fredag 28 april 2017

FILM: Smaken av underverk i ny fransk film

Paul, Pierre och Louise i filmen Päron och lavendel.

Päron och lavendel - Smaken av underverk



Regi: Éric Besnard
Titel: Päron och lavendel - Le Goût des merveilles
Medverkande: Virginie Efira, Benjamin Lavernhe, Lucie Fagedet, Léo Lorléac'h, Hervé Pierre, Laurent Bateau, François Bureloup m.fl.
Frankrike, 2016
Njutafilms


Päron och lavendel. Smaken av underverk. I Frankrike tar man komedi på allvar. Komedi är en fin genre, värd de allra bästa skådespelarna, och när de medverkar i en film står stolt "de la Comedie-française" under deras namn, både på filmaffischerna och när inledningstexterna i själva filmen rullar. Som här, när det gäller Benjamin Lavernhe från la Comedie-française, som spelar den manliga huvudrollen i Päron och lavendel. Den kvinnliga huvudrollen görs av det belgiska stjärnskottet Virginie Efira.

En oväntad vänskap

För en gångs skulle har genren "en oväntad vänskap film" en kvinnlig huvudperson. Louise är tvåbarnsmamma, änka och bonde - inte en lätt ekvation att få att gå ihop. Det var hennes man och hans förfäder som var från bygden och de lokala konsumenterna hävdar givetvis att de päronen var mycket bättre än de som Louise kan få fram. Lokalpatriotismen blomstrar mer än päronträden. Det är inte heller lätt att odla ekologiskt - för bina flyger omkring och får i sig gifter från angränsande gårdar, som fortfarande besprutar som vanligt. Och sedan blir deras stick desto farligare och deras honung inte ekologisk. Päron och lavendel fångar alla problem och utmaningar och allt slit med att vara bonde och egenföretagare och driva en gård och romantiserar aldrig livet på landet.

Lojal, smart och romantisk

Eric Besnard står för manus och regi och han lyckas skickligt undvika alla klichéer som skildringar av landsbygden kan landa i - liksom alla klichéer som brukar följa med en rollkaraktär med aspergers. Pierre löser inga brott, likt Sherlock i den nya BBC-serien eller huvudpersonen i Bron, han har inga pretentioner på att vara en superhjälte likt Ben Affleck i The Accountant, han är helt enkelt sig själv. Pierre har sina intressen, saker som han gillar och som han ogillar, men Benjamin Lavernhe porträtterar inte en diagnos där alla boxar ska kryssas i, han porträtterar en individ. Det kanske inte är "normalt" att skicka 37 blombuketter istället för 37 blommor - men det fungerar ju! Louise blir mot sin vilja charmad. Och när han räddar päronträden från att frysa (och gården från att gå under) inser hon att Pierre verkligen är att lita på. Lojal, smart ... och romantisk! Vilket hattrick!

Smaken av mirakel och nygräddade kakor


Originalets titel Le Goût des merveilles betyder bokstavligen "Smaken av mirakel" men också smaken av kakor - "merveilles” är en typ av friterade kakor som vanligtvis görs till Mardi Gras i sydvästra Frankrike, och de bakas under filmens gång. Inledningsvis i filmen får vi se en stor korg med "merveilles" som Louise har bakat för att sälja på marknaden. Korgen är det första vi ser, sedan zoomas bilden ut, vi får se handen och den som bär på korgen. Det är Louise som bär på en korg med "mirakler" som ska serveras på marknaden, men är hon själv mottaglig när ett mirakel kommer in i hennes liv?

På väg hem från marknaden kör hon på en man som presenterar sig som Pierre. Han är inte allvarligt skadad och följer med hem för att bli omplåstrad och äta kakor. Merveilles. Det är början på en oväntad vänskap. Pierre är speciell - men är inte alla människor speciella?

Vem är normal?

I en scen där Louises dotter Emma jobbar på en pub och blir tafsad på av fulla män som har "after work" fest och Pierre hämnas på dem genom att sätta igång sprinklersystemet och förstöra festen är det Pierre som framstår som den mest normala mannen i hela lokalen. Det är inte konstigt att Emma och även hennes lillebror fastnar för Pierre och hoppas att han och deras mamma ska bli ett par.

