av besökarna är en hemvändare som kommer att sätta igång en kedja av oförutsägbara händelser. En hemvändare som anser att det är dags att kräva in betalning för en mycket gammal skuld - genom blodshämnd - och död och skräck sprider sig på det annars så sommaridylliska Öland.
Som vanligt är det bara Gerlof som förstår hur det hela hänger ihop, som har tillräckligt långt och tillräckligt gott minne, och tillräckligt många små grå hjärnceller för att pussla ihop allt. Han börjar så smått ana vem hemvändaren är och att målet är att hämnas på en hel släkt och Gerlof kan lista ut varför. Gerlof har nämligen mött gärningsmannen förut, i ungdomen. Då stod de båda på kyrkogården tillsammans och hörde knackande ljud från en nygrävd grav.

Theorin växlar perspektiv mellan huvudpersonerna och bifigurerna allt medan handlingen går framåt - men oftast befinner vi oss hos de mycket unga eller de mycket gamla i berättelsen. Små pojkar och gamla gubbar. Sådana som ingen lyssnar på. De är för fantasifulla eller för gaggiga.
Gerlof Davidsson är givetvis navet i berättelsen, han kan sitt Öland och minns sin historia, men ofta är det en liten kille, Jonas, som är iakttagaren i boken och som samlar ihop ledtrådar. En kväll ror Jonas ut i en gummibåt och stöter på ett spökskepp. Det är också Jonas som ser rörgasten vid gravhögen.
Rörgast rör sig i gränslandet mellan deckare och spökhistoria - men det är ju så det ska vara, så som deckarna var ”förr i tiden”, deckare, thrillers, fantasy och skräck var liksom del av en och samma genre och det var ”normalt” med ”deckare med paranormala inslag”. Viktorianska deckare är t.ex. fulla av spökhus och misstänkta övernaturliga väsen och konstiga ljud från gravar.
Det passar Ölandsdeckarna att gränsen mellan de olika världarna är så pass tunn. Det är ofta skymning. Både ute i naturen och inne i människorna. Rörgast är en lyckad blandning av spökhistoria, deckare och hembygdsroman. Dessutom får vi skildringar från Stalins arbetsläger i 1930-talets Sovjetunionen - där skräcken i allra högsta grad är verklig, utan vare sig gastar eller hemsökta spökskepp.
Det är lite sorgligt att sägahej då till Gerlof Davidsson. Men vem vet, det kanske kan bli en ”prequel”eller en ”reboot”? Varför inte? Det är ju på modet!

måndag 21 april 2014

Skratt, gråt och förväntan ...


   
Downton Abbey Jul 2013Downton Abbey Jul 2013“Make them laugh, make them cry, make them wait.” Detta uttalande tillskrivs Charles Dickens, men det skulle lika gärna ha varit Julian Fellowes som sagt de bevingade orden. För Downton Abbey handlar om tragedi, komedi, romans … och att vänta på att ”rätt par” ska få varandra. Som … den tillknäppte butlern Mr. Carson och den skotska hushållerskan Mrs. Hughes …?!

En ny karaktär anländer …

När Downton Abbey presenterade sitt allra första avsnitt någonsin fick vi se ett ånglok susa fram med Mr. Bates, nyanställd på Downton Abbey, och dessutom the Earl of Granthams gode vän sedan boerkriget.
Att använda en ny karaktär som katalysator är ett gammalt beprövat dramatiskt grepp, och kammarjungfrun Anna fungerade snabbt som moralisk kompass för åskådaren – snäll, snygg och samlad i varje situation. Hon tycker att Mr. Bates är värd att lita på, även om han verkar lite mystisk och tvivelaktig – alltså visar han sig vara okej, och dessutom otroligt lojal mot folket på Downton Abbey. Hennes lojalitet mot Lady Mary smittar också av sig.

