tisdag 22 augusti 2017

Smurfarna: Den försvunna byn - Fartfyllt med små blå hjältar



Smurfigt, animerat äventyr!

Regi: Kelly Asbury
Titel: Smurfarna: Den försvunna byn
Originaltitel: Smurfs: The Lost Village
Manus: Stacey Harman, Pamela Ribon, baserat på karaktärer av Peyo
Medverkande, originalröster: Demi Levato (Smurfette), Ariel Winter, Joe Manganiello, Michelle Rodriguez m. fl.
Svenska röster: Molly Sandén, Michael Jansson, Figge Norling, Fredrik Dolk, Anja Lundqvist, Hanna Hedlund, Amanda Jennefors, Göran Gillinger m fl.
USA, 2017
Sony Pictures

Smurfarna dök upp för första gången 1958, i albumet Den förtrollade flöjten. Smurfarna fick snart en egen serie och blev Peyos internationella genombrott. Den ekonomiska framgången gjorde att Peyo kunde bygga upp en egen studio och knöt flera tecknare och författare till sig, bland annat Walthéry, Derib, Gos, De Gieter, Benn, Francis, Kox, Desorgher och Wasterlain. Man producerade serier och skämtteckningar både till Spirou och Le Soir. 2008 gavs ett samlarmynt ut i Belgien, en specialprägling av det belgiska 5 euro. Detta skedde för att fira att Smurfarna fyllde 50 år och Peyo skulle fyllt 80.
Blir det något stort kalas för Smurfarna 2018?

Man hinner väl knappast komma med någon ny, stor amerikansk 3D producerad film?


Den här filmen Smurfarna: Den försvunna byn är den bästa hitintills i Smurf serien - inte en #.a utan en reboot. Borta är alla "riktiga" skådespelare och bra är det för ungarna var inte det minsta intresserade av dem --- de vill se smurfar!!!

Det här helanimerade äventyret där man slipper se "riktiga" miljöer och skådespelare går hem, det är precis so knasigt och fartfyllt som barnen vill ha det. Man slipper kändisarna! Visst, de finns som röster, men det lägger man inte märke till. Man slipper se Julia Roberts & Co.

Den här filmen är på många sätt väldigt lik trolls, med magiska plantor som vill äta upp de små varelserna, en ond jätte som vill lägga dem i en gryta, och massor av dans och musik längs vägen.

Något som feminister genom alla tider verkar ha använt som exempel är att Smurfans egenskap bara är att vara tjej - killarna har alla olika egenskaper men att vara tjej ska alltså vara en egenskap?


De här manusfröfattarna har tagit tag i den utmaningen - Smurfan - eller Smurfette som hon heter i det egnelska språkiga originalet vil undersöka vad hon har för egentskap egentligen - vad är en Ette?







Smurfarna är på många sätt som blåa små dvärgar med tomteluvor, och de linanr de sjurunt Disneys Snövit. Några av smurfarna har också liknande namn och egenskaper, som till exempel Butter eller Grouchy och så givetvis kloker - som på svneksa heter glasögonsmurfen och på genlska heter Brainy.




Smurfettes sökande efter sin "ettighet" leder till att hon upptäcker en by som är full med tjejsmurfar. Tyvärr leder hon också den onde gargamel dit ...




Han skapade henne av en klump lera och ond magi (ungefär som en smurfig pyglamion hisoira) men hon belv inte Snurfette förrän hon blev älskad av de 99 dvärgarna. Förslåt, de 99 smurfaranga.




När SMurfette uppoffrat sig för att stippa gargamel och ligger på lit de parade och hon sorgs av alla i skogen påminner det om scenen med Snövit i glaskistan - minus glaskistan, prinsen och pussen. Här är det den magiska cirkeln av smurf-sorg som väcker Smurfette till liv igen --- fast ringen påminner uppifraån faktiskt om en sådan där "fairy cirkle" som består av små svampar (Smurfarnas lufor ÄR lite svamplika!) och alla vet ju att i en fiary cirke händer underverk och magiska önsknignar slår in. Om man själv är en magisk varelse som desutom seer ut som en liten svamp (och bor i en svamp) måste det vara en smal sak att fixa en fairy cirkle.




Vem som skapat Smurfette är inte viktigt - det viktiga är vad hon väljer att bli. Och eftersom hennes namn inte avslöljar några egenskapet kan hon ha hur många egentksper som helst --- hon kan vara en Glitter-Smurf, en Kanin-Älsar-SMurf, en Empati-Smurf, en Räddare-i Noden-Smurf och en Smart-Smurf.




Jag tycker förresten synd om Clumsy (klump smurfen). Om de ine kallade honom för knlubig kanske han inte skulle tappa saker hela tiden? När han möter en tjej-smurf från den nya byn som INTE vet någontin om honom kan han plötlit komma på bra idéer, tända eld på pilar, köra eldpsrutande drake och komma med coola moves utan att klumpa sig.

Har smurfarna fårr namn efter sina egenskaper eller har de helt engeklet blirivt som sina namn? Är det egnetligen synd om de 99 pojksmurfarna som fått olika egennskapsdefinierade namn och är Smurfette egnetlignen den enda av dem som är en fri och frigjord människa (eller smurf)? ÄR smurfarna egentlignen girlpower istälet för hatobjekt för feminister?
Det är för djupfilosofiska frågor för den här filmen.