Hellre det än grannen Paul, som vill såga ner alla de vackra träden och lägga beslag på både Louise och hennes gård.

Komikern Benjamin Lavernhe får ut det mesta av varje liten situation, vare sig det gäller att sitta "normalt" i den där obekväma sortens soffa som är så vanlig på banker, eller att navigera genom ett fält med solrosor med datorn i högsta hugg.

Vardagens oslagbara skönhet

Filmen är en lågmäld komedi om livets hårda villkor och oslagbara skönhet. Varje liten sak kan inrymma skönhet - Pierre betraktar ett grässtrå och ett moln med samma fascination so ett litet barn som ser livets mirakler för första gången, och Louise börjar undan för undan att se på livet på samma sätt - allt kan vara vackert, allt kan vara ett mirakel, bara man tar sig tid att stanna upp och se, verkligen se, hur fantastiskt det är.

Kameran förvandlar sig ibland till Pierres blick och det gör att den franska landsbygden ser ännu mer förtrollande ut än den brukar göra.

Päron och lavendel är inte inspelad i Provence (franska lantliga filmer brukar ofta vara inspelade i Provence) utan i det lika natursköna Nyons. Kanske ett framtida ställe för eko-turism, som det föreslås i filmen?

Kemin mellan Virginie Efira och  Benjamin Lavernhe fungerar perfekt och känns lika varm som nygräddad päronpaj. Hela filmen lämnar en god eftersmak, och upphöjer vardagsbilder till små mirakler. 

Päron och lavendel är inspirerad av en sann historia - eller en sann saga.

Belinda Graham

torsdag 27 april 2017

Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs

Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs
- En verklig vandring i sagans värld

Karin Eliasson
Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs
ISBN: 9789187659096
Salikon Förlag

Pippi Långstrump lägger sockerdricka i ett sockerdricksträd - som var inspirerat av verklighetens uggleträd på Näs, Astrid Lindgrens barndomshem, där hon och hennes syskon lekte och busade. En gång bytte hennes bror Gunnar ut några uggleägg mot hönsägg. Gissa om de olika fåglarna sedan blev förvånade när äggen kläcktes!

Barndomens intensiva doftminnen

Barnen i boken Barnen i Bullerbyn njuter av doften av gullpudra (en växt som även August Strindberg gillade). Astrid Lindgren drog sig till minnes verklighetens gullpudra som växte i dikena och spred barndomens doftminnen och förkunnade att våren nu verkligen var kommen! I ett brev drar sig Astrid Lindgren till minnes att gullpudran växte i "just det speciella dike hemma, där min syster och jag satt en hel lång oförglömlig vårdag för många år sen. Jag har alltid tyckt så mycket om gullpudra."

Flickan i Spelar min lind sjunger min näktergal drömmer om att just hennes lind, som hon har planterat, ska spela för henne - och det gör den till sist, efter att hon har gett den sin själ.

En trädgård är också besjälad. 

Många själar samarbetar

Karin Eliasson framhåller i sin nyskrivna bok Trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs hur mycket trädgårdarna har varit ett grupparbete - många själar har samarbetat. Visionen var att ge trädgårds-Sverige ett nytt utflyktsmål, med flera olika inspirerande trädgårdsrum, samtidigt som trädgårdarna i sig är inspirerade av, eller en hyllning till, Astrid Lindgrens tid och hennes böcker.

Här finns ett helt fält med kirskål bakom den gamla ladan, och Karin Eliasson skriver lyriskt i boken om doften. I vanliga trädgårdar vore ett helt fält en mardröm (kirskål hör till de mest avskydda ogräsen, de kväver det mesta och kräver allt utrymme själv) - men så här såg det ut förr i tiden, när Astrid Lindgren och hennes syskon var barn och lekte på Näs. Alltså ska det se ut så än idag.

