lördag 21 januari 2017

FILM/DVD: Liza Marklunds Annika Bengtzon i toppform!

Annika Bengtzon  undersöker mysterier i Luleå i Den röda vargen.


Annika Bengtzon är en fiktiv figur i en serie romaner av författarinnan Liza Marklund.

Annika Bengtzon som arbetar som journalist på Kvällspressen som figurerar i romanerna Sprängaren, Studio sex, Paradiset, Prime time, Den röda vargen, Nobels testamente, Livstid, En plats i solen och Du gamla du fria har uppenbara likheter med författarinnan. På omslagen är det Liza Marklund själv som figurerar. Bengtzon förekommer också kort i Jan Guillous bok Fienden inom oss, som är utgiven på Marklunds och Guillous förlag Piratförlaget.

Journalisten Annika Bengtzon, som kommer från Hälleforsnäs i Södermanlandmen nu bor på Kungsholmen i Stockholm, är en typisk kvinna mitt i karriären, som jonglerar man och barn samtidigt med känslorna inför de tuffa kollegorna på Kvällspressen. Hon jobbar som kriminalreporter och lyckas därför snubbla in i den ena farliga situationen efter den andra.

I boken Studio sex får man läsa i hennes dagbok hur hon blivit misshandlad av sin förste man, så illa att hon tvingades döda honom i självförsvar.

Bokserien om journalisten Annika Bengtzon är inte skriven i samma tidsmässiga ordning som händelserna utspelas i Annikas liv. Vill man läsa dem i kronologisk ordning gäller följande:
Studio sex (1999) - som utspelar sig åtta år före Sprängaren.
Paradiset (2000) - en direkt fortsättning på Studio sex.
Prime time (2002) - tidsmässigt mellan Paradiset och Sprängaren.
Sprängaren (1998)
Den röda vargen (2003) - en fristående roman som tar vid där Sprängaren slutade.
Nobels testamente (2006) - fristående fortsättning på Den röda vargen.
Livstid (2007) - en direkt fortsättning på Nobels testamente.
En plats i solen (2008) - en fortsättning på Livstid.
Du gamla du fria (2011) - en fortsättning på En plats i solen.
Lyckliga gatan (2013) - en fortsättning på Du gamla du fria.
Järnblod (2015) - en fortsättning på Lyckliga gatan.




Filmserien med Malin Crépin som Annika Bengtzon

Peter Flinth regisserar den första, sen regisserar Agneta Fagerström-Olsson de tre nästkommande filmerna. Sen gör Ulf Kvensler "Livstid" och så avslutar vi med Flinth igen, med "En plats i solen". 
Vad skiljer filmerna åt?
- Det är tre olika regissörer som har satt sin prägel på sina filmer. Sen är vissa element samma, som redaktionen och hemmet. Men det är sex olika böcker, som också inom sin genre har olika toner. Så jag tror att vi har gjort sex ganska olika filmer. Fast jag har ju inte sett alla än… (skratt) 
Hur utvecklas Annika i filmerna?
- Dels har hon en privat händelsekurva i familjelivet, i relationen med sin man. Hon gifter sig, skiljer sig och så vidare. Sen är det ju olika mord i varje film också som hon måste ta itu med. Hon börjar rätt så stadigt i sitt förhållande, det rasslar till och sen slutar hon ändå starkt… 
Du lyckas bli inblandad i mycket mordhistorier. Ett farligt liv.
- Haha, ja. Det är helt fantastiskt.
Kommer det bli lika mycket fokus på redaktionen?
- Ja, det har varit ungefär en veckas inspelning per film på redaktionen. Hon är kvällstidningsreporter så hennes yrke är basen. Sen driver hon sina egna linjer i varje film. Hon fogar sig liksom inte i det redaktionella arbetet.
Ordningen i filmserien med Malin Crépin

Filmserien utspelar sig inte i samma ordning som romanserien. I den nya filmserien med Malin Crépin som Annika Bengtzon inleds allt med Nobels testamente. I två äldre filmer, Sprängaren och Paradiset i regi av Colin Nutley spelades Annika Bengtzon av Nutleys fru Helena Bergström. När man ser Nobels testamente verkar dock detta vara Annika Bengtzons introduktion - hennes första stora fall och alla personer introduceras för första gången, både familjen och alla kollegor på tidningsredaktionen. Det roligaste med Annika Bengtzon filmerna är faktiskt porträttet av hur en tidningsredaktion jobbar.




