fredag 24 februari 2017

Alva serien i nyutgåva!


Alva rymmer  - Nu Känd från TV
- Favorit i bokrepris, nu för första gången som TV-stjärna


Pernilla Gesén
Alva rymmer, Alva blir kär
Illustrationer: Christina Alvner
ISBN: 9789132178757
B. Wahlströms


Alva är både en gammal bokfavorit och en ny TV-stjärna. Böckerna om Alva har älskats av många läsare, och har sålts i över 145 000 exemplar. I januari 2017 började SVT visa TV-serien om Alva och samtidigt var det dags för B. Wahlströms att ge ut de två första böckerna om Alva som en dubbelvolym. Omslaget är det gamla klassiska omslaget till den första boken, där Alva får en ny vän, Alf, en oemotståndlig, gosedjursliknande hund som kommer att bli Alvas trogna följeslagare genom tolv böcker. Ett extra plus i kanten till nyutgåvan: man har inte ersatt det gamla omslaget med ett nytt TV-omslag (eller ändrat till nya TV-illustrationer i boken). Christina Alvners härliga och humoristiska illustrationer hör liksom till Alvas värld. 


Ett hundliv i två världar

Alva böckerna blir bara bättre och bättre, ju längre serien går (något som man inte kan säga om alla serier, de flesta blir bara mer och mer urvattnade) och fler och fler karaktärer introduceras. För Alva har två liv, ett med pappa i Västerås och ett med mamma i Stockholm. Hon har olika bästa vänner och olika familjer på de båda ställena. Det enda som är detsamma är den trogne vännen Alf - som flickans bästa vän ställer denna härliga hund upp i vått och torrt.

Alva serien börjar med att Alvas mamma och pappa bestämmer sig för att skiljas, vilket de berättar lagom till Alvas första skolavslutning! Alva blir arg. Hur ska hon nu kunna ha trevligt? Alva rymmer hemifrån och föräldrarna är så pass skuldmedvetna att Alva blir belönad med hunden Alf, utan att de påpekar att deras ekonomi är tillräckligt ansträngd som den är med två boenden och nya möbelinköp. Alva har två egna rum och hon är väldigt noga med att ingen får sitta på hennes stol vid köksbordet när hon inte är hemma. (Och givetvis inte när hon är hemma, för då sitter Alva där själv!)

Det lönar sig att veta vad man vill ha

Alva konstaterar krasst att det lönar sig att veta vad man vill ha. Och när man vet vad man vill ha så ska man se till att få det! Det är tur att Alva är så påhittig - detta konstaterar den lilla barnbokshjältinnan mer än en gång.  Böckerna följer med Alva genom hela lågstadiet. Alva är bestämd när hon ska ha en egen hund i den första boken. Alva är lika bestämd senare i bokserien, i Alva frågar chans, för hon ska ha en pojkvän och det ska bli Charlie. Och Alva vill gå på bio och pussas precis som en tonåring. Fastän Alva bara går i lågstadiet … Man har en känsla av att Charlie inte har något att säga till om (och Charlie verkar ha samma känsla).

Bokserien om Alva är något att rekommendera för den yngsta bokslukaråldern, även för de som inte brukar “sluka” så många böcker! 

Allvar och humor blandas

Pernilla Gesén tar sig an nog så allvarliga problem med en stor dos humor --- vilket också återspeglas i Christina Alvners träffsäkra illustrationer. Numera är det omöjligt att tänka sig Alva och hennes vänner utan Alvners humoristiska, kompletterande bilder. Det är helt enkelt sådan Alva är. Stora känslor, stort drama, stort allvar men även stora skratt! 

Alva är en härlig, kavat liten hjältinna som man gärna läser mer om!

En rolig metafiktiv detalj om Alva: Alva gillar att läsa böckerna om Nelly Rapp för att de är spännande och har så fina illustrationer - serien om Nelly Rapp och serien om Alva har samma illustratör!


