lördag 10 december 2016

FILM: Freeheld - Ellen Pages "komma ut" film

Julianne Moore och Ellen Page på stranden.


All love is equal.

Freeheld berättar den sanna kärlekshistorien om Laurel och Stacie och deras kamp för rättvisa. Laurel Hester, en dekorerad kriminalpolis, diagnostiseras med obotlig cancer och vill lämna sin hårt förvärvade pension till sin partner, Stacie Andree. Hade de varit ett heterosexuellt par hade det skett automatiskt. Men New Jerseys beslutsfattare, ”Freeholders”, konspirerar för att förhindra att Laurel får samma rättigheter. Kriminalaren och Laurels partner, Dane Wells, och aktivisten Steve Goldstein, sluter upp i kampen tillsammans med poliser och vanliga medborgare för att stödja dem i deras kamp för jämställdhet.

Freeheld är som många olika små filmer i ett paket, och Julianne Moore gör alla sina bästa paradroller på rad ... Men Freeheld blev också känd som Ellen Pages "komma ut" film - 28 år gammal insåg hon att det var dags att komma ut ur garderoben, när hon gjorde en så pass viktig film som Freeheld. Trots allt hade hon det ju inte lika tufft i sitt liv som Julianne Moores karaktär i filmen ...

Freeheld är en film värd att tipsa om, på grund av mycket bra rollprestationer from Moore, Shannon och Page, och på grund av att det är en kärlekshistoria som skildras som en kärlekshistoria - INTE som en gay kärlekshistoria. 

Det är det som är filmens "homerun" för att använda en basebollmetafor.

Ellen Page och Julianne Moore är förresten jättesöta när de tittar på baseboll tillsammans.

Steve Carell är nästan för rolig i sin roll, men det är kanske välbehövligt med lite  "comic-relief" i en annars mycket allvarlig film och allvarliga frågor. Shannon gör sin karriärs bästa roll, snyggt underspelad men ändå mäktig och skarp.

En måste-se-film.



Regi: Peter Sollett
Titel: Freeheld
Medverkande: Julianne Moore, Ellen Page, Michael Shannon, Steve Carell, Luke Grimes, Gabriel Luna, Anthony DeSando, Skipp Sudduth, Josh Charles, Kevin O'Rourke, Tom McGowan, William Sadler, Dennis Boutsikaris, Adam LeFevre, Jeannine Kaspar m.fl.
USA, 2016
Noble Entertainment

FILM: The Whole Truth - ny film av Frozen River regissören Courtney Hunt

Courtney Hunts nya film.


Försvarsadvokaten Richard Ramsey gör sitt yttersta för att få sin tonårsklient friad för mord på sin förmögne pappa. Bevisen mot honom är starka; en kniv med hans fingeravtryck, ett vittnesmål från hans mamma och ett vagt erkännande från honom själv. Utöver detta har hans klient kategoriskt vägrat att överhuvudtaget säga ett ord efter brottstillfället, något som försvårar arbetet att få honom frikänd. Ett rättegångsdrama som håller åskådaren i ett järngrepp till sista bildrutan av Oscarsbelönade regissören Courtney Hunt. (Oscar för bästa manus Frozen River, 2008, Oscarsnominering för bästa regi samma år).

Matrix-gubben och Bridget-Jones-damen i samma film. Kan det vara något? Courtney Hunt slog i alla fall igenom med dunder och brak med Frozen River och en briljant Melissa Leo i en av huvudrollerna. All cred. till en duktig kvinnlig regissör som slagit sig fram i ett mansdominerat Hollywood (i alla fall när det gäller regissörsyrket) --- här har hon inte skrivit manus själv (som till Frozen River) men man känner i alla fall igen Hunts sätt att berätta en historia, bygga upp spänning, hålla en vinkel aningen för länge (så det blir obehagligt) osv.

Det snackades länge om denna film om den brittiske skådespelaren Daniel Craig (känd som James Bond) var påtänkt för huvudrollen. Men så hoppade han av (skäl: okänt) och Hunt fick nöja sig med Matrix-gubben istället. En viss typ av amerikanska skådespelare (som Keany Reeves) tycks vara oförmögna att registrera känslor i sitt ansikte. Spänning, ilska, sorg, förvåning ... Allt går dem förbi. Kanske en effekt av botox. Kanske en effekt av dåligt skådespeleri.