Nobels testamente hade biopremiär den 2 mars 2012.[1] Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 20 juni 2012.

Malin Crépin som Annika Bengtzon på Nobelfesten i Nobels testamente.

Handling:
Annika Bengtzon befinner sig på Nobelfesten i Stadshuset i Stockholm. En oinbjuden gäst skjuter en av nobelpristagarna och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring och försvinner sedan spårlöst. Annika Bengtzon dras in i dramat – som vittne.


Det verkar vara väldigt lätt att ta sig in på Nobelfesten - det räcker att ha en fin klänning, så är saken bäst! Kvinnan i guldklänningen är dock en kontraktsmördare, av CIA kallad Kitten (eftersom hon har guldfärgade ögon) och det är Annika Bengtzons signalement som leder dem rätt. Nobels testamente är en av de mer långsökta Annika Bengtzon intrigerna - varför skulle folk i Nobelkommitén vilja mörda varandra med hjälp av en hyrd kontraktsmördare? har de inte nog av intriger ändå? Dessutom: om du vore en känd kontraktsmördare med guldfärgade ögon, skulle du inte skaffa kontaktlinser innan du gick på världens mest välbevakade fest och begick ett mord?

Men Malin Crépin är mycket bra som Annika Bengtzon, arbetet på en kvällstidningsredaktion skidras trovärdigt och det gör att man vill se mer i Annika Bengtzon serien. Dessutom är kvällstidningsredaktionen full av intriger, mer så än Nobelkommitén!

Favoriter: Berit som är Annikas bästa vän på redaktionen, en gammal och vis och smart journalist, och Patrik som är hennes "motståndare" - en besserwisser som gärna vill ha fler löpsedlar än Annika.

Redaktionen på Kvällspressen: Annikas vän och kollega, den rutinerade  Berit, motståndaren Patrik, huvudpersonen själv i centrum: Annika Bengtzon och så ansvarig utgivare Schyman och  nyhetschefen Spiken.


Prime Time är nästa del i serien - den andra i en seriesvit om totalt sex böcker av författaren Liza Marklund. Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 4 juli 2012.


Ett tv-team håller på att spela in en tv-serie på ett ensligt slott. Efter ett valborgsfirande på slottet hittas programledaren Michelle Carlsson skjuten. Annika Bengtzon får i uppdrag att bevaka och skriva om mordet, när hon får reda på att en av hennes bästa vänner befann sig på slottet under mordkvällen och är huvudmisstänkt. Bengtzon försöker nu göra allt för att hennes vän ska rentvås från misstankarna.


Filmen verkar vara som en parodi på Stjärnorna på Slottet och andra program (Sommarpratarna, Så mycket bättre etc.) där kändisar ska tussas ihop och äta och dricka tillsammans och prata ... Men här dricker man för mycket och en av gästerna har en revolver med sig. Snart är en död och alla misstänkta.


Annika Bengtzons chef refererar till klassikern tio små negerpojkar. Patrik, Annikas rival, är en av de misstänkta, men ändå kan hon inte få något ur honom, trots att de jobbar på samma tidning - för han vill inte bjuda Annika på en löpsedel!

Fallet i Studio Sex väcker personliga, tragiska minnen till liv hos Annika Bengtzon.


Studio sex är den tredje filmen i serien. Filmen släpptes på DVD och Blu-ray den 18 juli 2012.

En ung kvinna hittas död på en skadeboard ramp i en park. Hon var en lysande toppstudeent och hade precis kommit in på universitetet där hon ville studera vidare till journalist. Annika får bra kontakt med kvinnans familj - men den kontakten försvinner när Patrik väljer att skriva det som Annika förtigit. Att toppstudenten  arbetat på strippklubben Studio sex.

 En högt uppsatt politiker och delegation Balter hade besökt klubben samma kväll som hon mördades. Annika Bengtzon får skriva om fallet, som dessutom väcker minnen från hennes förflutna, något hon helst vill glömma bort. Hon misstänker pojkvännen, men hur ska hon få fram bevis? Och vad har politikern att dölja, som gör att han hellre utsätts för mordmisstanke än talar ut?

Annikas äktenskap utsätts för ytterligare påfrestningar när hon tar hem den mördade tjejens rumskompis och låter henne bo i barnens rum.

Dessutom väcker fallet med Studio Sex plågsamma ungdomsminnen till liv hos Annika Bengtzon. Något i fallet påminner henne om hennes egen ungdom ... 