En gammal karaktär försvinner

Men man kan också börja en säsong med att ta bort en karaktär och detta fungerar också som en katalysator. I säsong fyra är det precis så de nya intrigerna börjar. Kammarjungfrun O’Brien slutar tvärt, och det visar sig bli svårt att ersätta henne. Men Thomas intrigerar som alltid och en ledig tjänst som ska tillsättas är för bra för att gå miste om. Han ska ha in sin kandidat för att öka sin makt i det företag som är Downton Abbey. Alla arbetsplatser har minst en Thomas. Mannen som alltid intrigerar och skvallrar och startar rykten och aldrig gör någon en tjänst gratis, men som alltid frågar: ”What is in it for me?”. Och alla arbetsplatser har en Mr. Molesley, mannen som alltid jobbar hårt, men som aldrig (verkar det som) har tur. Även om Downton Abbey är en arbetsplats på 1920-talet visar den ofta upp situationer som är lätta att relatera till. Det vore givetvis ett önsketänkande att alla arbetsplatser har en egen Anna, som är snäll och rättvis och som tar sig an nykomlingar och aldrig är stressad eller självisk … men lite önsketänkande får man ha i en TV-serie.

Längtan efter Maggie Smiths smarta repliker

Gareth Neame, seriens producent, skriver i förordet till Behind the Scenes at Downton Abbeyatt han tror att en stor del av framgången med Downton Abbey beror på de romantiska intrigerna. Många skriver idag om relationer – men ingen skriver ”romance” bra, inte som Julian Fellowes, menar han.
Givetvis finns det många tittare som mest av allt älskar Maggie Smith, som spelar Lady Violet, och lever för de stunder när hon grälar med Penelope Wilton, som spelar Isobel Crawley (båda damerna har växt upp med den brittiska teatertraditionen, de trivs utmärkt tillsammans och de improviserar gärna). Tittare som lever för att Lady Violet ska komma med sina karakteristiska, smarta iakttagelser. Lady Violet är ”the queen of punch lines” i Downton Abbey serien. Och ”the queen of new proverbs”. ”Don’t be so defeatist dear, it is very middle class!” har blivit ett nytt sägessätt. Liksom ” You'll find there's never a dull moment in this house! Lady Violets citat finns till och med på soffkuddar, så populära är de.
”When you’re in a scene with Maggie, you just light the touch paper and retire … She’s one of the most cherished actors in the world. She has the quickest, sharpest mind you could ever hope to work with. Acidly funny, but with enormous goodwill underneath!”säger Hugh Bonneville (alias Earl of Grantham) om skådespelerskan som spelar hans mamma i serien.
Men Gareth Neame kan i alla fall ha en poäng med sin teori om att tittarna längtar efter ”romance” och engagerar sig i hur det går för Downton Abbeys karaktärer.
En gammal karaktär försvinnerEn gammal karaktär försvinner

Längtan efter ”romance”

Sedan säsong ett av Downton Abbey har det alltid funnits ett antal par att följa enligt”will-they-won’t-they” modell.
Lady Mary och Matthew Crawley. Anna och Mr. Bates. Lady Sybil och chauffören Tom Branson. Daisy och William.
William dog i kriget, Lady Sybil i barnsäng och Matthew i en bilolycka, precis efter att han fått en son.
Av de ”ordinarie paren” som folk kunde heja på, finns det nu bara ett par kvar: Anna och Mr. Bates.
Gareth Neame menar att detta är ett stort plus, för i säsong fyra har Lady Mary tre nya friare, som alla är intresserade av den unga, vackra och rika änkan. Själv är hon egentligen inte intresserad av någonting, hon kommer inte över Matthew.

En dyr kram från Mr. Carson

Scenen där Lady Mary tröstas av butlern Mr. Carson är en av de vackraste i serien. Skådespelaren Jim Carter ställde därefter upp för välgörenhet, tillsammans med resten av Downton Abbey skådespelarna, för att stödja Childline. Jim Carters bidrag var “A consoling hug from Mr. Carson”. Det drog in £700! Hela Downton Abbey ensemblen drog tillsammans in£660.000.
Jim Carter blir numera igenkänd överallt som Mr. Carson. Till och med när han tog sig en cykeltur för välgörenhet i Kambodja. Han hade inte väntat sig att bli igenkänd mitt i djungeln och fotograferad som ”Mr. Carson” iklädd lycra!