I extramaterialet finns massor av dans och musik och tips på hur man ritar smurfarna och gör blå donuts.

Smurfarna: Den försvunna byn har ett rasande tempo och får högt betyg av barnen - och det är ju trots allt de som ska gilla barnfilm. INte v ärldens församlade ktitirerkår.

Tilläggas bör: rösterna är faktiskt roligare i priginalet. Som vanligt!

söndag 20 augusti 2017

Svante - Smartast i stallet! - Dags att gnägga av lycka!


Pia Hagmar 
Svante - Smartast i stallet
Illustrationer: Johanna Kristiansson
ISBN: 9789132178658
B. Wahlströms 


"Det är jag som är Svante. Ja, egentligen heter jag  Svante Roy, men det är inte alla som orkar säga hela namnet. Jag är den minsta hästen i stallet, men jag är också den smartaste. Och den snyggaste om jag får säga det själv, och vem kan hindra mig?"
                                                              - Svante - Smartast i stallet

Så presenterar sig huvudaktören i Svante -- smartast i stallet. Svante sällar sig därmed till en lång rad älskade (men busiga) ponnyer som Mulle (matvrak och seriehjälte i Min Häst), Sam och Sigge (Dartmoorponnyer i serien Alla älskar Sigge), Pytte (Inger Flygares lilla hjälte), Plutten i Plutten och Bamse ... De flesta är shettisar. Alla är ponnyer och ponnyer är något helt annat än hästar. Så glöm det att Svante - Smartast i stallet ska vara en hästbok. Det är det inte. Det är en bok med en ponny i, och det är något helt annat!
Det goda livet för en ponny är maximalt med mat och godsaker (som till exempel havre och morötter) och minimalt med arbete.

Svante bor i ett stall med nio andra hästar och en stallkatt och två kaniner. Kaninerna är Svantes grannar.

Ägaren, Greta, må tro att hon är högsta hönset och flockledare - men det är hon inte! Inte enligt Svante i alla fall. Ingen annan bestämmer över Svante.

När två barn kommer på besök hoppas Svante på godis från barnen. Det är det bästa med barn. Deras godis. Han hoppas inte på att bli engagerad för en ridlektion. Men storasyster Kajsa vill verkligen rida. Hon vill att lillebror Kevin också ska rida. Fast han inte vill .... Svante märker att Kevin är rädd. Själv är Svante lat och smart  så han tänker ut en plan för att ställa in ridlektionen, spelar död och skrämmer slag på storasyster. När hon skrikande sprungit därifrån hoppar Svante upp igen ... till lillebrors beundrande kommentarer. Kevin tycker att Svante är så smart som lurade storasyster och han är så glad att han slipper rida!

Det här är en typ av bok med hästar i (inte hästbok!) som passar för alla som har humor och som har trotsåldersdagar då och då. För det kan man ha ibland, även om man är 37 år, som Svante Roy.

Det är ett smart grepp att låta Svante berätta ur sin synvinkel, hans Mulle-liknande filosofer om sin egen förträfflighet och arbetets fördärvlighet är otroligt komiska. Humorpoängerna fungerar för alla åldrar!
meningarna är korta och lättfattliga, stilen stor och det är en utmärkt börja läsa själv bok där man blir belönad med en bra och smart historia med en överraskande vändning på slutet.

Pia Hagmar är en rutinerad författare - av både hästböcker och böcker med hästar i - och Svante Roy kommer att gå till historien som en av de roligaste ponnyfigurerna!

Svante Roy finns förresten på riktigt - och är med på foto både i boken och på bokens omslag. Annars är illustrationerna serieliknande teckningar som får ut det mesta av de komiska situationerna - som när Svante lurigt blinkar till den beundrande lillebror Kevin

Antihjältar kan bli riktigt bra hjältar. Svante Roy  just är en sådan riktigt bra antihjälte!

BG


FILM: Silence - Inkvisitionen utan Monty Python



"Nobody expects the Spanish Inquisition!"

                                 - Monty Python, 1970


Silence visar upp några av vår tids bästa skådespelare och är gjord av en av vår tids absolut bästa regissörer ... och filmen lyckas ändå klampa rätt in i det infekterade träsket "white saviour" problematik som varit extra mycket på tapeten på den senaste tiden. Utan att den vite huvudpersonen som kommit för att rädda folk i Japan lyckas rädda någon över huvudtaget - kanske inte ens sig själv.

Japanerna förvandlas till statister i sitt eget drama - historien om japans kristna - på samma sätt som hände indianerna i Dansar med vargar. Filmen är baserad på en japansk bok om japans kristna - och japans kristna hade förmodligen väntat sig en större och viktigare roll i filmen.

Problematiskt nog nämner man inte inkvisitionen i Europa - de två jesuit prästerna som glatt lämnar Europa hamnar istället i den japanska inkvisitionen, där de blir offer istället för förövare.

"Nobody expects the Spanish Inquisition!"

Den spanska inkvisitionen har för alltid blivit förknippad med en av Monty Pythons roligaste sketcher.

De drev ofta med religion, de goda herrarna, och The Life of Brian har några av de roligaste scener som gjorts --- som när tre korsfästa sjunger "Always look at the bright sight of life". (I Silence finns också en scen där tre korsfästa sjunger, men det är helt andra tongångar - och på latin med japansk uttal.)