Annika i Luleå i Den röda vargen.


Den röda vargen är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Agneta Fagerström-Olsson. I rollen som Annika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andra Björn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger påLiza Marklunds roman med samma namn. Filmmanuset skrevs av Björn Paqualin och Antonia Pyk.[1]


En skjutjärnsreporter blir överkörd i Luleå. Annika Bengtzon skickas till platsen där hon upptäcker att den dödade journalisten grävde i en fyrtio år gammalt militärbassprängning. Denna har i alla tider skyllts på ryssarna men hemliga uppgifter tyder på att det var svenska vänsterextremister som utförde dådet. Fler dödsfall följer och Bengtzon har därmed att göra med en seriemördare.[1]


Eftersom fallet utspelar sig i Luleå får vi här se annorlunda miljöer mot de filmer som utspelar sig i Stockholmstrakten.
Roligaste replikskifte:
Annika: Han var en bra journalist.
Patrik: I Luleå?
(dvs. ingen som är bra kan bo utanför huvudstaden).

Bästa bilden av redaktionsarbetet får man i Livstid!


Den femte filmen:

Livstid är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Ulf Kvensler. I rollen somAnnika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andra Björn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger på Liza Marklunds roman med samma namn och filmmanuset skrevs av Antonia Pyk.[1]

En omtyckt polis skjuts till döds i sömnen. Makan åtalas och fyraårige sonen är försvunnen. Kriminalreporter Annika Bengtzon börjar att skrapa på ytan och upptäcker att polisen inte alltid haft rent mjöl i påsen. Hon inleder tillsammans med sin redaktion ett eget detektivarbete.[2]


Filmen spelades in i Luleå med en budget på 15 000 000 svenska kronor. Den producerades av bolaget Yellow Bird Filmsmed bolagen Degeto Film, TV4 Nordisk Television och Nordisk Film som medproducenter. Producent var Jenny Gilbertssonmed Hans-Wolfgang Jurgan, Lone Korslund och Åsa Sjöberg som medproducenter. Exekutiva producenter var Anni Faurbye Fernandez, Ole Søndberg och Mikael Wallen.[1]

Livstid är en direkt till DVD-produktion och släpptes i USA den 8 juni 2012 följt av Sverige (15 augusti), Nederländerna (27 september), Polen (25 november), Ungern (3 mars 2013) och Tyskland (19 maj 2013).


Ulf Kvensler, "Solsidan"-regissören med sin långfilmsdebut, och höjer nivån till något vi tidigare inte sett.


Jag kan inte greppa hur två filmer som "Den röda vargen" och "Livstid" kan ingå i samma filmserie. De är som natt och dag, om man med natt menar "ser ut att vara gjord för Öppna kanalen 1990" och dag är "kunde platsa på bio när som helst". Med andra ord, tappa inte hoppet. För Liza Marklund-serien har sparat det bästa till näst sist.

Han har ett spännande bildspråk. Klippningen är rapp, vinklarna oväntade. För första gången verkar en ljussättare ha anlitats till den här serien. Jag får känslan av att Kvensler skulle kunnat filma ett kafferep hos Föräkringskassan i Eslöv, och få det att se ut som en rafflande Hollywood-thriller. Storyn kommer i andra hand, men bilderna fångar mig och håller mig fastklistrad i nittio minuter.

Han är en skicklig regissör som jag gärna ser mer av. Det känns modernt och fräscht. Den här härliga energin har smittat av sig inte minst på skådespelarna, för första gången uppfattas till exempel Kvällspressens redaktion som en hjärtlig gemenskap, och inte något vuxendagis. Leif Andrées nyhetschef är briljant på att lätta upp stämningen i denna annars tunga story.



En plats i solen är en svensk thrillerfilm från 2012 i regi av Peter Flinth. I rollen som Annika Bengtzon ses Malin Crépin och i övriga roller bland andraBjörn Kjellman och Leif Andrée. Filmen bygger på Liza Marklunds roman med samma namn. Filmmanuset skrevs av Alex Haridi.


En svensk familj gasas ihjäl i sin lyxvilla på Malaga och Annika Bengtzon kopplas in. Peter Flinth påbörjade Liza Marklund-serien med "Nobels testamente" och kommer tillbaka för att ge den en värdig avslutning. Det mesta som släpptes däremellan vill vi ju bara glömma - de exotiska miljöerna är ett skönt avbrott från all grådaskig svensk deckare.