Melissa Leo kunde visa känslor (och hade inte ett alldeles slätt och nollställt ansikte hela tiden). Men Craig i huvudrollen hade detta varit en kanonbra film. Nu är den lagom sevärd - främst för regissörens skull.

Hollywood behöver mer nytt blod i regissörsstolen, och mindre botox i skådespelaransiktena.

Regi: Courtney Hunt
Titel: The Whole Truth
Medverkande: Keanu Reeves, Renée Zellweger, Jim Belushi, Sean Bridgers, Gabriel Basso,
Christopher Berry, Nicole Barré, Lara Grice, Justin Lebrun, Ritchie Montgomery, Thomas Francis Murphy, Samantha Beaulieu, John L. Armijo, Mattie Liptak m.fl.
USA, 2016
Scanbox Vision

FILM: Warcraft: The Beginning - David Bowies son gör datorspelsfilm


Det fredliga riket Azeroth står på randen av ett krig och deras invånare hotas av skräckinjagande inkräktare; orker, som är på flykt från sin egen döende värld för att kolonisera en annan. När en portal mellan de två världarna öppnas måste en armé kämpa mot total ödeläggelse, och en annan för att undvika att utrotas. Och mitt i kriget, på varsin sida av slagfältet, kämpar två hjältar för sina familjer, sina folk och sina hem. Warcraft: The Beginning är en saga om två världar på väg att kollidera. Filmen är baserad på de berömda datorspelen med samma namn.

Spelet World of Warcrafts största tid har redan varit. Datorspelsfilmer blir inte alltid bra, men man har ändå höga förväntningar på Warcraft-filmen. Regissören är Duncan Jones, känd som son till David Bowie, men ännu mer känd för att han redan presterat två snygga science fiction-filmer: "Moon" och "Source Code".

Fast det här är ju en annan kopp te än minimalistisk framtidsskildring.

Det här påminner mer om Jim Hensons "The Labyrinth" (1986) där David Bowie spelade the Goblin King och andra 1980-tals filmer som "Den mörka kristallen" och "Willow". Det här var en tid då fantasy fortfarande var del av "nörderiet" och inte hade hunnit bli mainstream än och socialt accepterat, och blivit till de svindyra och superperfekta "Sagan om Ringen" filmerna.

"Warcraft" ser ut som gammeldags lågstatusfilmer, varelserna ser ut som gamla hårdrockare och trötta surfare som överlevt 80-talets festande (men knappt).

Rökeffekter, neonljus, blixtar, konstiga örnar, dödskallar och massor av ben, huggtänder och dreadlocks och kroppsbyggarmuskler och huvor och luvor och läderkläder och  mantlar och maffiga svärd... Och en strid mellan gott och ont. Eller människor och orcher. Som det heter nuförtiden.

Portalen mellan människornas och orchernas värld står öppnas med hjälp av fel-magi (ja, det heter så!) och filmen är full av fel magi. Den onde fel-magi-orchen har förstört orchernas första värld, därför måste de gå in och förstöra människornas värld också.

Vilket leder till krig: först en massa små slag och sedan ett något större slag och till sist ett jättestort slag.

På orchsidan finns Durotan (Toby Kebell) med familj och han litar inte på fel-magikern och tycker att de borde sluta fred med människorna. På människosidan finns Lothar (Travis Fimell) och hans syster (som är gift med kungen, spelad av Mamma-Mia-killen Dominic Cooper) och hans son (som vi knappt får träffa innan han dör i det något större slaget. Däremellan finns halvorchen Garona (Paula Patton) som har lojaliteter på båda sidor.

Man behöver inte veta något om spelet World of Warcraft för att följa med i filmen, för det är en mycket enkel och välbekant handling som ser ut som om man kört "Merlin",

"Sagan om Ringen", "Trollkarlens lärling", "Star Wars", "Game of Thrones", "Thor", och en nypa "Grottbjörnens folk" och "Moses" i en mixer. Plus en massa lågstatus 80-tals action.

Det lär finnas två filmer till planerade i trilogin.


Regi: Duncan Jones
Titel: Warcraft: The Beginning
Medverkande: Travis Fimmel, Paula Patton, Ben Foster, Dominic Cooper m.fl.
USA, 2016



FILM: Free State of Jones - Matthew McConaughey som ensam stjärna i stort historiskt drama

En stjärna i storfilmen.