Den verkliga inkvisitionen var inget man kunde skoja bort --- se den här grymma och våldsamma filmen och du kommer aldrig att se buddhister som fridsamma igen. Den japanska inkvisitionen verkar vara etter värre ...
och i Silence som utspelar sig på 1600-talet hade jag väntat mig åtminstone någon referens till den brutala inkvisition som höll på i Europa. Protestanterna (och andra "kättare"!) skulle hållas på sin plats.

I det här fallet är det faktiskt tvärtom mot i den klassiska sketchen:

We are expecting the Spanish Inquisition! Var tusan blev den av??!!!

Vi låtsas inte om den spanska inkvisitionen!

Men nej, här låtsas man inte om den inkvisition som utspelar sig i Europa och vad katolikerna har för sig där --- man följer bara lugnt med två jesuit präster som ska till Japan för att leta efter sin gamle läromästare som försvunnit spårlöst. Kan han verkligen ha konverterat till buddhismen? Rollen är som klippt och skuren för Liam Neeson som såg ut som lite av en buddistisk mystiker i båda Star Wars och Batman Begins. (fast erkännas bör att det inte finns mycket för Neeson att göra i den här filmen).

De två jesuitprästerna spelas av Adam Driver - också känd från Star Wars - och Andrew Garfield, han som en gång var The Amazing Spider Man.

Från Stora Varumärken till Stora Roller

Den allmänna meningen när det gäller rollval är: Om du någonsin vill bli sedd som en seriös skådespelare, ta då aldrig superhjälteroller eller roller i stora "franchises". Vare sig det gäller Marvel eller Star Wars. Men kors i taket - både Driver och Garfield har överlevt --- de båda ses som två av våra dagars bästa skådespelare, Driver har inte blivit av med sin indie cred. för att han är Kylo Ren i den nya Star Wars trilogin, Garfield har bara gått från klarhet till klarhet sedan han lämnade spindelnätet bakom sig. Han var överraskande bra som ensamstående far som tvivlar på systemet i 99 Homes och prisregnet haglade över huvudrollen som vapenvägrare i Hacksaw Ridge. Här får Garfields nya rollkaraktär tillfälle både att tvivla på systemet (fast det gäller det orättvisa religionssystemet och inte de orättvisa banksystemet) och dessutom spela en religiös person igen. Fast vapenvägraren i Hacksaw Ridge var betydligt tuffare än den ganska velige Fader Rodrigues.

The white savior has arrived!

Tystnad och tvivel

Hela Silence handlar om tvivel och Garfields huvudperson tvivlar ständigt. Varför är Han tyst? Varför bryr Han sig inte? Är vi så betydelselösa? Måste tron vara blind?

Hur ska man förbli stark i sin tro när ett hårt livs många prövningar aldrig får annat ackompanjemang än denna dånande tystnad? Är det rimligt att framhärda i denna tro också när den framkallar ännu mer av lidande, inte bara för en själv utan även för andra? Och är det alls försvarbart att aktivt bedriva omvändelseverksamhet i främmande trakter, där efterfrågan är obefintlig eftersom de infödda redan har sin egen tystnad att förbanna?

Frågorna hopar sig. Men inte svaren.

Och inkvisitionen i denna film är den japanska inkvisitionen, inte den spanska som pågick i Europa.

Mot mörkrets hjärta

De båda jestupräserna vill hitta sin mentor och läromästare och rentvå honom från det illvilliga rykte , som enligt ett rykte som de omöjligt kan hålla för sant har avfallit från katolicismen och helt anammat lokala seder och bruk: ett upplägg som i stora drag ser ut som en religiös omgestaltning av Joseph Conrads Mörkrets hjärta (och för all del Francis Ford Coppolas uppdaterade filmatisering Apocalypse Now). Det handlar om att i flera bemärkelser överskrida den egna civilisationens gränser och ge sig ett okänt territorium i våld med alla de risker det innebär.

De bägge munkarna Rodrigues och Garupe  spolas upp på södra Japans steniga stränder, som är allt annat än inbjudande. Vad som inte är klippor är gyttja, snårig vegetation och insekter. Här bor, visar det sig, några utomordentligt fattiga stackare som balanserar på gränsen till svältdöd. De har tidigare i hemlighet anslutit sig någon sorts kristendom, lockade av löftet om ett arbetsbefriat paradis efter livets många umbäranden, och tar tacksamt emot dessa båda kyrkliga sändebud som sina själasörjare. Men det fridsamma församlingslivet varar inte.

Det handlar egentligen om Mammon

Men till syvende och sist handlar det inte om religion, det handlar om ekonomi. Precis som i 99 Homes. Hur konstigt det än låter så är det alltid någon någonstans som tjänar pengar på det. vad det nu är.

Japanerna som Garfields karaktär träffar på befarar att missionärerna bara är steg ett i en erövringsplan - att allt egentligen handlar om handel. Och japanerna vill ha sina rikedomar för sig själva inte bli en koloni. Inte dela med sig. Till sist handlar de uteslutande med holländarna (kanske för att de inte verkar vara så kolonialistiskt lagda?) och bryr sig inte om de katolska spanjorerna och portugiserna. (En tanke: om portugiserna  även upptäckt japan 1492 - skulle japanerna också hetat indianer?)