Den nya franska vågen

Tiderna förändras även på Downton Abbey, men hitintills har vi inte kommit så långt att någon cyklar runt iklädd lycra. Däremot märks det att modet och frisyrerna förändras. Lady Mary och Matthew hade sin ”honeymoon” i Paris och där noterade Anna det senaste modet – the Marcel Wave! Frisyren har fått sitt namn efter mannen som skapade denna look, formella, skulpterade vågor som ligger tätt intill huvudet, och detta blev synonymt med stil och ”high fashion” i början av tjugotalet. Även om Monsieur Marcel, en fransk frisör, hade skapat looken 50 år tidigare blev den inte ”högsta mode” förrän på tjugotalet.
Den frisyr som Lady Mary har vill också Lady Edith kopiera – liksom nytillskottet, den busiga lilla Lady Rose. Lady Rose ska ersätta Lady Sybil som ”rebellen” i serien. Men på ett helt annat sätt. Medan Lady Sybil var politiskt medveten, och man skulle kunna tänka sig henne som en suffragett, så är Lady Rose helt ointresserad av politik. Hon gillar dans, musik och att ha kul! I ett hushåll som nästan lamslagits av sorg (både Lady Mary, Matthews fru, och Isobel Crawley, Matthews mamma, har svårt att gå vidare) behövs den spralliga och glada Lady Rose. Men inte ens Lady Rose går så långt att hon klipper håret kort. Den nya ”vågen” får räcka. Kort hår är för vågat. 1920 skrev F. Scott Fitzgerald en novell, Bernice Bobs Her Hair, som utforskade vilken skandal det blev när en ung kvinna klippte sig kort. Så långt har inte Lady Rose gått - än!

Lady Edith blir vackrast i serien

En ny karaktär anländerEn ny karaktär anländer
Modemässigt har klänningarna inte hunnit fram till ”flapper” stilen än - kortare klänningar, pojkaktigare mode. Fortfarande kan man njuta av en klassisk, feminin stil i Downton Abbeyavsnitten. För första gången i serien är det faktiskt Lady Edith som är snyggast - det bortglömda mittenbarnet.

Lady Sybil är död, Lady Mary är en svartklädd änka efter Matthews död, men Lady Edith blommar upp. Hon skaffar ett tidningsjobb och en älskare, en tidningsredaktör, i London och där kan hon ha ett mer vågat mode. Klarare färger, djupare urringningar, ärmlöst, en påfågelliknande, pärlbroderad tight bodice, som ser ut som något ur en målning av den franske konstnären George Barbier …

Det är en välkommen utveckling att se Lady Edith glad och vacker, istället för sur och missunnsam. Men hennes dagar som lyckligast i Downton Abbey hushållet är räknade - hennes älskare försvinner spårlöst i Tyskland, och han och Edith som skulle gifta sig och ha barn tillsammans … ! Vän av ordning noterar att det är tredje gången som en Downton Abbey bebis kommer till världen och får klara sig med bara en förälder. Sybil dog strax efter att hennes dotter fötts och Matthew dog strax efter att hans son hade fötts. Födelse och död (eller försvinnande) verkar vara intimt förknippade med varandra i Downton Abbey världen.

 

Mr. Carson + Mrs. Hughes = sant?!

Men det är inte detta som är det intressantaste med säsong fyra. Att ”the romance buzz” för säsong fyra skulle handla om Mr. Carson och Mrs. Hughes var det förmodligen få som hade gissat när den framgångsrika showen hade sitt pilotavsnitt.
I boken Behind the Scenes at Downton Abbey avfärdar skådespelaren Phyllis Logan (alias Mrs. Hughes) alla ”romance” spekulationer med de klassiska orden ”vi är bara vänner”!Men i en intervju med Radio Times säger hon att hon mycket väl kunde tänka sig att Mrs. Hughes har en romans med Mr. Carson. Det vore trevligt att spela, menar hon, och det är trevligt att folk över huvud taget är intresserade av att se äldre personer bli förälskade, att ens roll inte är begränsad bara till att ”vara gammal”.