Brännässlor - det nyttiga ogräset

Brännässlor är en annan ogräsväxt som finns på Näs - för att den var en stor del av lantgårdens flora, den frodades verkligen vid dass och gödselstackar. Nässlor är på sitt sätt en nyttoväxt som duger till mat åt både människor och djur. Nässlor finns också med i Astrid Lindgrens författarskap. Lille Rasmus, huvudperson i Rasmus på luffen, har som uppgift att plocka nässlor till hönornas nässelgröt. Rasmus är inte alls förtjust i uppgiften och han tycker att hönorna kan plocka sina egna nässlor, när de nu växer mitt framför näbben på dem!

Trädgårdarna, eller trädgårdsrummen, har namn som Vildhetens törnrosgård, livsglädjens lövsal, trygghetens skogslund, melankolins mossträdgård, frihetens ängar och modets körsbärstrappa. 

Besökare kan pyssla med rönnbär och kastanjer under en gammal ek, mysa bland mossa och linnea, lyssna till porlandet av en bäck och beundra de gula liljorna som reser sig likt verkliga dramadrottningar vid skogstjärnen. En bäck fanns tidigt med i visionen för trädgårdarna, vad kan vara mer vilsamt att lyssna på?

Vattnet spelar, träden susar

Karin Eliasson gör hela tiden fördjupningar, så att boken blir så mycket mer än en guidad tur bland trädgårdarna. Här finns kärleksfulla och ingående växtporträtt av allt från björnmossa till äppelros och här finns hyllningar till och betraktelser av det småländska landskapet som Astrid Lindgren älskade och som inspirerat henne. Karin Eliasson har också tagit inspiration från Småland när hon tänkt på form och växtval i trädgårdarna. Citat från de kända barnböckerna och citat från Astrid Lindgrens brev varvas med fantastiska foton på vackra liljor, majestätiska träd och mjuk mossa. Karin Eliasson, konstnärlig ledare och trädgårdsmästare, beskriver levande och målande hur trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs har växt fram. Ett grupparbete som gav en ny, besjälad trädgård.

Härlig, inspirerade läsning för alla som gillar sagor, natur, färgglada blommor och trädgårdar!


Läs även Grönt! av Karin Eliasson:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21845-litteratur-karin-eliasson-gront-odla-egna-gronsaker

Belinda Graham

FILM: Allied - Ny Casablanca film med Brad Pitt som Bogart

Ingrid Bergmans hatt från filmen Casablanca gör comeback i Casablanca i filmen Allied.

Regi: Robert Zemeckis
Manus: Steven Knight
Medverkande: Brad Pitt, Marion Cotillard, Jared Harris, Simon McBurney, Lizzy Caplan m.fl.
USA, 2016
Fox-Paramount

Tillbaka till framtiden - eller snarare: tillbaka till Casablanca. Allied kan ses som en solklar homage till den bästa kärleksfilmen någonsin (enligt återkommande framröstade listor), utspelar sig inledningsvis på samma plats och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren verkar ha fått tag på samma hatt som Ingrid Bergman hade i originalfilmen. Brad Pitt ser ur som en klassisk Hollywoodhjälte, men även som huvudpersonen i Laurence of Arabia, när han landar i öknen i det franska Marocko. Tiden är 1942 - samma år som i klassikern Casablanca. Snygg flygare från Canada möter vacker femme fatale från Frankrike - han blir störtförälskad, men kan han lita på henne? Eller är hon en spion för tyskarna?


Efter en tredjedel av filmen byter filmen både utseende och plats - flygaren och hans femme fatale leker tomtebolycka i London - visst faller bomberna, men alla festar som om det inte finns någon morgondag och huvudpersonerna har ett ovanligt stort och tjusigt hus för att vara i de fattiga delarna av London (faktiskt för att vara i någon del av London över huvud taget). Men man måste väl ha plats att få in filmteamet. Nu blir intrigen till Mr. and Mrs. Smith (fast med ombytta roller) och mannen vägrar att tro att hans fru är en tysk spion - att hon varit det hela tiden. Han ska minsann bevisa att hon är oskyldig! Men tänk om han istället råkar bevisa att hon är skyldig? Eller är alltsammans bara ett test för att se om han är redo för en befordran?