Dialogerna mellan skurken som ligger bakom den japanska inkvisitionen och ser ut som Yoda i Star Wars och hjälten Garfields Rodrigues skulle ha kunnat ge svar på tal mycket bättre. Herregud, han har ju för tusan hakar Jesus som idol och Jesus om någon kunde jämt ge svar på tal! Om han inte hade varit upptagen med att vara Jesus hade han kunnat bli advokat, så bra var han på att vränga ord!

Skurk-Yoda förtjänar att få på moppe

Av någon anledning kommer skurken nästan-Yoda med massor av misogyna kommentarer som att det är ett helvete att älskas av en ful kvinna (och det ska vara en metafor för katolicismen? hur?) och det idiotiska är att en där gubben är så motbjudande ful på alla sätt och vis, och jag har aldrig sett en japans tjej eller kvinna eller tant som är annat än söt, fin, vacker, gullig ... Det finns helt enkelt inga fula kvinnor, det kunde gott den där fula och äckliga gubben få höra när han sjunker ihop som en pösmunk!

Och är inte poängen med Buddhismen att skönhet sitter inuti? Den där vackra själen som ska sväva runt i Nirvana eller nåt.

Och om pösmunken inte gillar kvinnor, kan han ju alltid bli katolsk präst. Då har han ju det problemet löst för alltid!

Ska man offra sig för något som inte syns?


Mycket i filen handlar om vad man kan offra för något som inte syns. På så sätt har Silence och Kungens val mycket gemensamt --- scenerna där boven (Yoda-japan eller tysk nazist) hotar huvudpersonen och säger att si och så många civila kommer att dö om du inte underkastar dig oss är i stort sett likadana. men där den norske kungen är moralsikt ståndaktigt och är redo att offra allt för något som inte syns - nämligen rätten till demokrati - är den här jesuitprästen bara velig.

Idag anges japans religionsfrihet som blandad av shintoism (lita på sina förfäders andar) buddism och kristendom! Procenttalen varierar, men när det är jul är 100 procent kristna!

Det där skulle den där jesuitprästen ha påpekat:

"Ni kanske inte vill ha Jesus, men vid gud, ni komme att älska vårt helgon Santa Claus - han gör verkligen underverk för ekonomin!"

Läs även om Andrew Garfield i Hacksaw Ridge:

Läs även om japans kristna, kakure-kirishitan:
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-15/ovrigt-kat-18/20409-japans-gomda-kristna-kakure-kirishitan

BG

Gå upp och pröva dina vingar - Svensk filmhistorias mest högtflygande filmer!

Gå upp och pröva dina vingar specialskrevs av Lasse Dahlquist för filmen Örnungar och uppfördes av Alice Babs och Lasse dahlquist, barnskådespelaren "Kajan" och hela ensemblem. Än idag är sången en omtyckt allsång!


Gå upp och pröva dina vingar - Svensk filmhistorias mest högtflygande filmer!


"Gå upp och pröva dina vingar" sjunger Alice Babs och Lasse Dahlqvist i filmen Örnungar, svensk filmhistorias hitintills enda film som handlar om segelflygning. Flygfilmer i allmänhet verkar vara förutbestämda att finnas i varje lands filmkatalog och att bli stora publikframgångar - speciellt om de går upp på bio "i rätt tid".

Varje land behöver sin högtflygande mytologi

Top Gun med Tom Cruise kom under det kalla kriget på 1980-talet och visade att amerikanska grabbar var att räkna med - dessutom finns ett par obligatoriska kärlekshistorier med och traumat när en i gänget dör, vilket verkar vara det förutbestämda ödet för "bäste vännen" i många amerikanska mainstremfilmer. I Japan är en av de mest älskade filmerna någonsin The Eternal Zero - en film som fått sitt namn efter det mest populära och fruktade japanska planet under det andra världskriget, Zero. Vänskapen står i centrum när några offrar sig och andra överlever och får det hårda och ofta otacksamma jobbet att bygga upp landet igen, efter att kriget är förlorat.

Varje nation verkar behöva sin flygarfilmer. Patriotism och kamratskap, ofta manligt kamratskap står i fokus.

Gula Divisionen är svensk films största flygfilm genom tiderna - oerhört påkostad, i färg och med briljanta stunts, alla utförda "på riktigt". denna film har pfta kallats för Sveiges Top Gun för att understyka dess storslagenhet ochbeetydelse - men detta är något anakronistiskt eftersom Gula Divisionen gjordes långt innan Top Gun. Flygscenerna är halsbrytande och gör intryck även idag, speciellt det stunt som innebär en farlig flygning under en av Stockholms broar. Man får komma ihåg att detta är gjort innan CGI-intåget i filmvärleden --- allt vi ser i filmen har utförsts "på rikgit".

Första Divisionen - Flygarnas nationalepos

den första stora flygfilmen i Svetige var Första Divisionen. Här talar mani nte om Sveiges svar på Top Gun, det här är snarare sveriges svar på Citizen Kane. Det är Hasse Ekman var bara i 20'rs åldern (närmare bestämt 26) och det här var hans första stora film där han var ansvarig för allt: manus, regi och en av huvudrollerna. Filmen blev tokhyllad och vann de finaste priserna en film kunde vinna, ett av dem delas bara ut en gång under en livstid. Så vid 26 åårs ålder hade Hasse Ekman vunnit det mesta som gick att vinna. Även sednare skulle han komma at leverera mästerverk, inom olika genrer som till expempel Kungliga Patrasket, Jazzgossen, fcika med hyacinter, sjunde himlen och Gabrielle, men få filmer blev så hyllade som Första Divisionen. Det är en mycket välgjord film - men framför allt låg den helt rätt i tiden. Det anses vara en modigt gjord film, efrersom den kom under andra världkskriget, inte efteråt (till skillnad från många andra krigsfilmer).