Free State of Jones bygger på den och sanna historien om Newton Knight, en soldat som under det amerikanska inbördeskriget flyr slagfältet desillusionerad av de fasor som drabbat hans familj. På flykt samlar han stöd från andra desertörer och slavar som rymt och leder ett uppror mot sina forna kamrater, med målet att skapa en fristad.

Det här är en lång, lång, långfilm som utspelar sig under en lång tid, för länge sedan.

Det finns en stjärna i filmen: Matthew McConaughey. Det syns på både filmen, filmaffischen och filmomslaget. Filmen hade mått bättre av att vara mer av ensembledrama, McConaugheys kärleksintresse i filmen är t.ex. lika tredimensionell och intressant som en klippdocka. Och hon är otroligt mesig. De flesta karatärena blir bara klippdockor och har bara egenskap. God eller ond. Med oss eller mot oss.

Det här skulle kunnat ha blivit en riktigt fascinerande film. Frågorna är intressanta. Varför krigar vi? Varför kan vi inte bilda en egen stat och skapa ett eget idealsamhälle? Paradoxalt nog måste de kriga för att få en egen fredlig stat. Och när filmen hoppar till framtiden (som fortfarande är förr-i-tiden från vår synvinkel) ser vi hur ättlingarna i Free State of Jones fortfarande förföljs och fråntas sina mänskliga rättigheter för att de är "blandras". Det hade varit intressant att fördjupa sig i den delen, hur nära i tiden historiska skeenden egentligen är och hur de påverkar saker än idag.

Free State of Jones drog in $20.8 millioner in Nordamerika och blygsamma $2.3 millioner i resten av världen. $23.1 millioner är småsmulor när en film kostat $50 millioner.
Det är också deprimerande att tänka på att fler människor i Amerika inte är intresserade av en film som åtminstone har intressanta frågor.
Men det säger kanske också en del om det politiska klimatet i USA, redan innan Donald Trump vann presidentvalet. Vem bryr sig om fattiga, färgade, "blandras" och ex-slavar? Inte Trump-anhängare i alla fall.
Samma helg som Free State of Jones hade premiär spelade Finding Dory in $73 millioner och Independence Day: Resurgence (Återkomsten) $41 millioner. Alltså mer på en helg än vad Free State of Jones spelade in på hela sin tid på biograferna i hela världen. Okej, Finding Dory (Hitta Doris) är en barnvänlig familjefilm, så där är det svårt att konkurrera. Men den nya Independence Day: Återkomsten är rekommenderad för samma åldersgrupp. Fler vill se en strid mot fiktiva rymdgubbar än en verklig strid som påverkar klassamhället i USA än idag. Men kanske Independence Day hade det rätta receptet ändå: fienden är någon som ingen människa kan identifiera sig med och hjältarna är alla människor från alla folkslag på hela Jorden.


Free State of Jones förtjänar i alla fall en större publik, på grund av intressanta tankar och den historiska bakgrunden, inte på grund av något briljant skådespeleri (Independence Day: Återkomsten hade för övrigt inte heller något briljant skådespeleri) och förhoppningsvis kan filmen få detta nu på DVD.
Se filmens omslag med Matthew McConaughey betvingande blick: köp mig, ladda ner mig, streama mig! Kolla på den här filmen!

Krig är tyvärr fortfarande ett aktuellt ämne i USA, och det är inte de mest välbeställda amerikanerna som tar värvning och blir kanonmat i obegripliga krig på den andra sidan Atlanten.



Regi: Gary Ross

Titel: Free State of Jones

Medverkande: Matthew McConaughey, Mahershala Ali, Keri Russell, Christopher Berry, Sean Bridgers, Jacob Lofland, Thomas Francis Murphy, Bill Tangradi, Brian Lee Franklin, Kerry Cahill, Joe Chrest, Jessica Collins, Donald Watkins, Jill Jane Clements m.fl.

USA, 2016

Noble Entertainment




fredag 9 december 2016

FILM: Livet på landet - Ingen fransk idyll



Det är inte lätt att lära upp en ny läkare på landet!