Inledningen av Allied är otroligt tjusig, som om alla har shoppat i en vintagebutik där allt är ursnyggt och av bästa kvalitet. Kemin mellan Brad Pitt och Marion Cotillard - det slår gnistor om den. Det finns en viss ironi i att de båda agenterna (eller dubbelagenterna?) ska låtsas vara gifta och förälskade, samtidigt som de verkligen är förälskade och inför varandra arbetar hårt för att låtsas vara inte förälskade. Dessutom har han antagit en falsk identitet för uppdraget, medan hon lever med falsk identitet - vi bevittnar alltså att två människor som inte finns träffas. Och tycke uppstår. Men vilka är det egentligen som blir förälskade, de fiktiva personerna de ska föreställa, eller de verkliga personerna? Om de nu finns några verkliga personer, de båda agenterna är så vana vid att föreställa sig att äktheten är begravd långt under ytan.

Det är ett snyggt manus, baserat på en verklig historia, som Steven Knight hörde när han var i 20-års åldern.
Robert Zemeckis gör som vanligt en grymt tjusig film, som även denna gång, precis som i historien om lindansaren i The Walk, är kryddad med en stor portion nostalgi.



Fler sevärda filmer i regi av Robert Zemeckis:


Tillbaka till framtiden
- Michael J Fox reser i en tidsmaskin som ser ut som en vintagebil

Forrest Gump - Tom Hanks Oscarsbelönades för huvudrollen i denna film

The Walk - sann historia där Joseph Gordon-Levitt spelar fransmannen Philippe Petit som gick balansgång mellan World Trade Centers torn.


onsdag 26 april 2017

FILM: Sing - Discogrisarna äger i charmfull musikalfilm för hela familjen

Discogrisarna äger i Sing!

Regi: Garth Jennings
Titel: Sing
Medverkande (originalversion): Matthew McConaughey, Reese Witherspoon, Nick Kroll, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Taron Egerton, John C. Reilly m.fl.
USA, 2016
Universal Sony Home Entertainment

Musikaler lever i högsta välmåga. Speciellt i den tecknade världen. Här är ett "La La Land" för alla barn och deras familjer att mysa med en regnig dag. Om och om igen! Det levereras en historia med mycket fart och fläng och ett igenkännbart "Idol" och "X-factor" upplägg som korsas med en "shortcuts" liknande story där vi hoppar mellan olika djur och deras öden och äventyr. Talangtävlingen korsas med "The Muppet show" - fast här är det inte en groda utan en koala som försöker hålla pli på alla djuren och leverera världens bästa show när det ser som mörkast ut. Musiken är en blandning av "hits for kits", kareoke vänlig musik att nynna med i och gamla nostalgiska örhängen, med Sinatra i toppen. Alltså: något för varje generation.

Grisar älskar att dansa disco

Gangstergorillan som vill bryta med familjeföretaget gör "I'm still standing", den opålitliga smörsångarmusen bräker fram "My way" och en discogris med tysk brytning rockar loss till "Venus".

Favoriter i filmen blir de båda grisarna - Günther (Nick Kroll) som älskar disco och hemmafrun Rosita (Reese Witherspoon) som har en bra röst, men som, enligt koalan Buster Moon, är för tråkig att se på. Så han parar ihop de båda grisarna och succén är given. "Piggy power"! som Günther säger.

Handlingen kretsar kring koalan Buster Moon (Matthew McConaughey), en överoptimistisk teaterdirektör som när hans teater hotas av konkurs anordnar han en talangtävling.

Det klipps mellan olika djur-öden, alla är de människotyper som är lätta att känna igen, i denna ensemble av djur finns det de som kämpar med både scenskräck och privata problem. Och så finns det en skum smörsångarmus som förföljs av björnligan. Och dessa gangsters är verkligen björnar!