Belinda Graham

Läs även: 

Om avslutningen av serien, Alvas bästa sommarlov:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/19982-litteratur-pernilla-gesen-alvas-basta-sommarlov


Om Alvas bokfavorit Nelly Rapp:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/17794-litteratur-martin-widmark-kapten-blaskaegg

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21365-litteratur-martin-widmark-nelly-rapp-och-de-sma-under-jorden

torsdag 23 februari 2017

FILM: Jack Reacher - Inget är "Mission impossible" för Tom Cruises nye hjälte

Tom Cruise som Jack Reacher i filmen "Jack Reacher".


Regi: Christopher McQuarrie
Medverkande: Tom Cruise, Rosamund Pike, Robert Duvall, Richard Jenkins, Jai Courtney, David Oyelowo, Werner Herzog m.fl.
USA, 2013
Fox-Paramount

När lägger man minst märke till ett halmstrå? När lägger man minst märke till ett mord?
Svar: När halmstrået ligger i en höstack. Och när mordet klumpas ihop med några andra mord
.
Det är kontentan i "The ABC-murders" där Hercule Poirot kommer fram till att fyra mord begås för att dölja bara ett viktigt mord, ett som sker för ekonomisk vinnings skull. När "en hel hög mord" sker tror alla på en galen seriemördare som är i farten - inte att det är något kallt kalkylerande bakom. 
Här i "One Shooter" - eller "Jack Reacher", som filmen heter, presenteras samma idé. Ett mord för ekonomisk vinnings skull sker i filmens inledande minuter - men fyra människor till skjuts till döds. Så ingen ska komma på vad det onda företaget är ute efter. Men Jack Reacher kommer på det ändå - även om han är en helt annan typ av deckare än den runde lille belgiske detektiven.

Antihjälten Jack Reacher är 196 cm lång och väger dryga 115 kilo - han är huvudpersonen i en lång rad böcker författade av Lee Child. Reacher är en före detta militärpolis som hoppat av militärlivet och lever "off the grid". Men när en gammal vän - eller snarare en gammal fiende - från militärtiden behöver honom ställer han upp.

När Jack Reacher tar steget från böckernas värld till vita duken blir det Tom Cruise som fyller upp rollen - och han ser mycket längre ut än sina 170 cm. 
Boken "Prickskytten" (bok nummer nio i serien) blev "Jack Reacher"-film nummer ett. Man har fått vänta länge på en uppföljning, men nu är det perfekt läge att ladda upp med den första Jack Reacher filmen, innan det är dags att ta sig an "Never Go Back". 

I "Jack Reacher" möter vi en antihjälte som kan vara nog så osympatisk och som agentliknande huvudperson har han mer gemensamt med "smälta in i massan" Jason Bourne än med James Bond. Jack Reacher har inte ens någon flott bil - han lånar lite vad som helst av vem som helst, när han inte åker buss. (Tänk dig Bond på en buss. Det går liksom inte.)

Mycket i "Jack Reacher" verkar vara taget från en annan tid - bussarna kommer i tid, mobiltelefonerna ser stora och uråldriga ut (de har till och med "flip phones" och Jack Reacher kan när han behöver det hitta en mynttelefon.

Men medan många actionfilmer har långdragna och utdragna slagsmål med massor av koreografi och piruetter (och en känsla av att mycket av actionscenerna är tillfixade i datorn i efterhand) så ser alla actionscener i "Jack Reacher" helt äkta ut.

En analog hjälte i en digital tidsålder, en ensamvarg som kommer till undsättning i ett samhälle där alla uppmanas vara "sociala" och uppkopplade hela tiden. Reacher är cynisk och sarkastisk hela tiden och har inte mycket till övers för det moderna samhället. 

Christopher McQuarrie, manusförfattare till bland annat "De misstänkta" och "Valkyria", står här för manus och regi.

Kombinationen Cruise och McQuarrie gör att filmen höjer sig över medel i genren och är både mer tillgänglig och mindre överdriven - och när filmen är rolig är den det på ett naturligt sätt, som inte gör att fokus tas från spänningen.