Kriminalreporter Annika Bengtzon (Malin Crépin) sätter sig väldigt motvilligt på ett plan till Malaga, när en svensk familj gasats ihjäl i lyxvillan. På plats blir hon briefad av en svensk polisman (Magnus Krepper) om att det kan röra sig om ett mord på en gammal hockeylegend, som inte verkade särskilt omtyckt i området. Annika slår följe med en spansk guide (Ruth Vega Fernandez) som vet vem man bör muta för att få mer kött på benen, och i vanlig ordning kommer hon lite för nära sanningen.

Snyggt avslut på Annika Bengtzon serien! Malin Crépin mycket övertygande som journalist!














fredag 20 januari 2017

FILM: Snowden



Regi Oliver Stone
Titel: Snowden
Medverkande: Melissa Leo, Joseph Gordon-Levitt, Rhys Ifans, Shailene Woodley
Längd 2 tim 14 min


I mars 1933, efter bara någon månad i regeringsställning, skrev det nationalsocialistiska partiet om den tyska lagstiftningen och gav den egna maktapparaten långtgående befogenheter att övervaka landets medborgare genom telefonavlyssning och brevkontroll. Av detta följer inte nödvändigtvis att alla vetgiriga maktutövare är nazister. Men det indikerar att vi bör förhålla oss avvaktande till deras försäkringar om att allt detta informationsinsamlande sker i det lovvärda syftet att göra världen trygg och säker för den övervakade befolkningen.

Detta av främst två skäl. Det ena är att systematisk massövervakning per definition innebär ett inskränkande av den enskilde medborgarens frihet och följaktligen är exakt vad diktaturer sysslar med. Det andra är att underrättelseorganisationer i enlighet med sin natur gör det de gör i så stor omfattning och så effektivt som möjligt så länge ingen tillsynsmyndighet drar i tyglarna. Ett överskott av information anses sällan vara ett ohanterligt problem, hellre för mycket än för litet; det som saknar relevans precis just nu kan komma väl till pass längre fram.

I USA är själva konstitutionen byggd på misstro mot en stat med kraftfulla maktmedel. Det är ju därför vapenlagarna ser ut som de gör. Efter terrorattackerna i september 2001 genomdrev regeringen att övervakning fick användas vid en svagare misstankegrad än tidigare. Men i hemlighet kastade man varje hämning överbord och kalasade på alla de möjligheter som den digitala teknologin dukar upp. Politikerna behövde inte få veta, Michael Hayden och andra höjdare i branschen ljög vanemässigt för kongressen, samtidigt som CIA skalade upp från informationsinhämtning till att bedriva inofficiella krig i egen regi litet varstans.

När Oliver Stone nu gör film av Edward Snowdens berömda blåsande i visselpipa, riktar han in sig på definitionen av begreppet ”patriotism”. Hans fråga kan tyckas självbesvarande när man uttrycker den i klartext: Är det verkligen patriotiskt att köra med ångvält över den konstitution man säger sig försvara och att använda terrorismen som förevändning för att i en exempellös omfattning spionera på en hel värld, inklusive landsmän och nära allierade, helt enkelt därför att det är tekniskt möjligt? Och är det förkastligt att värna den demokrati och de friheter som alltmer åsidosätts av en hemlighållen, lagtrotsande stat i staten som saknar all legitimitet? Eller enklare uttryckt: vem är det som ska övervaka vem i ett anständigt samhälle?

Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden.

Betänk det politiska etablissemangets inställning till Snowden. Det må vara att Donald Trump vill låta avrätta honom, men att John Kerry kallar honom för ynkrygg och förrädare? Det till synes självklara är i själva verket kontroversiellt och radikalt. Har vi blivit så rädda?

Stone har gjort en listig film som liksom spionerar på de egna gestalterna ur branta vinklar genom gömda linser. Den är snygg, hyfsat tempostark, informationsrik och förtätad. Den fokuserar hårt på sitt ämne utan att bli överdrivet docerande. Åtgärderna för att skapa drama, främst genom att följa Snowdens relation med flickvännen, är inte orimliga; thrillermomentet hanteras varsamt. Tänk att jag faktiskt skriver namnet Oliver Stone och ordet återhållsamhet i samma mening!