Från minioner till sjungande djur

Bakom filmen står animationsbolaget Illumination Entertainment som gjort dundersuccé med "Dumma mej" och "Minioner" och "Husdjurens hemliga liv". Med filmen följer även trailern till "Dumma mej 3" och denna film verkar bli minst lika bra som de tidigare "minion"-filmerna.

Vanligtvis i tävlingsfilmer av det här laget är det viktigaste vem som vinner - vem kammar hem 100.000 dollar? - och det varierar vem man hejar på, för alla är ju så sympatiska, förutom smör-musen alltså.

Men sedan visar det sig att det viktigaste är inte att vinna, utan att jobba tillsammans. Det finns inga pengar att vinna, och till syvende och sist spelar detta inte någon roll - eftersom de tävlande sjunger ändå, för sig själva, för att de tycker om det, inte för att vinna.

Och så ska teatern räddas från undergång - eller i alla fall få uppleva en sista stor happening innan den rivs.


En show för att rädda dagen!

”Let’s put on a show!” har fungerat som berättartekniskt grepp sedan 1930-talet - då uttalades de magiska orden av Judy Garland och Mickey Rooney. Showen ska helst sättas upp för något behjärtansvärt ändamål.
Det spelar ingen roll om målet är att rädda ett barnhem eller en teater - greppet fungerar.

65 låtar serveras under filmens gång (vissa mer snuttifierade än andra) Sinatra, Beatles, Elton John, John Legend, Lady Gaga blixtrar förbi i rasande fart. Sångerna framförs av samma skådespelare som ger djuren sina talröster. Reese Witherspoon som hemmafrugrisen är extra bra - men hon sjöng fint som June Carter i filmen om Johnny Sash också. Scarlett Johansson ger röst till ett piggsvin, Seth MacFarlane till smör-musen och Taron Egerton till gorillan - och alla gorillorna i originalversionen pratar cockney, vilket gör att de låter extra roliga. Tori Kelly gör rösten till den blyga elefanten Meena och briljerar med Stevie Wonders 70-tals hits. I den svenskspråkiga versionen framförs sångerna i original medan dialogen är dubbad. Och plötsligt är det hesa, sjungande piggsvinet inte hest längre, när hon pratar. 

Älskade gulle-grisar!

Originalversionen rekommenderas, med sin lek med olika dialekter och nationaliteter. Från cockney-gorillorna till en supersöt "kawaii" japansk tjejgrupp som verkligen är ”lost in translation” är det här bara sååå roligt!

Och så grisarna, de älskade grisarna ... De kommer att hota minionerna som barnens favoriter. Alla djuren är roliga --- men vissa djur är roligare än andra. Eller som George Orwell sa i Animal Farm: Some animals are more equal than others.

Günther och Rosita visar i "Sing" varför grisarna äger. Piggy-Power!

BG

ALLT - Ny bok av Marc Martin!

Allt
- Myllrande mästerverk presenteras av Marc Martin och Mirando

Marc Martin
Allt
Originaltitel: Lots
Översättning: Elin Svahn
Illustrationer: Marc Martin
ISBN: 9789198330359
Bokförlaget Mirando


Missa inte boken "Allt"! En tänkbar svensk titel hade kunnat vara "Myller" för här finns ett myller av folk och fä, natur och kultur, tusen ting och tingeltangel. Här finns inte allt, men här finns mycket, eller "Lots", som originalets titel påpekar. Här finns också många siffror för att understryka riktigt hur mycket "mycket" kan vara.

Kaka och "caca" i Paris


I Paris finns 18 000 bagerier, 9000 uteserveringar och 20 000 hundar. Dagligen produceras 10 ton hundbajs. Marc Martin har ritat upp de vanligaste kakorna och bakelserna och bredvid dem en "caca" - alltså en hundbajskorv.

Det går aldrig mer att höra folk mala på om det romantiska Paris utan att tänka på 10 ton hundbajs. (Det är inte lag på att plocka upp efter hundarna, så fotgängare får se sig för, för att inte halka i någon del av de tio tonnen hundbajs).