I över trettio år har Dr. Jean-Pierre Werner varit läkare på den franska landsbygden. Han är kunnig, omtyckt av alla och vet det mesta om sina patienter - och inte bara om sina patienters krämpor. Hans identitet är att vara den som hjälper andra. Men om han inte längre är läkaren som hjälper alla andra, om han själv blir den som behöver hjälp, om han själv blir patient, vad händer då med hans identitet?

Det är frågeställningen i Läkaren på landet. Jean-Pierre får sin "dödsdom" redan de första minuterna av filmen. Trappa ner eller dö.
Läkaren som ställer diagnosen fixar också "hjälp" i form av en nyutbildad, supersnygg kvinnlig läkare. Jean-Pierre är inte road.
Han har inget emot kvinnliga läkare, han är däremot misstänksam mot "stadsfolk" som bara har varit på landet på semester. För att leva på landet (och att vara läkare på landet) är långt ifrån någon semester. Jean-Pierre ser till att hon från början får det så jobbigt som möjligt, för att hon ska veta vad hon ger sig in på, men så småningom tinar både byborna och Jean-Pierre upp och hon blir en del av bygemenskapen.
1,5 miljnoner biobesökare för dramat.

När borgmästaren ska bygga ett stort skrytbygge till sjukhus (som de egentligen inte har råd med) för att "locka läkare från EU" är det den nya kvinnliga läkaren som påpekar hur det har gått på andra ställen - det kommer en läkare från Rumänien, han stannar de två månader han måste, tar bidragspengarna och sticker sedan hem igen. Kvar blir att betala underhåll på ett tomt skrytbygge. Något som folk i glesbygd inte har råd med. En scen med "besserwisser" kontra "sunt bondförnuft" har inte gjorts mer träffande sedan Söder om landsvägen (där var det professor kontra bondförnuftig Edward Persson, här är det borgmästare kontra bondförnuftig kvinnlig läkare).

Frankrike toppar år efter år Världshälsoorganisationens listor över världens bästa sjukvård. Supersnabb provtagning, minimal väntetid för läkarbesök, läkare som mer än gärna gör hembesök och tillgången på "läkare på landet". För invånare i Sverige är det bara att se och bli gröna av avund.

Fransmannen Thomas Lilti är läkaren som blev filmregissör, och i Läkaren på landet låter han betraktarna ta del av sina erfarenheter.
En film att se och lära av, tänka på och reflektera över.

Det är också tänkvärt att Lilti klarar av att porträttera livet på landet utan att det någonsin blir pittoreskt, mysigt eller "feel-good-kliché". Det här är inte Änglagård. Livet på landet är fullt av leriga vägar, långa avstånd, regniga dagar, hårt arbete, ilskna gäss och en ständig kamp för överlevnad.

Regi: Thomas Lilti
Titel: Läkaren på landet
Medverkande: François Cluzet, Marianne Deniscourt, Christoph Odent m.fl.
Frankrike, 2016
Studio S Entertainment
 

FILM: När Marnie var där - Anna på jakt efter sitt ursprung i japanskt mästerverk

Anna och Marnie blir bästa vänner.


Idag, förr i tiden, lades lutfisken i blöt. Anna-dagen. Anna kommer med kanna är ett känt rim, ja, man började med julölet idag också. Idag kan man också fira med för-jul mys: Annas pepparkakor (som man slipper baka, de finns färdiga i affären) och en bra Anna-film. Den mest kända Anna för små barn är förmodligen Anna i filmen "Frost", vars syster Elsa har magiska snö-krafter och skapar den sjungande snögubben Olaf. Men en annan Anna är huvudperson i "När Marnie var där" --- Anna är en fantastisk stark huvudperson och även här finns det en mystisk blond flicka. Fast hon heter Marnie, inte Elsa.

Den osynliga cirkeln


Det finns en osynlig cirkel. Vissa befinner sig innanför cirkeln. Vissa befinner sig utanför den. Så enkelt och träffande beskriver filmens huvudperson Anna världen.

Man ser hur hon betraktar omvärlden, hur perfekt hon kan avbilda den på sitt ritblock, och se där, på lekplatsen finns en cirkel i själva arkitekturen. Där finns de högljudda barnen, de som drar till sig all uppmärksamhet och alla resurser. Ingen hinner ens titta på och uppskatta Annas utsökta teckning.