Reacher är tuff men inte oövervinnelig, lite smartare än alla andra men inget supersnille (som dagens deckare har i överflöd) och att det är Tom Cruise som gör Reacher ger ett extra plus i kanten.

Parallellintrigen mellan advokatdottern och åklagarpappan är lite tunn och även om biljakten i en mullrande röd goding är cool så blir den i längsta laget.

Inte lika komplicerat som Jason Bourne-filmerna, inte så överdådigt som i "Mission: Impossible"-filmerna, men rakt igenom en välgjord historia som är mer deckare med actioninslag en ren actionfilm.

James Bond byts hela tiden ut mot yngre Bondar (Bönder?) - Daniel Craig ser redan sliten ut. Tom Cruise däremot satsar piggt på att gestalta en ny actionhjälte när han redan är 50+. Cruise verkar på så sätt tuffare än Reacher ...

Hoppas att Tom Cruise hinner med många fler filmer med Jack Reacher!

onsdag 22 februari 2017

FILM: Deepwater Horizon - Verklig katastrof blev katastroffilm

Mark Wahlberg i verklighetsbaserad katastroffilm.

Regi: Peter Berg
Manus: Matthew Sand & Matthew Michael Carnahan
Medverkande: Mark Wahlberg, Kurt Russell, John Malkovich, Gina Rodriguez, Dylan O'Brien, Kate Hudson m.fl.
USA, 2016
Nordisk Film

I april 2010 havererade oljeplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen. Elva miste livet. Utsläppet blev enormt. I botten låg en nedskärning av säkerhetskontroller i syfte att spara några timmar och ett par hundratusen dollar. Uppdragsgivaren BP, borrbolaget Transocean och konstruktören Haliburton dömdes för försumlig- och vårdlöshet och även dråp. Vitesbeloppen blev på miljarder.


Peter Bergs film utgår från elektrikern Mike Williams, den siste att lämna olycksplatsen. Andra nyckelaktörer är förmannen Jimmy Harrell och BP-representanten Donald Vidrine. En vanlig arbetsdag börjar med att Mike pussar sin familj och slutar i vad som kallats den värsta ekologiska katastrofen i USA:s historia.

Manusmässigt är det adekvat återgivet. Huvudpersoner presenteras, deras jobb förklaras, det testas tryck och avläses mätare och gås genom rutiner varpå konflikt uppstår och helvetet brakar lös. På actionfronten blir det stor dramatik med några krusiduller för visuell slagkraft. 

Det hade kunnat bli en miljöthriller eller ett rättegångsdrama - ingen ställdes till svars för katastrofen.
Men det smäller i alla fall rejält - vilket är det verkligaste i en katastroffilm.


FILM: The Beatles: Eight days a week – The touring years

The Beatles i Eight days a week – The touring years

Regi: Ron Howard
Titel: ”The Beatles: Eight days a week – The touring years”
Med Paul McCartney, Ringo Starr, Whoppi Goldberg, Sigourney Weaver, Elvis Costello m.fl.
Storbritannien, 2016
Noble Entertainment

Regissören Ron Howard (”A beautiful mind”, ”Da Vinci-koden”) kastar sig över stillbilder och filmsnuttar av bandets första succéår med entusiasm. Det är inget mindre än underbart att se de fyra, unga, snabbkäftade popgenierna explodera sin energi över världen. I fan-skriken och hysterin är det som om århundraden av sammanpressad ungdomsångest plötsligt spricker.

Ron Howard har rotat i arkiven och lyckats gjuta nytt liv i bilderna och skapa en känsla av att man faktiskt var där. På svenska "Drop in", på "The Ed Sullivan show", på "Hollywood bowl", på "Shea stadium".

"The Beatles: Eight days a week" berör. Det är inga nya rön direkt, men det är en ovanligt levande och ömsint sammanfogad bild av bandet som vi känner det: De ystra pojkåren, gemenskapen, den komiska kemin, musikgenialiteten, masshysterin, och beslutet att retirera till studion.