Vin heter "vin" på franska

I det ena hörnet av Paris-uppslaget myllrar det av vinflaskor (något som är helt okej och konstnärligt kul när det är en skapande fransman bakom verket, något som hade varit uppseendeväckande kontroversiellt om upphovsmannen till barnboken varit svensk - liksom uppslaget om Mongoliet, där både Djingis Kahn cigaretter och vodka finns med). De vanligaste vinerna listas, från Bordeaux och Pinot Noir till Malbec och Chardonnay. Marc Martin påpekar i texten att det franska ordet för vin är "vin" och att det finns apotek överallt i Paris.

I det nedre hörnet myllrar cyklisterna förbi - det är Tour de France som avslutas i Paris efter 21 dagar och 350 mil. Max 198 cyklister får delta. Man kan roa sig med att kontrollräkna cyklisterna på bilden om man vill.

Var dricks det mest Coca-Cola i världen?


Efter Paris kan man studera uppslaget om stället där det dricks mest Coca-Cola per person (Island!) och sedan ta sig vidare till New York där det finns 3000 gatukök, 264 000 brunnslock, 109 800 vattensprutande brandposter och 2 miljoner råttor.

Uppslaget om Galápagosöarna är fullt med sällsynta fiskar och darwinfinkar, uppslaget om Amazonas myllrar av sengångare, papegojor och rosa delfiner.

Avslutningen i Kapstaden radar upp "the big five" med savannelefant, noshörning, buffel, lejon och leopard och kontrasterar denna kända "femma" mot "the little five" med kapelefantnäbbmus, noshornsbagge, rödnäbbad buffelvävare, myrlejonslända och leopardsköldpadda - ett humoristiskt grepp av Marc Martin.
Orkidéer, fjärilar, flamingos och babianer samsas med historiska byggnader, strandhytter och finklädda swankers.

Den berömda klippan i Australien


Marc Martin är en ny, spännande internationell barnboksstjärna som hyllas och prisas över hela världen. Marc Martin föddes i Frankrike, kom tidigt till Australien och bor idag i Melbourne, där han arbetar som konstnär och bilderboksskapare. När Australiens uppslag presenteras tronar den berömda röda klippan i mitten av bilden. Det tar tid att upptäcka allt på varje uppslag, och man gör det definitivt inte vid första genomläsningen och inte heller vid den andra eller den tredje ... Boken "Allt" följer samma koncept som Marc Martins första bilderbok "En flod": upptäckarglädje blandas med mystik och en önskan om att drömma sig bort. Med en flod eller med en luftballong?

Hitta röda resenären

"Allt" innehåller också ett "hitta Hugo" moment, där man kan spana efter den lilla figuren i röd tröja som reser över hela världen ... på bokpärmens insida avslutas berättelsen med de hoppfulla och nästan bevingade orden "... och nästan ALLT finns kvar att upptäcka!" och den rödklädda Hugo-figuren svävar vidare mot nya mål i sin luftballong.

Det här är en helt galet cool, rolig och fascinerande bilderbok som fungerar lika bra för barn som för vuxna. En egensinnig konstnär tar sig an hela världen med sin speciella blick och resultatet blir, precis som i den Henri Rousseau inspirerade boken "En flod", helt magiskt.

Läs även om Marc Martins debut "En flod":

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/22029-litteratur-marc-martin-en-flod

Belinda Graham

måndag 24 april 2017

Kritorna protesterar - Döm inte en krita efter dennes färg!

Kritorna protesterar
- Tänk utanför ramarna med busiga kritor!

Författare: Drew Daywalt
Titel: Kritorna protesterar
Originaltitel: The Day the Crayons Quit 
Illustratör: Oliver Jeffers
Översättning: Marcus Olsson
ISBN: 9789163894145
Förlag: Bonnier Carlsen

The Day the Crayons Quit har redan hunnit bli en modern klassiker i den engelskspråkiga delen av världen.
När Nikki - stjärnan i Nikkis dagbok - ger sina läsare tips vad de kan klä ut sig till, på klä-ut-dig-till-en-bokkaraktär-dagen (de har sånt i amerikanska skolor), är det bästa och billigaste tipset att fixa till en färgad pappkon som hatt, ta på sig en T-shirt i matchande färg och komplettera med svarta leggings. Sedan kommer du att bli alla sexåringars hjälte, för ALLA älskar ju de busiga kritorna i Drew Daywalts prisbelönta bilderbokssuccé.
Nu finns The Day the Crayons Quit också på svenska med titeln Kritorna protesterar.