Det här är en bra metafor för hela filmen, det osynliga barnet som har mer talang än vad någon förstår, men det är också en träffande metafor för hela filmindustrin. Innanför den osynliga cirkeln finns en massa högljudda filmskapare --- och högljudda, massproducerade filmer --- utanför cirkeln finns de som är tystare, mer eftertänksamma, mer noggranna. Som har något viktigt att komma med, men som inte hörs och syns så mycket.

Som Studio Ghibli. Det här kan vara Studio Ghiblis sista film. Hoppas inte. Men det är i alla fall den allra vackraste filmen hitintills.

Marnie lär Anna allt om ätbara svampar.

Föräldralös flicka på väg in i tonåren


Tolvåriga Anna är föräldralös och allmänt missförstådd. Annas fosterföräldrar tycker att hon ska tillbringa sommaren hos släktingar ute på kusten där luften är frisk för att hennes astma ska bli bättre. Ett underliggande motiv kan också vara att de hoppas att Anna ska få kompisar i den nya miljön.

Anna upptäcker ett mystiskt, herrgårdsliknande gammalt hus som känns bekant --- nu är det övergivet, men förr hyrdes det av "utlänningar". Men plötsligt verkar huset inte vara övergivet, det är fullt av herrskap och tjänstefolk, och Anna blir vän med den hemlighetsfulla Marnie, som är vild och vacker och våghalsig. Marnie är den typen av tjej som smiter ut mitt i natten för att ro en sväng på sjön. Hon fixar en perfekt nattlig picknick, hon kan allt om att plocka svamp i skogen, hon lär Anna att ro och hon gör Anna starkare och kaxigare.


Vilken verklighet är mest verklig?


Är Marnie ett slags fantasikompis, en "den hemlige Mållgan" som dyker upp när barn behöver en hemlig vän?

Även äldre personer tycks ha sett flickan Marnie, som en ensam dam som alltid målar av Marnies hus och en tystlåten fiskare som Anna blir vän med.

Är Marnie ett spöke från en annan tid?

Eller har Anna bara hittat på allt för att hon behöver en vän?

Är Marnie en symbol för Annas eget inre, en del av sig själv som hon kan älska, istället för det självhat som hon så ofta uppfylls av?

Det hela är inte så enkelt.

Anna och Marnie kan krama om varandra och röra vid varandra och när de är tillsammans glömmer Anna allt om den där andra världen, den där hon är fosterbarn, hon kan inte ens minnas sina fosterföräldrar.

Vilken värld är då riktig och vilken är påhittad?

Det hela utvecklar sig till en sommar som Anna aldrig kommer att glömma, sommaren "När Marnie var där".

Brittisk roman blir del av japansk världskanon


"När Marnie var där" är också titeln på Joan G. Robinsons brittiska romanförlaga. Tillsammans med till exempel "Lille prinsen", "Sherlock Holmes", "Alla vi barn i Bullerbyn" och "Lånarna" är boken "När Marnie var där" en del av den personliga kanon som Studio Ghibli nestorn Hayao Miyazaki för några år sedan sammanställde för att presentera det allra bästa av världens barn- och ungdomslitteratur.

Anna har lärt sig ro av Marnie - och att ta livet med ro.

"Lånarna" är liksom "När Marnie var där" en brittisk klassiker och just "Lånarna" utgjorde grunden för Hiromasa Yonebayashis regidebut "Lånaren Arietty" som kom år 2010. Den 37 år unge Yonebayashi sågs som den gamle nestorns Miyazakis naturlige efterträdare, och magin är ännu mer intensiv i "När Marnie var där".

Filmen är sanslöst vacker, full av spännande detaljer och rika nyanser. Det finns gott om anglofiler i Japan (vilket man snabbt märker om man gillar att läsa manga) och japaniseringen av denna brittiska, gotiska spökhistoria är smått genialiskt gjord.

Romanen utspelar sig i Norfolk i England, filmen utspelar sig på ön Hokkaido, som är den nordligaste delen av Japan.