En av de stora rollerna i filmen innehas av Stieg Järrel som ansåg att hans roll som flygare i Frösta Divisionen var en av hans karriärs 3 bästa rolltolkningar. De andra  två bsäta rollerna på topplkistan är den komiska huuvdrollen i Hassa Ekmasn Lilla Märta och den obehagliga rollen som latinläraren Caligula i Alf Sjöbergs Hets. Idag kopplar man ofta ihop Järrel med hans komiska roller, det är intresant att se honom i en roll där han är både seriös och rolig på en och samma gång.

Andra världskriget: Sveriges beredskap är god!

Filmen är gjord 1941 och har mycket välgjorda och ralistiska flygscener - ute i Europa rasade andra världskriget och det här är en modigt gjord film som vill visa att svensk beredskap är god. Andan är patriotisk och under ett annat årtionde hade Första Divisionen förmodligen sett helt annorlunda ut - eller kanske inte ens blviit gjord? Film har en vikgit roll i ett lands beredskap och mentala självkänsla och Första Divisionen uppfyllde drömmarna med råge.

Det svenska flygvapnet såg det som sin "reklamfilm" och ställde upp på vad som än behövdes till filmen. Första divisionen handlar om ett B 5-division, och spelades delvis in på flygflottiljerna Jämtlands flygflottilj (F 4) och Västgöta flygflottilj (F 6).


Hasse Ekman har själv sagt att han ville göra en film och karlar, rikgita karlakarlar och manlig vänskap, och det har han lyckats med. Det finns någon obligatorisk kärlekshistira inpetad, men den är udnerårdnad filmens sotra "kärlekshistiora" mannarnas lojalitet mot varandra. Alla är modiga män och alla är villiga att offra livet för att rädda varndra. Bydkspaet är kamratskap, kamratskap kamratskap.

Mod eller dumdristighet?


Idag undrar man varför en hel del av mannarna dör eunder handlingens gång, några olyckor har ingträfat innan filmen börjar och några inträffar under filmens gång, Svige är ju inte ens med i kriget. Är de inte är dumdristiga istället för modiga?. Klaralr de inte ens av att överleva övningar hur ska de då vlerleva ett krig? Offerviljan för varandra och kamratskapet ...  betonas gång på gång. Är det inte bättre att alla försöker överleva istället för att alla nobelt försöker offra sig för varandra?
För folk som kmmmer från länder som var med i kriget och som har anhörgia som fick offra sig på rikgitt, verkar detta patrpotiska kamratskapssnack mest löjligt. Kunde flygarna inte ens överleva i fredstider, vad hade de då att komma med i krigstider?

Från fru till änka


En av de konstisgaste scenerna i Första Divisionen är när Stig Järrels karaktär håller ett föredrag för en ung kvinna, utan att en enda gång bli emotsagd, och förolämnar henne för at hon är väluptbildad, kan flera spårk (ja, behövs inte det i ett framtida Europa?) och har jobb och kariär. För det är inte fint, vad som är fint är att ge upp allt och satsa på att bli hustru, att bli flygarhustru. (och sedan flygaränka).

I The Eternal Zero, en modern flygfilm som handlar om andra världskriget (gjort i ett land som faiktiskt var med) har offervilja bytts ut mot en vilja att överleva och komma hem till familjen igen, ett budkspa som passar 2010_talets publik bättre.


Musiken i Första Divisionen innehåller många "klassiker", bland annat den sång som blev flygarnas egen "nationalsång" - "Att flyga är att leva" med musik av kompositören: Lars-Erik Larsson och text: Hasse Ekman, uppfördes av manskör och med i filmen, liksom "Rollasången" (Vi rulla, vi rulla) och den gamla "Kavaljersvisa från Värmland" (Det gör detsamma vart du kommer när du dör) med text av Sten Selander och sång av Gunnar Sjöberg.

Gula divisionen - Flyg i färg!


 Gula divisionen - Sveriges "Top Gun" 

Gula divisionen kan skryta med de bästa flygscenerna i svensk filmhistoria - och filmen har blivit liknad vid Top Gun avlyriska filmkritiekr för att understyka riktigt hur storslagna, påkostade och maffiga flygscenerna är. Dock är detta ett något anakronistiskt beröm, eftersom Gula divisionen kom 1954  och Top Gun på 1980-talet. Gula divisionen kan lltstå inte vara sveies svar på Top Gun, snarare är det väl Top Gun som är Sveriges svar på Gula divuisonen?!

Titeln Gula divisionen låter lie missvisande som en uppföjare till Förta Divisionen - men det är det intealls.
Gula divisonen är helt och håller sin egen film. Och   til skcillnad från Första divisonen det är inte en 100%ig Hasse Ekman film (vilket rbukar innebära manus, regi och en stor roll av Hasse Ekman). I Gula Divisionen har Hasse Ekman onekligen den störasta rollen (de andra högsflygande  huvudrollerna inehas av Dan Ekborg och Sven Lindberg) men regi är av Stil Olin och manuset är skapat av Stig Olin och lars Widding - baserad på Lars Widdings populära roman.