Ingenting är tillrättalagt

Handlingen i Kritorna protesterar ligger helt rätt i tiden. Historien om att utmana konventioner och färg-fördomar är smart, underfundigt och humoristiskt uppbyggd med ett överraskande slut. Illustratören Oliver Jeffers har ett sällsynt lyhört sätt att fånga de busiga kritorna på, samt deras respektive teckningar, som faktiskt ser ut som om ett barn skulle kunna ha gjort dem. Det är inte alltid färglagt innanför linjerna, det är inte alltid så jämnt, det är ibland lite kladdigt, och det är stor skillnad mellan illustrationerna i Kritorna protesterar och de tillrättalagda "direkt från datorn" illustrationer som brukar finnas i så många bilderböcker för barn. Det är också kul för målgruppen att se att det viktigaste är inte att allt ska se jämnt och fint ut (och platt och datorgenerat) - det viktigaste är att man har kul med sina färger. Alla breven är skrivna med olikfärgade kritor - så klart! Kritorna använder sig själva när de skriver brev, inte någon blyertspenna eller något tangentbord.

Måste den röda kritan jobba alla helger?

Hugo älskar sin låda med kritor och målar alla dagar på året, men en dag ställer kritorna inte upp längre. Plötsligt finns där bara en hög brev från kritorna - ett från varje krita - där de protesterar mot hur de blir behandlade. Många kritor är missnöjda med olika saker. Den röda kritan känner sig utarbetad eftersom denne till och med måste jobba helgdagar, med alla röda tomtar på julen och röda hjärtan på alla hjärtans dag. Den vita kritan är missnöjd med att inte synas på det vita pappret. Vad är meningen med att finnas till när man inte syns alls? Den svarta kritan känner sig trött på att bara få göra kanterna, till exempel linjerna runt badbollen, och inte själva bollen. Varför kan man inte ha en helt svart badboll? Den blå kritan, Hugos favorit, känner sig utsliten efter att ha varit favoritfärg år efter år ... alla hav och himlar har tagit ut sin rätt och nu kan den stackars blå kritan inte ens se ovanför kanten på kritasken. Den rosa kritan känner sig försummad. Hugo använder aldrig den rosa kritan och den rosa kritan vill så gärna färglägga ett monster, en dinosaurie eller en rosa cowboy ...

Rosa cowboy, pilotprinsessa och guldstjärna

Kritorna protesterar tar på ett kul sätt upp genusproblematik och "type casting" - bara för att du har en viss färg och ser ut på ett visst sätt, gör detta att folk har förutfattade meningar om vad du duger till? Varför kan inte en cowboy vara rosa och en blåklädd prinsessa flyga ett flygplan över en helt gul himmel?

Kritorna lär Hugo (och läsaren) "to think outside the box" som det så vackert heter. När Hugo tar ut kritorna ur sin ask nästa gång tänker han verkligen utanför ramarna - och gör ett enastående kreativt arbete som ger honom en guldstjärna. Hur färgerna är använda och hur Hugo har valt att göra den slutgiltiga bilden kommer som en glad och spännande överraskning för läsaren, en färgsprakande grand finale på en charmigt äventyr.

En guldstjärna vill man också ge till boken Kritorna protesterar. En finurlig, rolig och färgglad historia som inspirerar läsaren, utan att lämna pekpinnar, och som håller för oändligt många omläsningar. Så ska en favoritbok vara!

Belinda Graham











torsdag 20 april 2017

FILM: Arrival - Amy Adams som storögd lingvist möter utomjordingar

Amy Adams som lingvist i Arrival.