Dubbel eller delad identitet


Skildringen om hur det är att vara en hāfu, något som Annas blå ögon påminner om, ger också mycket att tänka på. Identitet är aldrig enkelt, och Anna brottas med extra många frågor när hon går in i tonåren. Hon känner inte sin släkt och hon vet, på grund av sitt utseende, att hon inte ens helt hör hemma i det land där hon bor. Efter att ha blivit mobbad på en fest, på grund av sitt utländska utseende, springer Anna iväg och känslomässigt vadar hon i självhat. Det är då hon träffar Marnie - en blond flicka som definitivt ser utländsk ut, men som inte låter sig fastna i självhat. Marnie är förälskad i en japansk pojke och han hänger inte upp sig på att hon är annorlunda. Marnie verkar ha "en lycklig barndom", fast i själva verket försummas hon och misshandlas, både fysiskt och mentalt. Men Marnie låter sig inte brytas ner. Barnmisshandel och existentiell ångest och rasistisk mobbing låter inte som grunden till en "mysig film" men japanerna klarar av det --- ingenting är ju enkelt i japansk manga, och mycket av den japanska kulturen försöker inte förenkla svåra frågor.

Kuslig gotisk Brontë/Hitchcock atmosfär


Filmen har en drömlik, vacker och småkuslig gotisk atmosfär som är avlägset släkt med
den stämning som Hitchcock och hans amerikanske producent David Selznick hade i gotiska verk som "Rebecca" och "Porträtt av Jennie", men även "Jane Eyre" av Houseman och Stevenson (som Selznick också hade på sitt kontrakt).
Marnie i spöklik scen, med tät gotisk Brontë-Hitchcock atmosfär.


Marnie är blond och ser ut som Alice i Underlandet (en omåttligt populär engelsk hjältinna i Japan!), de västerländska namnen finns kvar som förnamn till de två huvudpersonerna och den personlighetskluvna miljön som rör sig mellan Midsomer-mysig brittisk by med mysterier (men utan mord) och gammaldags, traditionell japansk fiskeby.

En av Annas släktingar har som hobby att snida ugglor och i huset ser man ugglor dyka upp lite varstans, vilket förstärker både den sagolika atmosfären och närheten till döden i berättelsen. Ugglor är populära symboler i konsten, men dyker även flitigt upp i gamla sagor och sagoillustrationer, och inom folkloristisk tro sägs de innehålla döda kvinnors själar --- något att tänka på när man ser filmen. Det är faktiskt en ledtråd.

Filmens skaparsinne är till syvende och sist befriat från nationstänkande eller etniskt tänkande som sitter i ryggmärgen på de flesta filmskapare. Filmen är också tidlös, frånsett det tåg som figurerar i början av filmen.

Allmängiltigt och typiskt japanskt


Hiromasa Yonebayashi och hans filmteam har inte brytt sig om att skapa en natur, en arkitektur eller ett utseende för människorna som är enhetligt för ett visst geografiskt område.


Men på många sätt är det också en typiskt japansk film --- inga i världen gör existentiell ångest bättre än japanerna. Det är intressant att jämföra "Odjurets lärling" som handlar om en övergiven pojke i dagens Tokyo, med denna saga som handlar om en övergiven flicka på vandring i ett tidlöst Hokkaido.


En melankolisk stämningsbild, en melodramatisk handling, små stänk av gotisk skräck och grubbel över existentiella och abstrakta livsfrågor mixas väl och smakfullt av Studio Ghibli.

Kvalitet med sorg, svärta och skönhet


Studio Ghibli har aldrig haft något problem med att leverera kvalitet - det är däremot svårare att klara ekonomin när konkurrensen från löpande bands producerad animation är stenhård, och utmanar det tidskrävande hantverket med låga priser (och ofta även låg kvalitet).


Helst skulle man vilja råda alla att köpa "När Marnie var där" och stoppa i jultomtens julklappssäck. Inte bara för att det är en snudd på perfekt film, full av sorg, svärta och skönhet, men också med strimmor av ljus, hopp och försoning, utan också för att uppmuntra lilla Studio Ghibli att finnas kvar. De som fortfarande vågar satsa på omsorgsfulla, detaljrika mästerverk i en tid när det mesta inom animerad film är skrikigt, smaklöst och massproducerat.

Det behövs sällsamma, sällsynta betraktare som stillsamt sitter utanför cirkeln och tecknar detaljrika mästerverk.

Titel: När Marnie var där
Regi: Hiromasa Yonebayashi
Röster: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsushima, Susumu Terajima m.fl.
Japan, 2016
Njuta films

FILM: SVJ - Stora Vänliga Jätten av Roald Dahl i Spielberg film



Sophie (Ruby Barnhill) och BFG (Mark Rylance) på promenad jättarnas värld.

SVJ - en film och pedofili eller en film om filmmagi?