Konceptet att koncentrera berättelsen till turnéåren 1962-66 känns klokt, för filmen närapå svämmar över ändå. Sextiotalets bilder tränger sig på. Roligt, sorgligt rörande. Whoppi Goldberg som berättar om hur mamman stretade ihop till två biljetter som en överraskning. I ett fortfarande kraftigt segregerat USA blev Beatles, för Whoppi, den första upplevelsen av en färglös lycklig gemenskap för alla.
Det här är en snyggt paketerad skildring av Beatles turnéer – från starten på Beatlemania i oktober 1963, till den sista konserten för betalande publik i San Francisco den 29 augusti 1966. "Eight days a week" fungerar både som ett stycke nostalgi och som en introduktion för dem som vill veta vad kalabaliken egentligen handlade om.

Förutom den ofta genomtröskade historien om hur de fyra sammansvetsade grabbarna till slut blev fångar i sitt kändisskap, och tröttnade på att ge konserter när de med dåtidens dåliga förstärkare inte ens kunde höra sig själva för fansens skrik, försöker Howard sätta masshysterin i en historisk kontext. Bandets genombrott i USA kom då nationen försökte resa sig efter mordet på president John F Kennedy, och sammanföll med babyboomens ovanligt stora tonårskullar.

Paul McCartney och Ringo Starr intervjuas, liksom en ström av kändisar som får berätta om sina bästa Beatlesminnen från uppväxten, bland andra Sigourney Weaver och Elvis Costello. Dessa intervjuer tillför sällan särskilt mycket, men det är intressant att höra Whoopi Goldberg – hon såg Beatles på Shea Stadium 1965 – berätta om hur hon som barn aldrig reflekterade över att Beatles var vita. Och rörande är den svarta historikern Dr Kitty Olivers vittnesmål om att en Beatleskonsert i Florida var hennes första egentliga närkontakt med vita människor. Med sin rakryggade vägran att uppträda inför en segregerad publik skapade fyra långhåriga slynglar från Liverpool en ny praxis för konsertlokalerna i amerikanska Södern. Men det insåg beatlarna knappast då. I ett filmklipp får en ung McCartney frågan om hur The Beatles har påverkat kulturen. Han skrattar förläget. "Driver du med mig? Vi håller inte på med kultur. Vi gör det här för att det är kul!

Se mer: År 1995 gjordes The Beatles Anthology, en fantastisk TV-dokumentär i sex delar som ackompanjerades av ett par dubbel-CD-skivor och som på ett gediget och underhållande sätt gick igenom The Beatles’ karriär. Det var den elva timmar långa grundkursen som Beatles förtjänade och det är mer värt att försöka gräva fram en begagnad DVD-box (eller köpa från Amazon).
Vissa av intervjuerna i The Beatles: Eight Days a Week – The Touring Years är hämtade från Anthology-serien.

FILM: Masterminds - En verklig heist har blivit snäll töntkomedi





Regi: Jared Hess
Medverkande: Zach Galifianakis, Owen Wilson, Kate McKinnon, Kristen Wiig, Jason Sudekis m.fl.
USA, 2016
Nordisk Film

Om du låg bakom ett av de största lyckade rånen i USA:s historia och fick veta att Zach Galifianakis ska spela dig i filmversionen av det verkliga rånet och att heist filmen ska bli en töntkomedi? Hur skulle du reagera? David Ghantt ställde sig i alla fall till förfogande som teknisk rådgivare vid filminspelningen. Men det är svårt att se att man tagit till sig något verkligt råd alls.

Avdelningen för filmer baserade på verkliga händelser utökas nu med en ny heistfilm - i det här facket med filmatiseringar av "sann historia" vi inte bara ska ta med en nypa salt, utan med en hel saltgruva..

Jared Hess har bara regisserat en handfull filmer och långfilmsdebuterade 2004 med Napoleon Dynamite.