Det som Gula divisionen har gemensamt med Första divisionen är kamratskapet mellan flygarna som är A och O genom hela filmen. Allt annat, inklusive flygarnas äktenskap och flickvänner, är sekundärt. Det är kamratskapet som verkligen räknas. Men här är man inte längre säker på det där att det allra finaste är att bara vara hustru, och då flygarhustru. 

Hasse Ekmans karaktär har en fru som är firad skådespelerska. Hans bäste vän och "wing man" spelas av Sven Lindberg. När Lindbergs karaktär säger till sin flickvän att han då aldrig skulle gå med på att hans fru stod och visade upp sig på det där sättet (fruar ska vara fruar och inte ha karriär) verkar det inte som om flickvännen är med på noterna. Hon ser snarare misstänksam ut mot sin pojkvän och hans inställning. Hon har ett jobb som bibliotekarie och det tycker hon om och vill fortsätta med. on är inte beredd att ge upp allt för att bli "flygarhustru". När det visar sig att flickvännen har ett förflutet (med Hasse Ekmans karaktär som älskare) får den unge löjtnanten rannsaka sig själv och inse att han inte kan begära orimliga saker av sin fästmö - som att hon inte får ha ett liv, eller får eller ha haft ett liv, innan hon mötte honom. Anne-Marie Gyllenspets har filmens största kvinnliga huvudroll och det är intressant att man tar hennes rollkaraktär tillräckligt mycket på allvar för att visa hur glad hon är på sin arbetsplats, biblioteket, och inte bara visar henne som gäst på pojkvännens arbetsplats, flygfältet.



Filmens hjärta, utan piedestaler


En sidohandling är en ung kärlekshistoria där de två älskade spelas av Dan Ekborg och Mona Malmsom båda är i bljran av sina ilustra skådespelarkarriärr. Det här är en handlingstråd som
, de två sätter inte varandra på piedestal och han pratar inte heller om kamratskap hela tiden. Han är bara orolig för att hans eget förflutna ska lomma fram och att han då ska bli utesluten från kamratskapet ... malms karaktär fungerar som terapeft och sjäasröjare och får homom på rätt köl igen. Givetvis bryr sig itne kameraterna om hans förflutan eller hans släkt det är här och nu och livet i luften som räknas!

Efter allt prat om manligt kamratskap börljar man undra var kvinnorna i vensk flygfilm finns - förutom som tacksamma flygarhustrus och terapeutiska flickvänner, Har de ingen plats i karmratskapen?


Så vit som en snö som handlre om en kvinnlig flygare är snarae än soloflygning än en uppvisning i kamratskap.

Örnungar - Allsång och kamratskap och segelflygning


Men det finns undarntag. Filmen Örnungar - som ofta brukar kallas Gå upp och pröva dina vingar, på grund av den omöttligt populra allsångslåten som är påopulär än idag - handlar om en kvinnlig flygare som får en del i kamratskap och gemenskap. Ja, faktsitk mer än en ... men man är mest fokuserad på Alice Babs rollkaraktär. Hon går från ett liv med fester,drinkar och nattsudd (där hon sjugner den populära låten Cocktailswing) till ett liv med tidigara morgnar och tidigt i säng för att utsövd ta ity med dagens flygträning eller flygprov. Hennes nästan-pjkevän och gamla vänner förstår inte vad som hänt henne ---- men de som vågar sig ut till flygfältet där det segelflyggs, en kille och en tjej, blir snabbt bitna segelflygare de med. Alla blir upptagna i kamratskapen. Här är vi du och kamrat med varandra, förkunnar barnskpådepelaren Kajan i en lilgammal replik och även chefen för selgflyget, spelad av Lasse Dahlwqvist i sin karriärs mest framgågnsrika filmroll, är du och kamrat med alla.

När det är dags för något speciellt eevent oh man ska rösta fram deltagare är man npoga med att rösta fram kamrat-tjejerna också, så att de inte blir bortglölmda.


Segelflygning verkar på det hela taget vara det mest jämstaällda och jämlika man kan hålla på med och alla blir bättrre människor av att hålla på med segelflygning.


ALice Babs gjorde sina egna flygscener

Tilläggas bör att måpnga skåedeplelar som varit med i flygfilmer har själva blivit "flygbitna" på kuppen. Hasse Ekman sa redan när han ingtrevjuades om Första Divisonen att han ville bli pilot på rikgit och ta flygsecrifikat - men det fick han inte under filmen. Det var för farligt och man kunde inte kosta på sig att bli av med filmens huvudrollsinnhavare och regissöer. Någon annan fick flyga i filmen i hans ställe och även senare blev det aldrig bågot av Hasse Ekmans flygardrömmar.


Alice Babs däremot utförde sina egna stunts och flygarscener i Örnungar - förutom alla sångnumemr! - och hon tog även segelfygarsertifikat. Alice Babs lyckliga miner när hon är uppe och prövar sina vingar är inte skådespeleri - hon är "flygbiten" på riktigt!


Det är faktiskt ovanligt med flygfilm som på något sätt inte är kopplat till flygvapnet, patriotismen, mandom och morske män, stora krig eller krigsberedskap. Örnungar är snarast undantaget som bekväftar regenln.

BG

lördag 19 augusti 2017

Tilda tittar på fåglar - Fågelspaning i kikar'n!