”Snowden” utgår från det hotellrum i Hongkong där huvudpersonen förser tre journalister med det ena scoopet efter det andra, men den återskapar också genom snabba tillbakablickar huvudpersonens utveckling från lydig rekryt till tvivlande seniorkonsult med tillgång till topphemligt material. Rent faktamässigt tillför den inte mycket utöver Laura Poitras dokumentär ”Citizenfour”, men den suggererar rutinerat fram en alltmer tryckande känsla av överhängande fara. Referenserna till Orwell är kanske inte så subtila, men i gengäld effektiva.

Vi måste fortsätta prata om det här.

FILM: Fem trappor upp med Diane Keaton


Fem trappor upp
- Seniorstjärnor i moget kärleksdrama

"Fem trappor upp" är något så ovanligt som en film om ett äldre par och deras hund. Äldre personer skildras inte speciellt ofta i amerikanska filmer, i alla fall inte i kärlekshistorier, och om de mot förmodan får vara med på ett hörn så är det i egenskap av mormor/morfar, farmor/farfar till huvudpersonerna. Vilket är synd, med tanke på hur många bra äldre skådespelare som finns och som kan komma till sin rätt i ett känslosamt drama där de själva får spela huvudrollerna. Filmen "Fem trappor upp", baserad på romanen "Heroic Measures" av Jill Ciment, hade premiär på Toronto Film Festival 2014. Nu finns filmen på dvd i Sverige. Det tar tid för smala filmer (läs: ej amerikanska action- och superhjältefilmer) att komma fram, men tack och lov finns det distributörer som även satsar på den här typen av filmer.

I huvudrollerna i "Fem trappor upp" syns Diane Keaton (70) och Morgan Freeman (79). De ska sälja sin lägenhet, som blivit värd massor, och satsa en del av pengarna på en mindre lägenhet och en del ska gå till vård för hunden. Mäklaren spelas av Cynthia Nixon - också dvd-aktuell i Emily Dickinson filmen "A Quiet Passion". Även "Fem trappor upp" handlar om tyst passion. Här händer det inte så mycket, förutom att paret säljer en lägenhet och köper en annan. I tillbakablickar ser man att det inte var lätt för de två att få varandra, förr i tiden i USA var det ovanligt med blandade äktenskap. Man kan jämföra det med en modern film som "Secret in Their Eyes" där huvudpersonerna inte får varandra på grund av olika klasstillhörighet (och några andra komplikationer), inte för att någon i filmen är mot blandäktenskap. Det har gått en lång tid sedan "Guess Who's Coming to Dinner" med Katherine Hepburn och Spencer Tracy som lite lagom chockade föräldrar.

Ruth och Alex i "Fem trappor upp" spelar ett mysigt gammalt par. Han har en del krämpor och har svårt att gå i de fem trapporna upp, men livet är fortfarande gott, även om det inte alltid leker. Gemensamt har de båda överkommit släktingars och grannars fördomar och det är mycket möjligt att motståndet bara har gjort paret starkare. En krattad manege bjuder på få överraskningar.

Ruth och Alex älskar och uppskattar varandra ännu, efter 40 år tillsammans - himlastormande romans har ersatts av något mer solitt, men lika vackert och kanske ännu mer matnyttigt. När de odlar saker tillsammans är det inte rosor utan tomater. Med små medel som ögonkast och familjära gester gestaltar dessa proffsiga seniorstjärnor en vacker relation. Vardagslyckan ger en feel-good känsla som filmen kan leva långt på.

Han är konstnär, ännu aktiv, hon är pensionerad lärare. Stadsdelen de bor i har förändrats. Kostymklädda människor rusar till jobbet med mobilen i högsta hugg. Bostäderna blir alltså allt dyrare. Varför inte sälja och få in en miljon dollar i vinst? Lägenhetsaffärerna ser ut som en satir över det moderna livet, spekulanterna ser ut som om de är utklädda för att personifiera de moderna dödssynderna, och på gatorna springer kostymnissarna alltjämt omkring och skyndar sig. Varför har alla så bråttom? Tomaterna mognar inte fortare för den skull!

Det finns en del utfyllnadsintriger som inte skulle ha behövts - det trevligaste med filmen är när man får tillbringa en stund i lugn och ro tillsammans med Diane Keaton och Morgan Freeman. Kärlekshistorier med folk som ser ut som om de är äldre än high school kids är definitivt en marknad som fler filmbolag och distributörer borde satsa på!