The London Season

The London Season, långfilmsavsnittetsom handlar om Lady Rose (Lily James) som ska komma ut som debutant, är ett av de vackraste avsnitt man kan tänka sig, fullt i klass med Gosford Park. Överdåd och kungligheter och snygga drinkar och tjusiga kläder och överdådig mat och rika amerikaner på besök –precis som i Gosford Park! Långfilmsavsnittet föregicks av många spekulationer. Hur ska det gå för Lady Rose, ska hon bli säsongens nya älskling eller ska det bli platt fall? Vem av Lady Marys tre friare kommer att dra det längsta strået? Eller blir alla tre avvisade? Avsnittet föregicks av många spekulationer. Men vad folk verkligen ville veta var hur det skulle gå för Mr. Carson och Mrs. Hughes. Kommer de att få ihop det? Avsnittet slutar med att de båda plaskar runt i vattnet, de har en ledig dag, ”a day by the seaside”, som belöning för hårt arbete, och de håller varandra i handen.
En klassisk filmkyss hade inte kunnat göra Downton Abbey publiken lyckligare!
Som skådespelaren Phyllis Logan påpekar: Det är kul att äldre skådespelare får lov att spela förälskade. Att de inte bara finns som ett slags bakgrundskaraktärer till de unga personerna.

 

Konsten att våga vara gammal med grace

Apropå äldre karaktärer i Downton Abbey och ”romance”: Isobel har också fått en ny beundrare, så hon slipper vara ensam efter att sonen Matthew har dött.
Gareth Neame kan ha rätt när det gäller ”romance faktorn” i Downton Abbey är viktig, MEN det viktigaste är åldersspridningen. Det har blivit långtråkigt med TV-serier där alla fyra generationerna ser ut att vara lika gamla, typ 20 år gamla. I DowntonAbbey ser de ut som fyra generationer. Förutom Shirley McLaine som mormor, som försöker ha yngre mode, yngre färger, yngre hårstilar och yngre smycken än sina barnbarn. Hon säger till Lady Violet att hon själv minsann är framtiden. Är framtiden att ha rödfärgat hår, plastikkirurgi och massor av botox och att satsa på att se yngre ut än sina barnbarn? Ajdå. Då är Downton Abbey på väg åt fel håll.
Mr. Carson och Mrs. Hughes, kompletta med rynkor och många gråa hårstrån, är ju vad vi vill ha! Detta, och Maggie Smiths bitska repliker! Det är så sant som det står på Maggie-soffkudden: ”There is never a dull moment in this house!”. Det gäller verkligen i huset Downton Abbey!



 

Julian Fellowes -
Downton Abbey season 4,
The London Season

ITV, Universal

Emma Rowley, Gareth Neame
Behind the Scenes at Downton Abbey
HarperCollins Publishers Ltd.

Holy Sweet!


Delad sötma, dubbel sötma

Holy Sweet vad gott!Holy Sweet vad gott!Christina Kokkalis, Linda Nielsen Wermeling
Holy Sweet - dessertdrottningarnas hemligheter
Norstedts
Delad glädje, dubbel glädje brukar det ju heta. Men man kan väl också säga delad sötma, dubbel sötma?
Christina och Linda, de söta damerna på Holy Sweet, “vårt eget lilla konditori, vår egen bakverksateljé”, har beslutat sig för att dela med sig av sina sötsaker i en i dubbel bemärkelse mycket söt bok. Bara bokryggen påminner om glasyr … med aprikossmak!
Författarna till boken har specialiserat sig på att baka till speciella tillfällen: bröllop, barnkalas, dop och den lilla tebjudningen som behöver det där extra magiska, men de bakar även till storslagna premiärer och fester. Våningstårtor, dessertbord och små bakverk i vackra förpackningar. För att förgylla vardagen, helgen eller festen.
Nu delar de båda sötnosarna med sig av sina sötaste tips, sin passion, inspiration och skaparlust. Med smör, socker och mjöl (och lite till) kan man skapa magi. Om man övar sig.
Boken inleds med tårtor-lager på lager - vad man på engelska brukar kalla “layer cakes”. Det här är faktiskt enkelt att göra och enkelt att lyckas med, lite mer avancerat än en vanlig sockerkaka, men inte så svårt som att bygga upp en bröllopstårta med tinnar och torn och hemgjorda figurer.
Författarna påpekar att de är inspirerade av amerikanska tårtor men har anpassat dem till svensk smak – lite mindre botten, lite mindre smör och socker, mer frukt och fyllning. Tårtbottnarna är: vaniljbotten, mazarinbotten, champagnebotten, chokladbotten, marmorerad botten, morotsbotten, bananbotten, citron- och vallmobotten och tropisk botten.
Champagnebotten bakas med champagne eller mousserande vin. En syrlig och tung botten som passar perfekt med vaniljfrosting och färska jordgubbar.
Om du inte smälter av denna romantiska “layer cake” så … kanske du ska slå dig lös på glass istället? För att smälta totalt?
Holy Sweet damerna gör egen glass, egna strutar och egna maränger. Och dessertbord som innehåller det mesta. Inte bara bakelser. Tårta, dessert shots och “bundt cake” står på menyn. Slutligen: designa “mood boards” för att få fram det perfekta dessertbordet. Utgå från speciella färger eller teman. Ta det gärna lite lugnt med dekorationerna på bakverken och låt vissa vara enklare. Några eleganta huvudroller, några fina biroller och resten charmerande statister. För mycket kan bli för mycket.
Här finns också kul tips för barnkalas, skattjakt med en guldkista med cake pops, tårta med “naval theme”,godisbuffé och mini doughnuts. Det är bra när saker är små. Då kan man orka flera. Sedan följer midsommar med biskvier och ingefärsdrömmar, afternoon tea med madeleinekakor och cupcakes och scones och mycket mer .. Och avslutningsvis kapitlet Rustikt som innehåller macarons.
Holy sweet! säger man bara. Söta kakor, ljuva dekorationer, vackra foton och inspirerande omgivningar. Ett snyggt helhetskoncept och vem vill inte prova på att göra så kreativa bord, dukning och kakor? I flera lager!