Masterminds bygger mycket, mycket löst på historien om ett rån som ägde rum 1997. En osannolik historia som hade blivit en bra film, utan att man hade behövt överdriva och tramsa hela tiden. Sant: Ett värdetransportföretag rånades på 17,3 miljoner dollar - och rånet räknas fortfarande som ett av de största i USA:s historia. Killen bakom rånet heter David Ghantt - och han har varit teknisk rådgivare vid inspelningen av Hess' film.


Zach Galifianakis spelar David som jobbar på värdetransportföretaget Loomis Fargo. Han är kort och knubbig, standardmodellen för "skojig tönt" verkar det som, i en amerikansk komedi. Han ska snart gifta sig med white trash-bruden Jandice (Kate McKinnon) som är rejält elak - men Davids stora kärlek är en ny tjej på jobbet, Kelly (Kristen Wiig).


När Kelly får sparken flyttar hon hem till den kriminelle Steve (Owen Wilson) och hans sinnesslöa gäng. Steve tycker att de ska råna Loomis Fargo och Kelly lyckas övertala David att utföra rånet. David länsar kassavalvet efter arbetstid när stället är tomt. Med kalsongerna fulla med sedlar reser han till Mexiko, där han ska invänta Kelly. Dock har han råkat bli filmad när han länsade valvet, så FBI är ute efter honom. Dessutom har Steve lejt en egocentrisk och korkad lönnmördare (Jason Sudeikis) för att ta kål på David.


Tre fjärdedelar av det nya Ghostbusters teamet medverkar i filmen: Kate McKinnon, Kristen Wiig och Leslie Jones. Ingen av dem är speciellt roliga, men de manliga komikerna är ännu mindre roliga, förutom Jason Sudekis som sentimental yrkesmördare som varken har lust att döda David eller Kelly.


Masterminds är ingen ny Baksmällan eller Bridesmaids - den är mycket bättre än Napoleon Dynamite och bättre än de flesta "töntkomedier" i samma amerikanska komedifack, men filmen är absolut inte så bra som den skulle ha kunnat ha blivit. Filmen är slöseri på både en bra historia och på många talangfulla komiker.


Ett försondande drag är att humorn inte är elak - man driver inte med töntarna och man vet att de kommer att klara sig för komedin går före spänningen. Men det där är också en nackdel, för en film behöver spänning.
Som så kallad heistfilm eller kuppfilm är Masterminds aldrig rafflande. Ghantt drullar runt i Mexiko, rånargänget förköper sig på lågprismarknader, yrkesmördaren visar sig vara oväntat sentimental. Allt är så snällt och fånigt. Och till sist lite långtråkigt.


Det här är en historia som skulle ha kunnat bli spännande - med annan regissör och annat manus.
Med en annan början, en annan mitt och ett annan slut hade det kunnat bli bra.


Leo - en everyman i barnboksform!


Leo illustreras av Kajsa Lind.

Leo och de lösa tänderna
- Alla är olika och det är bara bra!


Christina Lindström
Leo och de lösa tänderna
Illustrationer: Kajsa Lind
Förlag: B. Wahlströms


Vi bekantade oss allra först med Leo i boken Leo och klumpen i magen - en fin och viktig berättelse för barn som precis knäckt läskoden och börjat läsa på egen hand. Det är lätt att tycka om Leo och klumpen i magen.

Sedan kom Leo och katten som sprang bort. Det här är en bok som snabbt blir en favoritbok för barn. Leo är som ett slags variant på Alfons Åberg - det handlar mest om Leo och hans pappa, men olika kompisar, en farmor och en gosig katt vid namn Tant Britta gör gästspel i historierna.

Fångar barns känslor 

Historien fångar ett barns känslor på ett ypperligt sätt - längtan efter ett eget husdjur och fantasierna om alla hemska saker som kan ha hänt ett älskat djur. Det är inte ofta som det slutar så lyckligt som i boken i verkligheten - katter och hundar som kommit bort förblir ofta borta.