Regi: Denis Villeneuve
Manus: Eric Heisserer
Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m fl.
Musik: Jóhann Jóhansson
USA, 2016
Universal Sony Home Entertainment

Arrival. Pretentiös science-fiction som gör ett stort nummer av tystnaden, men en film där det aldrig är tyst och där folk pratar i new age klichéer.

Denis Villeneuve gjorde senast den överskattade Sicario (där Emily Blunt som vanligt var bra, men inte resten av filmen). Nu är det dags för en kort novell som har blivit en lång, lång, lång långfilm som känns ännu längre på grund av upplägget.

Amy Adams är lika storögd som i Big Eyes. Amy Adams är alltid bra. Inte för inte haglar prisnomineringarna över denna gudabenådade aktris, och om man vill ha en bra anledning till att se filmen så stavas den Amy Adams. (Man ska däremot inte ha några som helst krav på spänning eller logik.) Adams driver hela filmen framåt och alla andra, inklusive kärleksintresset Jeremy Renner, spelar andra fiolen. Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden - överallt där Sheena Easton har haft listettor. De hovrar över marken. Vad vill de och varifrån kommer de? Ingen vet.

Forest Whitaker gör en överste som låter hämta Louise - hon behövs för att översätta utomjordingarnas språk. Fast ingen kan ju deras språk och utomjordingarna ser ut som bläckfiskar och kommunicerar med bläckpluppar i luften.

Som språk sett är det lite som kinesiska tecken - en bläckplupp är ett helt ord eller en mening eller kan läggas till ett frågetecken med en extra bläckfjong.

Är det ett trovärdigt språk. Nej. Fördelen med ljud är att man hör vad folk vill säga (och tonfallet på vad de säger) utan att kunna se den som pratar. Det går att lokalisera någon som pratar ditt språk och din dialekt på en hel flygplats - utan att du ser personen i fråga. Ljud går också snabbare fram än text och bilder.

Men Amy Adams karaktär Louise sitter alltså och tolkar bläckplumpar. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas. Så att Louise ska få ett kärleksintresse i filmen, för man kan ju inte ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare som bara håller på med sitt jobb.

Det finns nästan alltid en vändning i en Denis Villeneuve-film. Ett tillfälle när bitarna så att säga faller på plats. När allt blir uppenbart. Detta är tyvärr också då hans filmer vänder till det sämre. Sufflén blir punkterad. Manustricken är lättköpta. Och så är fallet även denna gång.

Vi vet inte mycket om de varelser som kan finnas där ute i universum men en sak säger filmerna om dem: de vet inte hur man beter sig när man kommer på besök. De kollar inte om det passar sig att komma på besök, de parkerar hur som helst och har inte ens lärt sig säga "Goddag" på ett enda språk av alla språk som finns på planeten som de besöker.

De vill bara att jordlingarna ska fjäska för dem och bulla upp sina allra bästa forskare för att förstå dem.

Arrival tar gästerna på djupt allvar, även om de inte ens vill gå av rymdskeppet.

Precis som i Närkontakt av tredje graden (1977) och alla efterföljarna så -är det en film om hur människor kommer ansikte mot ansikte med oändligheten, och Någonting ser djupare in i dem än de själva kan. Hej hej New Age. Louise minns gång på gång sin döda dotter i oplanerade "På spaning efter den tid som flytt" flashbacks.

Snygga bilder radas upp till en tung ljudkuliss, men de får inte kontakt med berättelsen. När Villeneuve ska bulla upp med filmens thrillermoment landar vi i klichéer med sprängladdningar där röda nedräkningssiffror tickar fram.

Rymdvarelsernas bläckringar behandlas som ledtrådar som måste lösas lika snabbt som i en gammal TV-deckare. Känslan av mystik blir kvar inne i rymdskeppet.

”Jag har blickat upp mot stjärnorna så länge jag kan minnas. Vet du vad som överraskat mig? Det var inte att möta dem. Det var att möta dig.” Så uppvaktar Jeremy Renners karaktär Amy Adams Louise.

Har du blivit tillräckligt sömnig vid det här laget kanske du kan hålla dig för skratt. Andra blickar upp mot ”Arrival” och ser ett stort stycke kitsch gå in för landning.