Rally och Lyra

Ett rafflande triangeldrama för de minsta

Lyckan är total  Lyckan är total Marie Norin
Rally och Lyra
Illustrationer: Emma Adbåge
Alfabeta
Rally och Lyra är kompisar. De leker alla dagar. Först på förskolan. Sen hemma. En dag har Rally med sig Nalla. Nalla är fin och mjuk och luktar gott. Tänk om Nalla hellre vill vara med Lyra än med Rally?

Rally och Lyra är en finstämd berättelse om avundsjuka, svek och försoning. Och om en väldigt älskad Nalla som blir inblandad i ett triangeldrama.

Nalla blir nämligen kvarglömd hos Lyra. Hela helgen har Lyra Nalla för sig själv. De sover tillsammans, hälsar på farfar tillsammans och hela söndagen leker de tillsammans. Nalla får många pussar och kramar.

“Nalla är så fin. Hon tycker så mycket om Lyra. Kära, kära Nalla vad fin du är!”

Lyras kroppsspråk och Lyras ögon utstrålar total lycka. Både text och bild fångar det där besjälade som barn gärna tillskriver sina mest älskade leksaker - för de är ju inte leksaker, de är personligheter med egen vilja. Och det är klart att Nalla har en egen vilja, att hon stannade kvar hos Lyra med flit, och att hon vill vara med Lyra.

Men helgen tar slut. Det blir måndag. Lyra packar ner Nalla i väskan och ska gå till förskolan, men tar sedan upp Nalla igen och gömmer henne under kudden. Det är ju trots allt lite kallt ute …
Lyra undviker att prata med Rally, vill helst inte leka med henne och vill inte att hon ska komma hem till henne längre. När Rally väl kommer hem till Lyra för att leka har det redan hunnit bli torsdag. Rally blir så glad när hon hittar Nalla att hon pussar både på Nalla och på Lyra och sedan blir det disco, så glad är Rally! Det blir världens superdisco! Lyra rycks med. Först vill hon inte, sedan vill hon lite grann. Sedan kan hon inte låta bli att vara lite glad och dansa.
Tjejerna har kul tillsammans igen. Tills Rally ska hem. Och Nalla också …
Men Nalla blir kvarglömd. Igen. Den här gången gör Lyra “det rätta”direkt och ropar till Rally att hon har glömt Nalla. Nalla blir nerkastad till den väntande Rally.
“En, två, tre sekunder svävar Nalla tyngdlös som ett frö i luften, mitt emellan Lyra och Rally. Sen faller hon rakt ner i Rallys utsträckta armar.”

Kan ett slut bli sorgligare, gladare, mer poetiskt? Bättre?
Ja, det kan det!