Den lyckliga slutbilden där både Leo och Tant Britta ler stort och myser i en fåtölj tillsammans är ett fint slut till en önskedröm. Både drömmen om ett eget djur och drömmen om att det djuret alltid klarar sig från alla faror i världen. Boken är ännu en rolig och lättläst kodknäckare för de yngsta barnen som just knäckt läskoden. Man får en lagom lång och spännande historia med ett lyckligt slut och många skojiga bilder på vägen.

Träffande humor, hög igenkänningsfaktor
Leo och datorspelet är en humoristisk och träffande bok om skärmberoende för både barn och vuxna. Korta kärnfulla meningar, mycket dialog och tydliga bilder hjälper till i läsandet. Men man behöver inte vara en nytillkommen kodknäckare för att tycka att det här är en väldigt kul berättelse!
Scenariot här påminner lite om trion pappa Åberg, Alfons Åberg och farmor. Farmor vet bäst så klart. Och hon kan säga åt pappa! För han slutar ju inte med mobilen bara för att Leo säger till ...
Det här är tänkvärt om skärmberoende. Föräldrar säger ofta åt sina barn. Men de säger inte åt sig själva. Och barn gör som bekant som du gör, inte som du säger.

Leo vill inte känna sig utanför

Leo och de lösa tänderna tar upp barns längtan att inte bli lämnade utanför - att vara som "alla andra", att vara en i gänget. Nästan alla Leos kompisar har tappat en tand. Malte har tappat en. Alva har en som är lös. Isak har tappat tre! Men Leo har inte tappat någon.

Boken har mycket gemensamt i med tidigare böcker i serien. När det gäller Leo och katten som sprang bort handlar det om att alla kompisarna i klassen pratar om husdjur - här kretsar intrigen kring att alla pratar om hur många tänder de tappat, med detaljerad "när-var-hur" rapportering på skolgården. "Jag vill helst tappa en tand i Skåne", säger ett av barnen förnumstigt. Storasyster har nämligen tappat en tand i Skåne.

En "everyman" i barnform

Leo är en "everyman" i barnform. Böckerna utforskar det humoristiska och hemska i helt vardagliga situationer. Det är ju inte lika intressant att läsa om tänder som om husdjur - katter är en stor favorit bland barnen - men dramat i historien handlar egentligen om när det är okej att hitta på. Är det okej att hitta på att man har en lös tand, bara för att alla andra har det? Är det viktigt att vara som alla andra?

Slutpläderingen blir att alla är olika - och det är absolut inte något fel med det!

Belinda Graham

söndag 19 februari 2017

The Lion Guard - Lejonvakten

The Lion Guard - fem bebisdjur med superhjälteförmågor ska försvara lejonens rike.


The Lion Guard är en ny Disney Channel Series. Disney Channel har redan tidigare producerat många bra original - Sofia the First, The Descendants, Doctor McStuffins ... Filmer och serier som inte har gått på bio och som inte direkt har något med biofilmerna och klassikerna att göra. Förutom att feerna i Törnrosa har fått extraknäck som magiska lärare i Sofia the First. Men deras inhopp, liksom inhopp av klassiska karaktärer i vissa episoder är snarare gästspel. Detta är inte fråga om spin-offs.

The Lion Guard är däremot en spin-off serie till den otroligt populära filmen The Lion King (1994) - eller Lejonkungen som den hette på svenska. Och inte den första spin-off serien - redan 1995 kom Timon och Pumbaa (1995-1999). Det har också kommit två långfilmer till i serien - den bästa är Lejonkungen II - Simbas skatt. Lejonkungen Simbas skatt är hans dotter Kiara, som ska bli drottning i framtiden och hon får ihop det med Scars son Kovu i en Romeo och Julia historia i Lejonriket. (Lejonkungen var snarare Hamlet i Lejonriket). Kiara är raka motsatsen till Simba - han var "I just can't wait to be king" - hon vill inte vara en prinsessa och samtidigt vill hon vara mer än en prinsessa.

The Lion Guard - eller Lejonvakten - utspelar sig samtidigt som Lejonkungen II Simbas skatt och innehåller allt vi inte fick se i filmen.