Filmen är baserad på Roald Dahls roman The BFG (Big Friendly Giant) som publicerades 1982.
Regissör av filmen är Steven Spielberg som tidigare regisserat bland annat E.T.

Roald Dahls böcker borde vara en källa för filmguld, speciellt i en tid där specialeffekter är bättre än någonsin.

Men det här inte varit helt lätt att flytta över hans tonfall till film. Kalle och chokladfabriken handlade mest av allt om Johnny Depps tänder - och om depp egentligen itne spelade sin roll som en balndning av Michael Jackson imitation och obehaglig pedofil. Häxorna hade Anjelica Houston men var ändå inte alls så hemsk och skrämmande bokförlagan.

Roald Dahls böcker är en blandning av humor, sorg och skräck.

Lilla Matilda som växer upp i en familj som öppet föraktar henne och utnyttjar henne (ungefär som familjen Dursleys i Harry Potter). Pojken i ”Häxorna” som förlorar sina föräldrar och blir förvandlad till minimal gnagare av elaka häxor. Det är bara "grandma" som är god och pålitlig i boken. BFG - Big Friendly Giant - har på svenska blivit SVJ.

stor, vänlig jätte. men allt börjar med att en stor gammal gubbe likt en pedofil tar en liten flicka från sitt hem. Ingen har sett något. Ungefär som de fula gubbar som sitter i vita omärkta bilar och spanar, ingen verkar lägga märke till dem.

Nu visar det sig att flickan inte har någon familj, hon trivs inte på barnhemmet, så ingen skada skedd. (?!) Men jättelandet är fullt av fler fula gubbar: nio pedofiler, förlåt jättar, som gärna vill mumsa i sig ett litet barn. Förra barnet SVJ tog med hem för att han som husdjur/sällskap blev uppätet.

Men snart handlar allt om att blåsa drömmar och SVJ och den lilla flickan fångar drömmar och ger dem till de behövande, ungefär som John Blund.

Steven Spielberg har regisserat och manus är av Melissa Mathison, som även gjorde ET-manuset. Det här blev hennes sista manus och filmen är tillägnad henne.

Drottningen i berättelsen görs av Penelope Wilton (känd som Cousin Isobel från Downton Abbey) och hon skildrar hennes majestät med torr humor. Hon ringer till Boris (Jeltsin) och Ronnie (Reagan) för att få hjälp, eftersom jättarna nu kommit till människornas värld och ätit en massa barn. (Boken publicerades under åttiotalet, därav de gamla namnen). Tillsammans förenar man sig mot jättarna, alla nio .... och snart är SVJ kvar ensam i jättelandet, där han odlar sina grönsaker och sina drömmar.

En sak som är svår att förstå: varför använde inte SVJ sin "mardröm", den som gör att jättarna får skuldkänslor, INNAN alla barnen på olika barnhem blev kidnappade? Det var ju så himla lätt fixat!

Mark Rylance gör SVJ och han fick en Oscar för sin roll i Spionernas Bro, också den av Spielberg.

Men bäst är den lilla flickan som spelar Sophie. Ruby Barnhill som tolkar Sofie med finstämd exakthet.

Filmen finns både i en dubbad version och i en originalversion med svensk text --- men Barnhill och Rylance är en duo som förtjänar att upplevas i original.

Sedan kommer det säkert att dyka upp alla möjliga tolkningar av SVJ - filmjätten som levererar drömmar till alla barn och vuxna, är det egentligen ett porträtt av en Roald Dahl figur eller av Spielberg själv?

Regi: Steven Spielberg
Svensk titel: SVJ - Stora vänliga jätten
Originaltitel: The BFG - Big Friendly Giant

Medverkande: Mark Rylance, Ruby Barnhill, Penelope Wilton, Jemaine Clement, Rebecca Hall,
Rafe Spall, Bill Hader, Ólafur Darri Ólafsson, Adam Godley, Michael Adamthwaite, Daniel Bacon
Jonathan Holmes, Chris Gibbs, Marilyn Norry m.fl.
Manus: Melissa Mathison, efter boken av Roald Dahl.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Amblin Entertainment, DreamWorks SKG, Reliance Entertainment, The Kennedy/Marshall Company, ass. Walden Media.
USA/Storbritannien, 2016
Svensk distribution: Nordisk Film