På allra sista uppslaget föreslår Rally delad vårdnad om Nalla.
Lyckan är total för alla inblandade i det romantiska triangeldramat. Lyra och Rally tycker båda om Nalla - men de tycker också om varandra. Nalla behöver inte välja vem hon ska vara med.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Vi älskar hjältar som bara reser sig upp och går


Jonas Jonasson på engelskaJonas Jonasson på engelskaJonas Jonasson
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Piratförlaget, Walt Disney
Vi älskar hjältar som bara reser sig upp och går. Eller som beger sig ut på pilgrimsfärd. Kristen i Kristens resa. Werner Herzog i verkliga livet (och i boken Att gå i kylan). Delia Grinstead i Utan bagage. Tessa Björk i Till Isola. Mundus Gregorius i Nattåg till Lissabon.
Pensionären Harold Fry i Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd. Han skulle bara till kvartersbutiken och slutade sedan inte att gå i sina seglarskor.
Men mest av allt älskar vi Allan Karlsson, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, som kliver ut genom fönstret, landar i en rabatt med svenskt gula och blåa penséer med sina tofflor, som är märkta Allan, och bara fortsätter att gå.
Boken av Jonas Jonsson, filmen av Felix Herngren, rollprestationen av Robert Gustafsson. Just när man trodde att gubben inte kunde bli folkkärare, vrids det hela upp ett snäpp till. En av de mest lästa och omtalade böckerna blev den mest sedda svenska filmen och den största biopremiären någonsin i Sverige.
Pettson och Findus eller Forrest Gump? Gubben som sitter hemma på gården och pratar med katten och sedan ger sig ut på rävjakt, beväpnad med nya uppfinningar eller dynamit, får definitivt tankarna att gå till Pettson och Findus.
Men sedan utvecklas berättelsen till en svensk Forrest Gumphistoria. En naiv huvudperson blir indragen i alla möjliga förvecklingar. I nutid jagad av ett mc-gäng och innehavare av en väska full med 50 miljoner kronor, och längs vägen får han några osannolika vänner med sig, bland annat en f.d. cirkuselefant, en tuff Annie-get-your-gun tjej, en blyg kille som har 920 högskolepoäng och är nästan allt, men också inget, och en pigg gubbe som är trött på att sitta vid ett övergivet järnvägsspår.
och som filmoch som filmI tillbakablickarna får vi uppleva några av 1900-talets världshändelser, för Allan Karlsson har liksom Forrest Gump varit på plats överallt. Allan Karlsson har byggt skyskraporna på Manhattan, räddat livet på diktatorn Franco, tagit kål på diktatorn Stalin, hjälpt Oppenheimer att uppfinna atombomben och fått en cigarettändare i present av Harry S. Truman. Så småningom blev Allan Karlsson spion i kalla kriget och langade information åt alla sidor samtidigt. Jonas Jonasson har beskrivit sin skapelse som ”en politisk idiot” – men man kan lika gärna säga att Jonasson skapat en hjälte som helt enkelt inte bryr sig, än om det han själv är intresserad av. Som sin katt (han tar en gruvlig hämnd på räven!), sprängämnen och en sup eller två. Eller tre eller fyra.

Tillbakablickarna ger inte bara en bild av hela 1900-talets historia, sedd genom en ironisk skrattspegel, utan de ger även en nostalgisk tillbakablick på ett svunnet Sverige.
Volvobilarna var snyggare (och man visste hur man kunde meka med dem själv) och tågen gick och tågstationerna var tågstationer och folk odlade landet och det växte saker överallt. I nutiden är allt nedlagt, ingenting går och ingenting odlas och nutidsmänniskorna är vilsna varelser med 920 högskolepoäng eller aggressiva varelser med skjutvapen.
Det är de två yngre birollsinnehavarna i historien som får stå för det trevande romantiska inslaget – för sådant är inget för Allan Karlsson. Författaren Jonas Jonasson påpekar att hans hjälte aldrig har upplevt en kärlekshistoria. Alla som sett inledningen med gubben med katten vet att detta inte stämmer. Det är äkta kärlek det, en gubbe och hans katt. Gubben Pettson och Katten Findus skulle hålla med.