Lövsångare - Sveriges vanligaste fågel!

Tilda tittar på fåglar - Fågelspaning i kikar'n!


Linda Pelenius
Tilda tittar på fåglar
Illustrationer: Lena Forsman
ISBN: 9789150221992
Berghs förlag


En hund är till för gå på långa promenader med, ett piano är till för att spela på,  ett par stickor är till för att sticka med, en skrivmaskin är till för att skriva på och en kikare är till för att ... Ja, för att kika på fåglar med!

Saker och ting ställer sina krav på sina ägare och har man en kikare är det så klart att man ska bli fågelskådare! Tilda ger sig ut för att titta - och precis som i trolleri-filmen Now you see me så gäller samma devis här: The closer you look, the less you see! Tilda är så inställd på att zooma in med kikaren att hon missar den stora helhetsbilden ... och alla fåglar som finns runtom henne!

Läsaren ligger steget före Tilda

Det här är trivsam och småmysig läsning där barnet får vara med och upptäcka fåglarna och läsaren ligger hela tiden steget före bokens huvudperson - man vill så gärna hjälpa till och peka för att Tilda ska få se alla fåglarna! Som grädde på moset: på väggen i Tildas sovrum hänger en fågelaffisch och där finns några av de fåglar som vi sett i boken under Tildas dag som fågelskådare. Kul detalj! Dessutom sitter det en berguv i trädet utanför och hoar! Boken avslutas med ett faktauppslag och där får man se alla fåglarna avritade, alla som Tilda borde ha sett under dagen och alla som finns på Tildas fågelaffisch.

Ge aldrig upp! I morgon är en ny fågelskådardag!

Boken är bra på många plan - man lär sig att man inte ska stirra sig blind på detaljerna, att man ska försöka se helheten - och att man aldrig ska ge upp! Tilda blir inte lessen utan tar nya tag i morgon. Och så är det faktiskt som fågelskådare - vissa dagar ser man många nya arter, andra dagar inga. Så är det med det mesta, men speciellt när det gäller vilda djur - du kan inte schemalägga framgång. Det blir när det blir.
Fåglarna i boken är många gånger sådana som du faktiskt kan hitta i en stad, i en by, i en park - du behöver inte ge dig ut i storskogen på fågelexkursion direkt. Berguven har däremot varit utrotningshotad, så det är inte så troligt att du får se en som sitter och hoar utanför ditt sovrumsfönster.

Fågelfakta i serieform

Boken avslutas med fågelfakta - som att koltrasten lägger de finaste äggen och att berguven är uppe på natten. Alla fåglarna  i boken ser ut som seriefigurer, men en del är bara seriefigurer och andra ska föreställa riktiga fågelarter.Det hade varit bättre att vara konsekvent.  Speciellt eftersom barnen vill identifiera alla fåglarna i boken enligt artsystemet på sista uppslaget (där seriefigursfåglarna inte är med).

Om man ska vara noga när det gäller fakta: Fågeln som "lägger de finaste äggen" (enligt texten) och sedan ruvar dem är brun, inte kolsvart, som den är avritad i boken. Det är bara hanarna som är kolsvarta. Men de bruna koltrasthonorna är bättre kamouflerade och svårare att få syn på.  Det är en fördel när det ska ruvas på ägg. Ungfåglarna är också bruna och kamouflerade.

Av en grupp gråsparvar med udda antal är alla tecknade som honor i boken - gråsparvar lever och färdas i par, en grupp brukar inte bestå av ett udda antal individer och en grupp består inte av bara honor (eller bara hanar).Sådana små saker är rätt kul att tänka på - och spana efter - när man är på fågelexkursion. Det skadar inte heller med riktiga fakta när man nu har med faktauppslag i boken.

Fåglar som har förmågan att trolla sig osynliga

Kom ihåg: bara för att du inte ser det, innebär det inte att det inte finns ...
De flesta tror t.ex. att gråsparvar är den vanligaste fågeln i Sverige. Bara för att de är kulturföljare och gärna finns där människor (och brödsmulor) finns. Men det finns 25 miljoner fler lövsångare än gråsparvar i Sverige. Få människor har sett dem - för de kan verkligen konsten med kamouflage. Men alla har någon gång hört dem - förmodligen utan att tänka på vad det är som sjunger. För att bli känd och populär (som tex koltrasten, Sveriges populäraste fågel) räcker det inte med att sjunga fint - man måste visa sig ibland också! Gråsparvar och koltrast och berguv med flera finns med på faktauppslaget - men inte lövsångare eller bofink, Sveriges vanligaste fågelarter. En miss att inte ha med de allra vanligaste? Bofink har man faktiskt en god chans att se, om man ska bli fågelspanare.

Bokens sista uppgift är att räkna in alla fåglarna ... och se att man hittat alla.
En kul extra tanke: i boken finns också en burfågel, typ kakadua, och en plastflamingo (den värsta fågeln man kan ha i trädgården!) - får man extrapoäng för att hitta dem när man räknar ihop bokens alla fåglar?

Läs även:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/23077-litteratur-andrea-pinnington-caz-buckingham-barnens-fagelbok-vara-mest-alskade-smafaglar-med-bilder-och-laten



Belinda Graham





Var är hönan? - Fristående uppföljare till Himmel och pannkaka

Var är hönan? - Himmel utan pannkaka

Eva Lindell
Var är hönan?
ISBN: 9789150222029
Illustrationer: Cecilia Heikkilä
Berghs förlag




Underbar, sparsmakad och estetiskt tilltalande bilderbok av paret som ligger bakom den oemotståndliga kalasboken Himmel och pannkaka. Det här är som en Muminvärld mjukt stämd i en annan tonart.