Regi: Richard Loncraine
Fem trappor upp
Medverkande: Morgan Freeman, Diane Keaton, Cynthia Nixon, Carrie Preston m.fl.
USA, 2014
Njutafilms

torsdag 19 januari 2017

Dödens märken - Veronica Roth sätter sitt märke på sci-fi genren!


Dödens märken - Romeo och Julia möter Star Wars i ny Veronica Roth sci-fi!



Författare: Veronica Roth
Titel: Dödens märken
Serie: Dödens märken (del 1)
Översättning: Katarina Falk
Originaltitel: Carve the Mark
ISBN: 9789177015956
Förlag: Modernista

Det här är Star Wars kombinerat med Romeo och Julia! Men det marknadsförs som uppföljaren till megasuccén Divergent. Visst, det är samma författare, men det här är en helt annan dystopisk värld som Veronica Roth byggt upp. Det är ingen uppföljare till Divergent serien, som utspelar sig i ett framtida Chicago. Det här är en helt ny värld i en helt annan värld, i en galax som är styrd av flödet och där alla människor har en egen superhjälteförmåga, en flödesgåva.



Måste en ny värld vara patriarkal?


Den nya serien Dödens märken ska inte bli en trilogi, som Divergent, utan en duologi. Dödens märken utspelar sig inte i vår värld, Veronica Roth har byggt upp en ny värld från scratch. Något som gjorde att hon kunde ifrågasätta precis allt. I en helt ny värld - måste maktstrukturen vara patriarkal? Tror folk fortfarande på tvåsamhet? Gifter de sig? Hur ser deras teknologi ut? Har den utvecklats annorlunda?


Något som är nytt i den här världen är att alla har en flödesgåva - en förmåga som är avsedd att forma framtiden, men medan de flesta får nytta av sina förmågor har de två huvudpersonerna förmågor som också har en nackdel, deras förmågor kan göra det lättare för andra att kontrollera dem.

Något som Veronica Roth fans kommer att känna igen i den nya serien är den korrumperade makten.

Fullkomligt korrupt maktfullkomlighet hos Roth

I Divergent serien hjälper Tris till att bryta ner systemet med fraktioner och störta makten, men den nya makten är minst lika korrumperad och ännu våldsammare, därför flyr Tris utanför Chicagos murar för att hitta en annan maktfaktor och den är - surprise! - ännu mer korrupt.

Politikerföraktet är totalt i Veronica Roths världar. Det där är något som inte förändrats i Dödens märken. Här finns gott om onda härskare och så finns det goda rebeller som ska störta de onda härskarna. Ungefär som i Star Wars. Men vad som är intressant är att de två huvudpersonerna egentligen är från olika sidor. Det är lite som om Luke Skywalker och en Sith Lord skulle göra gemensam sak för allas bästa.

Komplicerade syskonrelationer

Den ena huvudpersonen i Dödens märken är en Luke Skywalker typ. Akos är en ensam hjälte som kidnappas tillsammans med sin bror och han måste utföra ett omöjligt uppdrag för att rädda sin brors liv. Han formar en allians med den onde diktatorns syster, Cyra, som inte trivs med att användas som ett vapen hela tiden.

Man hittar snart tydliga likheter med Divergent serien: den ondskefulla och korrupta makten, hur en diktatur förtrycker folket, komplexa kvinnliga karaktärer, speciellt komplexa modersfigurer, karaktärer som inte alltid gör så bra val och mycket komplicerade förhållanden syskon emellan.

Carve the Mark!

Dessutom spelade tatueringar en stor roll i Divergent serien och i den här serien spelar märken en liknande roll. Originalets titel är Carve the Mark - vilket kan tolkas både som i att märka sig själv och att sätta sin prägel på någonting. Dessutom är det någonting som huvudpersonerna säger till varandra i nyckelscener i boken.

Veronica Roths sätt att skriva är väldigt sceniskt - man kan se handlingen framför sig som en överdådig scenproduktion eller en påkostad film. Det finns gott om dialoger och "scenhänvisningar" texten, man hör karaktärernas röster tydligt och ser hur de tar sig fram i landskapet eller i palatset.

Cyra - en favoritkaraktär!

Boken berättas i jag-form och man växlar mellan Akos och Cyras perspektiv. Cyra är förresten Veronica Roths egen favorit karaktär någonsin. Inklusive alla karaktärer hon skapade för Divergent serien! Hon är stark, smart, rolig och har en egen typ av mycket torr humor. Hon är helt enkelt en överlevare som också är mycket underhållande!