Han som ligger bakom serien ansåg att de äldsta barnen och ensambarn alltid får vara huvudpersoner i sagor därför skulle han göra serien om det yngsta barnet, en lejonpojke och hans kompisar, inspirerad av sin egen som som leker superhjältar. Det här är Avengers i djurform, fem olika djurbebisar (fyra killar, en tjej) går ihop och bildar Lejonvakten - under ledning av Nalas lillebror Kion.

Det bör tilläggas att sagor vanligtvis handlar om den yngste i en syskonskara. Den yngste brodern av tre eller sju bröder. Det är väldigt sällan det handlar om den äldste eller om ensambarn. Folk hade väl stora barnskaror först. Och hjälten är alltid intresserad av den yngsta prinsessan, som är sötast. (Den äldsta som ska bli drottning är inte lika söt). Vanligtvis brukar killar vara hjältarna - något som hållit i sig ända till vår tids superhjältesagor. Och så är det även här. Lejonvakten består av ett lejon, en honungsgrävling, en flodhäst, en egrett häger och en gepard. Geparden är den enda tjejen i serien. (Nala är i stort sett inte med, de äldsta barnen försummas alltid i sagor).

Det är lite svårt att se att hyenorna som skulle vara så hotfulla i Lejonkungen nu kan jagas ut ur The Pride Lands av fem bebisdjur. Men det här är en serie för barn och barn gillar bebisdjur.

Det används många ord och namn på swahili, precis som i Lejonkungen originalet (tänk Hakuna Matata - och Simba är swahili för Lejon) och i varje avsnitt sjungs det en eller två medryckande sånger. Det är också kul för barnen att det är ett gäng barn som är seriens superhjältar. Precis som i Avengers och X-men måste de olika djuren samarbeta för att klara sina fiender och sina räddningsuppdrag eftersom de alla har olika egenskaper. Egenskaperna är baserade på egenskaper som de verkliga djuren har.

Honungsgrävlingar anses vara väldigt "modiga" - de överlever det mesta och de är immuna mot ormbett.
Geparder är det snabbaste djuret på land (det snabbaste djuret i luften är dock pilgrimsfalken, som kan komma upp i en hastighet av 340 km/h).
Egrett hägrar har erkänt bra syn.
Flodhästar är starka - en fullvuxen flodhäst kan bita av en krokodil på mitten.

I varje avsnitt får publiken lära sig någonting om vilda djur. Att noshörningar rullar sig i gyttja för att inte bli solbrända. Att honungsgrävlingar tål ormbett. Att krokodiler måste ha respekt för flodhästar. Att hyenor är savannens städpatrull - de äter upp det som lejonen lämnar.

Däremot har seriemakarna totalt missat att det är tjej-lejonen som jagar (manliga lejon jagar inte, så varför är Simba ute på jakt tillsammans med Nala?) och är de tuffaste och farligaste lejonen. Kiara är inte alls så tuff som i Simbas skatt - hon är nöjd med att vara prinsessa (vad har hänt?) och hennes tjejkompisar är mesiga (en gråter när hon bryter en nagel, eller en klo), hon springer och skvallrar på lillebror (så inte original-Kiaras stil) och hon måste räddas, som en dam i nöd, av en honungsgrävling. Väldigt, väldigt långsökt. Man underminerar inte bara den verkliga Kiara, som hon etablerades i långfilmen, utan även kunskap om hur verkliga lejon beter sig. The female is deadlier than the male, som Rudyard Kipling (författare till Djungelboken) skrev.

Det roligaste avsnittet är när Honungsgrävlingen Bunga och Lejonkungen Simba kommer fram till att de på sätt och vis är bröder - de har båda växt upp som adoptivbarn till Timon och Pumbaa.

Om surikater och vårtsvin i verkliheten lever som gaypar och adopterar barn från andra arter på savannen ... det har forskningen inte upptäckt. Men det är en trevlig bild av en mångfaldsfamilj i alla fall! Hakuna Matata!