Vit på utflykt i vildvuxen värld

Lo har tre hönor i sin trädgård: Brun, Svart och Vit. Och så finns där en gullig, knubbig mullvadsliknande figur som inte finns i texten men som verkligen kan hålla uppe intresset i bilderna! Lo hittar Brun och Svart. Men var gömmer sig Vit? Man ser spåren och får följa med i letandet - kanske gömmer sig Vit i någon av de vita fälten på uppslagen? Som i ett avancerat himmelskamouflage?

Hönor gillar att vila i skuggan under rabarberbladen, att sprätta efter frön i gräset och att äta sina grönsaker i hönshuset och att krafsa i trädgårdslandet och att bada sandbad i sandlådan ... Men ingenstans syns Vit ....

En fjäder efter en höna

Trädgården är estetiskt och charmigt vildvuxen, en liten röd leksaksbil är kvarglömd vid sandlådan, mullvaden har en röd leksaksspade och dricker sitt kaffe ur en liten vit kopp med ett rött hjärta på, den svarta hönan har ett rött band runt halsen ... den fina accentfärgen fungerar både uppiggande och intresseväckande, mullvaden har sina egna äventyr medan Lo letar hönor och hönsspåren leder till sist till köket i skåpet. Vit är stolt över att ha värpt ägg ... och med nyvärpta ägg blir det kanske pannkaka senare på dagen?

Av en fjäder blir det ibland en höna - men av en höna blir det ibland ett ägg!

Läs även:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21437-litteratur-eva-lindell-himmel-och-pannkaka

Belinda Graham


fredag 18 augusti 2017

Buffa som valp - Charmig läsning för de yngsta

Buffa som valp - Charmig läsning för hundälskare och Mulle Meck fans


George Johansson
Buffa som valp
Serie: Mulle Meck böckerna
Illustrationer: Jens Ahlbom
ISBN: 9789150222012
Berghs förlag


Kärleken kan slå till på mindre än ett ögonblick. Som i denna vackra och roliga bilderbok där Mulle Meck träffar hunden Buffa för förta gången! Mulle Meck är en oerhört vältecknad, populär och rolig serie för barnen, men när det gäller den här nyaste boken finns Mulle Meck inte ens med i titeln. Bara Buffa!



Hjälp! Ta hand om mig, den som kan!

Björnen Paddington satt ensam och övergiven på tågstationen i London, med en lapp runt halsen: "Please look after this bear!" Lappförsedd, precis som de barn som skickades till den relativa säkerheten på landet, för att undslippa tyskarnas bombräder över London.
Kattungen Findus i serien om Pettson och Findus hittades i en ask med Findus gröna ärtor (albeit tom på gröna ärtor).
Hundvalpen Buffa hittas övergiven i en anonym brun kartong (tack och lov med lufthål i) och bredvid finns en skylt där någon förbipasserande tillfrågas om att snälla ta hand om den här hundvalpen!

Det är inte det vanligaste sättet på vilket man skaffar hund - besök på kennel, hos hunduppfödare eller hem för hemlösa hundar brukar ingå. Men Mulle Meck vet ju inte att han letar en hund, han vet bara att han längtar efter sällskap.

Och så ingriper ödet med en deus-ex-machina valp. Tänk så behändigt! Lika finurligt som Mulle Mecks konstruktioner. Den senaste ska ha tre motorer ...


Fånga dagen, någonstans i Sverige!

Landskapen och miljöerna i Mulle Meck är ofta som en hyllning till det långsammare livet på landet, en fånga dagen devis, där man kan knepa, knåpa uppfinna och ha 101 idéer när man vaknar - fast 100 av dem får vänta tills i morgon.

Höstfärgerna sprakar och även om Mulle Meck miljön ska vara inspirerad av författarens hemtrakter är det lätt att fantisera att denna lugna plats på landet ligger på valfri plats, kanske någonstans i Norrland eller Svealand, och det är så lätt att känna igen sig. Bara bortom kröken ligger ju ens egna minnen, stora fält med vilda blommor och hemliga smultronställen.

Om man vill se inspirationen som författaren George Johansson och illustratören Jens Ahlbom använt sig av när de skapat byn Djupforsen, så är den fiktiva byn baserad på på de verkliga byarna Köpstafalla och Höre i Närke.


Prequel trenden regerar

George Johansson och Jens Ahlbom har ett mångårigt samarbete bakom sig med böckerna om Mulle Meck. Förutom böcker har det även blivit spel och appar om den händige och finurlige Mulle och hans hund Buffa. Efterfrågas hett: Buffa som gosedjur!

När en serie rebootas eller går tillbaka till början igen brukar det ofta innebära slutet för originalserien - men förhoppningsvis gäller inte det Mulle Meck och Buffa.

Mulle Meck är för ovanlighetens skull i litteratur-Sverige inte intresserad av att rota i det förflutna - han drömmer säkert redan om vad han ska uppfinna i morgon!


Läs även:

http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21400-litteratur-george-johansson-mulle-meck-och-buffa-mulle-mecks-verktyg


Belinda Graham