Dödens märken är en läsupplevelse som inte kommer att göra några Veronica Roth fans besvikna!

Carve the Mark släpps i original och i översatta versioner över hela världen den 17 januari 2017.

Måste-läsning för Veronica Roth fans!



Om författaren:

Veronica Roth föddes 1988 i en för ort till Chicago. Medan hon studerade på universitetet började hon skriva på sin dystopiska science fiction trilogi - Divergent, Insurgent och Allegiant - succéböckerna som har sålt i över 32 miljoner exemplar världen över. Våren 2014 hade film versionen av Divergent premiär - med Shailene Woodley och Kate Winslet i två av huvudrollerna - och de två följande delarna kom 2015 respektive 2016. Dödens märken (Carve the Mark) är den första boken av två i Veronica Roths nya science fiction duologi.

Belinda Graham

Flykten av Francesca Sanna

Fåglar är ett genomgående tema i bokens illustrationer - de finns till och med på tavlor och i familjens bokhylla!
När mamma läser om det nya livet för barnen växer ett helt landskap upp runtom dem.
 Flykten

- Naturen speglar migrationen


Författare: Francesca Sanna
Flykten
Översättning: Lisa Bjärbo
Originaltitel: The Journey
ISBN: 9789129700800
Rabén & Sjögren


Flyttfåglar flyttar. Det gör även människor. Men gränser betyder mindre för fåglar än för människor.

Francesca Sanna är en italiensk illustratör och grafisk designer bosatt i Schweiz. Flykten är hennes debut. Sällan har man sett en sådan stark och fulländad debut!


Så här berättar bokens jag-berättare: Jag bor med min familj i en stad inte långt ifrån havet. På helgerna brukade vi vara på stranden. Förra året förändrades allt. När kriget började blev allt kaos.


En mamma flyr med sina två barn. Med bil, båt och till fots genom mörka skogar. Kriget har kommit till deras stad, pappa är försvunnen och enda sättet att överleva är att fly.

Med gripande, stämningsfulla bilder och sparsmakad text skildrar Francesca Sanna rädslan, flykten och den tuffa resan mot ett nytt hem.


"Flykten är en berättelse om människors flykt. Den började när jag mötte två flickor på en flyktingförläggning i Italien. Deras berättelse berörde mig starkt. Jag började samla på mig fler historier om migration och intervjuade många människor från flera olika länder. Några månader senare, i september 2014 när jag började studera illustration vid universitetet i Luzern, ville jag berätta om det här i en bok. Nästan varje dag hör vi ord som "migranter" och "flyktingar" i nyhetsrapporteringen, men vi samtalar sällan direkt med människor som flytt. Den här boken är ett collage av sådana personliga historier. Den visar vilken enorm styrka som finns hos dessa människor."

I februari i år vann Francesca Sanna en guldmedalj i bokklassen i Society of Illustrators in New Yorks årliga utställning med hundratals utvalda verk från hela världen. Priset beskrivs som en "illustratörernas Oscar".


onsdag 18 januari 2017

Absolutely Fabulous The Movie

Absolutely Fabulous The Movie finns nu på DVD och BD - Skål för det!

On the run? Not in these heals!


Edina (Jennifer Saunders) och Patsy (Joanna Lumley) är tillbaka i gammal god form - i långfilmsformat!
Edinas rival "Bing" (spelad av Cecilia Imrie) är också tillbaka (se tidningsomslaget).

Edina och Patsy i det första TV-avsnittet av BBC serien Absolutely Fabulous! Det är  förresten inte politiskt korrekt att röka i TV nu för tiden. Men Edina och Patsy härstammar från dagar då PK inte fanns som begrepp.

Det kryllar av kändisar i Absolutely Fabulous the Movie - som Emma Bunton, känd som Baby Spice i den gamla gruppen Spice Girls. (Edina och Patsy låtsas här vara skyltdockor!)



Enligt all underhållningslogik borde det här borde vara en dålig idé. Tv-serier överflyttade till film funkar ju så sällan: i bästa blir det poänglösa efterspel för trogna tv-tittare (”Looking: The movie”); i värsta fall orsakar det bestående skador på förlagan (”Sex and the City 2”).

Och det är lika bra att säga det direkt: ”Absolutely fabulous: The movie” är inget mästerverk. Men det är en filmversion som är sällsynt konsekvent med den serieförlaga den sprungit ur.

Tv-serien ”Helt hysteriskt”, som den hette på svenska, en salt, syrlig och ofta genialisk sitcom om viktnojiga pr-agenten Eddy (Jennifer Saunders) och hennes nersupna bästis Patsy (Joanna Lumley), var en produkt av 90-talet på så många nivåer. Dels via lustmorden på pr-industrin och modebranschen och den obekymrade skörlevnaden med fyllor och kedjerökning, men framför allt i berättelsens helt grundläggande cynism. ”Helt hysteriskt” skrevs i en underhållningsera kliniskt fri från peppig snällism, och det är svårt att tänka sig att serien hade kunnat passera lika okommenterat 2016 – inte ens om man tar med i beräkningen att de brutalaste skämten alltid var på huvudpersonernas bekostnad


Den principen präglar även filmintrigen, en florstunn samtidsfars där Eddys pr-verksamhet är på så kraftig dekis att hon och Patsy står på ruinens brant. När de nås av ryktet att Kate Moss ska byta pr-firma ser de sin chans, men det hela slutar med att de råkar knuffa ner Moss i Themsen, får hela mode-Twitter på halsen och tvingas gå i Rivieran-exil, vilket borgar för både Joan Collins-cameos och en pikant försörjningsmöjlighet.



Eller såhär: det är princip ett 30-minutersavsnitt utdraget till 90 minuters film, och formatbytet är inte helt friktionsfritt. Tv-versionen var en av de där serierna där dialogen och klippningen bildade en perfekt rytm, och uppblåst till det slickare filmformatet har en del av den speciella andan ofrånkomligen gått förlorad – för egen del saknar jag både burkskratten och lågbudgetfotot. Men Saunders har, förutom en intakt känsla för samtidens alla löjligheter (”boutique champagne”, någon?), också lyckats bevara seriens krassa grundton i sitt manus: i vad som känns som filmens nyckelscen – förlagd till en stulen fiskbil – säger Eddy dystert att det enda hon velat med sitt liv är att inte bli fet och gammal.


Och ointresset för all sorts uppbygglighet är alltjämt det riktigt fina med den här berättelsen. För medan tv-serien ”Helt hysteriskt” tveklöst är en feministisk institution är det också alltjämt en udda sådan, politiskt intressant just för att den så uttryckligen inte försöker förmedla något budskap om hur kvinnor (eller för den delen män) borde vara. När Patsy får frågan om varför hon umgåtts med Eddy alla dessa år kommer svaret omedelbart: ”because it's bloody good fun”. Den sortens osentimentala skildring av kvinnors vänskap är tyvärr lika sällsynt 2016 som 1992, men precis lika välkommen.



Med det sagt, så är filmatiseringen av tv-serien "Helt hysteriskt" ändå en lång Bollinger-fest för fansen. Och även om serien låg helt rätt i tiden just när den kom i början av 90-talet, så fungerar fortfarande den satiriska udden, riktad mot den trendängsliga mode- och kändisvärlden. Det allra härligaste med ”The movie” är dock att det här blir tydligare vad berättelsen allra mest handlar om: kvinnlig vänskap, som inget kan komma emellan (inte ens en tråkig dotter) och som alla vapen är tillåtna för att rädda (som en cool dotterdotter).


Det är 2016 och Edinas pr-karriär går hopplöst utför. Patsy däremot har fått ett uppsving som moderedaktör. På en tillställning som involverar Kate Moss, Jon Hamm och ytterligare ett stort antal kända namn, går allt fel och Patsy och Edina tvingas ta till flykten, när sociala medier-jakten tar fart.


När filmen riskerar att kantra, för det gör den då och då, är räddningen att fokusera på Joanna Lumley. Hon är samtidigt råare och mer finkalibrerad än någonsin. Här finns en scen som involverar självinjicering av botox, som är en blivande klassiker och som är värd biobiljetten bara den.

FILM/DVD - Elena of Avalor - Ready to Rule!



Elena från Avalor

Prinsessan Elena är en självsäker och snäll tonårstjej, som har räddat det magiska kungariket Avalor från en ond häxa. Med hjälp av sin familj och sina vänner måste hon nu styra kungariket som kronprinsessa tills hon har åldern inne att bli drottning. Elena från Avalor är ett magiskt äventyr där vi följer Elena i hennes utveckling till att bli en modig, tålmodig och godhjärtad drottning.